Livet på en pinne del II

Jag vill inte gärna se mig själv som en bitter person, men nu när jag ändå har satt igång det spåret kan jag inte låta bli att delge er en annan godbit från mitt yrkesliv.

Jag spelar i ett band som heter Hi Hank!. Vi spelar någon slags modern jazz, ganska lättuggad sådan skulle jag säga, även om jag förmodligen är helt fel person att fråga. Nyligen var vi och spelade på en jazzklubb i en västsvensk medelstor småstad. Det var inte särskilt mycket folk men genom vissa kontakter hade vi ändå lyckats få dit en sådär fyrtio personer, en siffra som man i sammanhanget får se som ganska bra. Det var relativt god stämning, om än något avvaktande, under första set.

När vi spelat näst sista låten innan paus kommer det fram en välklädd men också lite väl påstruken gentleman till scen för att, tror vi först, skämta lite. Det visar sig dock att hans sinne var allt annat än lätt. Han skällde helt enkelt ut oss för att det inte svängde! Han var rent ut sagt förbaskad på att vi spelade som vi gjorde och att det inte svängde. Efter att ha fört fram sitt övertydliga budskap ett par gånger vinglar gentlemannen tillbaka till sin plats längst ner i lokalen. Stämningen var vid det här laget rejält tryckt och jag, som brukar vara den som sköter mellansnacket, stod där med tunghäfta. Jag hade nämligen precis laddat upp en replik om hur trevlig vi hade det, att baren var öppen, osv, men det kändes inte som en särskilt adekvat upplysning för tillfället. Jag gjorde i alla fall ett tappert försök att säga någonting, men jag hinner inte säga mycket innan den påstrukne gentlemannen från bakre ledet reser sig och börjar gorma:
"Det svänger inte!! Det svänger inte!!"
Varpå någon redig person i publiken ropar tillbaka;
"Sätt dig ner och håll käften!"

Nu var stämningen helt otroligt obehaglig, för ett ögonblick trodde jag verkligen att det skulle bli slagsmål. Jag visste inte heller hur man skulle bemöta sådan här kritik, om jag skulle ignorera honom eller besvara påhoppen. Till slut sade jag som det var:
"Vi avslutar första set med ännu en osvängig låt.."

Jag tror att denna händelse är bland det värsta jag någonsin varit med om på en scen. Visst har man varit med om sura gubbar som tyckte att allt som har hänt med jazzen de senaste 60 åren har varit av ondo, osv, men aldrig att jag blivit utskälld inför en hel publik för att musiken som framförts är så värdelös. Inte blir det bättre av att mannen som gormat visade sig vara huvudsponsor för jazzklubben, i princip mannen som gjorde det möjligt för alla oss att vara där!

Till saken hör att dealen inte var av det bästa slaget, jag fick ingen reseersättning för att åka från Stockholm så gaget täckte inte ens resan. Jag åkte alltså 50 mil för att bli utskälld och gå back, det är vid sådana tillfällen man verkligen undrar vad man givit sig in på!

Helgens dans och icke-dans

Jag tänker mig att en av de roligaste grejerna med LIL är att vi alla är väldigt musikintresserade och kan skriva om alla möjliga aspekter av musik - att själv spela, som Max inlägg om sitt gig om Stampen häromdagen, om att gå på konsert, om att lyssna hemma på kammaren, om att lyssna på fest, musikmode osv.

I fredags var jag med om ett fylleslag i julens tecken, julfest på studentpuben Café Olof. Det lustigaste jag kan komma ihåg från själva festen är att vi dansade till "Walk of Life" med Dire Straits! Vilken fantastisk låt det är. Så go', så medryckande. Jag älskar verkligen Dire Straits. Det var osannolikt trångt på Café Olof och måste ha sett rätt förbryllande - kanske rentav bedrövande - ut när man ser ett sällskap överförfriskade 20-nåntings spontandansa till Dire Straits, av alla band.

På lördagens julfest fick jag en bugglektion av en härligt entusiasmerande kvinna, och hon berättade också om en bra buggklubb i Göteborg dit man kan gå på fredagar. Nästa år...

På söndagen missade jag ännu en gång Atalantes tédans, som jag nu ett par veckor försökt övertala min kompis Lene att gå på med mig. Återigen, nästa år...

Om två låtar av Dan Hylander

Jag har säkert hört Dan Hylander och Raj Montana Band omedvetet under barndomen, men den första gången som jag medvetet lyssnat på Hylander var med låten/hitten "Farväl till Katalonien" på MNW:s fina 3-cdsamling Progghits. Denna låt fick mig att tänka honom som en svensk - eller skånsk - Jackson Browne; med en längd på 5:10, midtempo, kombination av orgel och piano, skimrande jangelgitarrer á la tidigt kaliforniskt 1970-tal (tänk Gene Clarks mästerverk "One in a Hundred", The Virgin-versionen), melankoli och en sentimental text om kärlek och nåt vagt om politik, så framstod detta som rejält Jacksonskt. Det är en helt fantastisk låt, en av de bästa jag hört och lätt i klass med Jacksons stora stunder ("The Pretender", "Here Come those Tears Again", etc)

"Vi lekte med vår frihet under samma heta sol
men dina djävlar var på riktigt
mina var delirium
Den allra sista kvällen satt jag tyst och drack mig full
samma natt ni sprängde varuhuset sov jag av mitt rus
På vägarna i Lissabon grät jag tyst ditt namn"

http://www.youtube.com/watch?v=k-hhjvSLfXo&feature=related
Författaren Jonas Bergh har skrivit ett fint blogginlägg om Dan Hylander.
Glädjebloggen recenserar Dan Hylanders gig i Vinslöv i september.

Om jag tänker mig "Farväl till Katalonien" som Jackson Browne på svenska, så är nästa låt på samlingen Deja-Vu "Från en till en annan" snarare som ett soundtrack till en essä av Johan Ehrenberg, Mera pengar, som handlar om 1990-talets svenska samhällsekonomi och nyliberalismen, och parallellt om Ehrenbergs bror Tomas som var beroende av läkemedel och dog i en olycka. "Från en till en annan" är gråmelerad socialrealism, nästan lite Kenta-vibbar, om att se tillbaka på liv som kastats bort. Det börjar med att berättaren skriver ett brev:

"i en omodern etta, kokvrå och dusch
har jag räknat sekunder i snart nog ett år
när jag skriver till dig och får några timmar att gå"

Berättaren ser tillbaka på livet och gemensamma bekanta, och även om jag inte ens i närheten av att kunna känna igen mig i något av detta tycker jag att det är fint med lite Ken Loach i fem minuters rockform.

Livet på en pinne

Jag spelade på Stampen igår, det klassiska jazzstället i gamla stan. Jag vet inte riktigt hur jag skall sammanfatta denna upplevelse så här nära inpå, men någonting i stil med att saker aldrig blir som man tänkt sig kan tänkas passa..

När jag bodde i Halmstad och föreställde mig livet som musiker i Stockholm, med gigs på ställen som just stampen, så såg det inte riktigt ut såhär.

Jag var vikarie i ett band som brukar spela en del där, och det var en riktig lustig gäng. Bandet bestod av en pianist, vars pappa spelade trombon och flickvän sjöng, samt ytterligare en gentleman på saxofon och jag på bas och min kompis John på trummor. Jag visste om förutsättningarna innan; dåligt betalt och tre sets musik mellan 21-24. Ingen promenad i parken med andra ord, men det var ändå givet. Vad som inte var givet var att stället skulle vara helt fullsmockat med väldigt välförfriskade medelålders män när jag anlände klockan 20. Ljudnivån var massiv, och det första som hände var att någon ramlade över ett bord och krossade massor av glas. Medan jag väntade på de andra i bandet fick jag ett mål mat; en talrik kall jambalaya som gissningsvis stått framme bra många fler timmar än vad hälsovårdsmyndigheten förespråkar, som jag fick inta sittande inträngd bland några kraftigt berusade män vars korpulens hindrade mig från att kunna föra besticken till munnen obehindrat.

När vi väl började lira (naturligtvis hade vi inte repat) var det swinglåtar som gällde, det cirkulerade väldigt många av pianistens i excel utskrivna ackordsanalyser på mitt notställ, men det fungerade ganska bra och just nämnde pianist spelade fint. Några låtar in i konserten visar det sig att det såklart är dags för jullåtar, och det delas ut tomteluvor till bandet som jag efter en sekunds tvekan drar ner över skallen. Redan här någonstans känner jag hur jag har tänjt på gränserna för vad man gör för pengar, men det skulle kommma mer.

Publiken är hyfsat med på noterna, åtminstone om man tar i beaktning att majoriteten förmodligen knappt visste var de befann sig vid det laget. Innan jag hann säga kvastskaft står plötsligt en av dessa berusade män på scen, utrustad med ett munspel som han börjar lira på. Det är så stark volym att det nästan slår lock för öronen när han börjar yla, men man är ju inte gjord av trä och när bandet hakar på finner jag mig själv stående på stampens scen, iförd tomteluva och en förmodligen ganska missklädsam förtrytsamhet över min rådande belägenhet, kompande en hysterisk munspelare i någon slags blues som simmar runt kring tonarten A-dur.

Nej, det blir inte alltid som man tänkt sig...

Stretching, självhjälp och yoga

Jag är anställd på Handelshögskolan i Göteborg och som sådan får jag en del mail från jobbet, från rektor, vaktmästare, professorer med flera som informerar om olika saker som är relevanta för de anställda. Det informationsmail som jag reagerat mest på är nog den veckoliga uppmaningen att gå på Handels stretchingpass!! Först tyckte jag att det lät väldigt lustigt och larvigt. Men nu, desto mer jag tänker på det och desto fler mail jag får om det - som sagt ett i veckan - så funderar jag mer på att faktiskt gå och pröva. Jag har redan dålig rygg och dålig hållning och jag har ett stillasittande jobb, så det verkar passa mig..

Hej.
Korta bröstmuskler och svaga muskler mellan skulderbladen ger oss en böjd hållning och framåtlutande axlar.
En sådan obalans i muskulaturen bidrar till nack- eller bröstryggsproblem. Även andningen påverkas negativt av en dålig hållning.
Smärtor och domningar ut i armarna och fingrarna kan uppstå genom att korta muskler klämmer åt nerverna.
Spänningshuvudvärk och andra stressrelaterade fysiska smärtor kan avhjälpas med regelbunden stretching och träning.

Jag får ofta höra vilka positiva effekter stretchingpassen har, från dem som deltar regelbundet.
Det glädjer mig att så många kommer till stretchingen ; )

Välkommen till sal C32 idag 12.15 och på torsdag 12.15.

Med vänliga hälsningar,
Annika

Det känns spontant (och fördomsfullt) tantigt och töntigt att gå på stretching, men jag tror samtidigt att det vore nyttigt för mig. Och en mognadsprocess

Kvällstoppen

Jag upptäckte ikväll till min stora glädje att signaturen "kevlarkid2" gjort en kulturgärning modell större genom att lägga ut samtliga avsnitt av Kvällstoppen på youtube. Detta underfundiga program gick efter devisen "hälften allvar, hälften skämt", och leddes av Per Sinding Larsen och Fredrik Lindström, två i sanning intelligenta och initierade programledare.

Ett av mina favoritavsnitt är det där världsförbättrare listas. Miljövänner kommer på tal, och ett klipp visas där Christer Sandelin stolt förkunnar att han slutat använda spray med ozon. Lindström fortsätter med att konstatera att miljöengagemang är vanligt förekommande bland svenska artister, bland annat gick hela Raj Montana Band efter ett gemensamt beslut i mitten av 1980-talet över till att bara använda oblekt toalettpapper.. Den sortens humor faller mig på läppen!

Irländare kommer på fjärde plats på listan över världsförbättrare: "Italienarna har sin pizza, schweizarna sina klockor och irländarna har sina idealister."



Hela programserien bygger på nördig fakta och referenstäta skämt och plötsligt går det upp för mig vart Filip & Fredrik fått en stor del av sin inspiration från..

Hunger Hotell Revisited

Jag tror att det var länge sedan det var så här roligt att vara Eldkvarn-fan. Jag kan inte göra annat än att tro eftersom jag själv bara följt bandet i knappt två år men för att använda en i sammanhanget oundgänglig klyscha; Eldkvarn brinner fortfarande!

Nya skivan är den tredje i rad som Jari Haapalainen producerat, och han gör det med den äran. Det känns som att Plura är inne i ett stim just nu efter framgångarna med förra studioalbumet "Svart Blogg" och böckerna "Resa genom ensamheten" och "Den stora landsvägen", dessutom är en kokbok på gång. Det varit mycket snack om att släppa en enorm Eldkvarn-box ett tag nu men istället valde bandet att kanalisera energin på att släppa en platta med ny musik.

Enligt Plura uppmuntrade producent Haapalinen honom att skriva korta snärtiga treminuters-låtar och det känns som ett smart drag. Tempot är helt klart uppskruvat ett par varv jämfört med förra plattan, och de obligatoriska sjuminuters-låtarna som nästan är ett slags tonsatta noveller lyser med sin frånvaro. Texterna bjuder dock inte på några större nyheter, det är alkoholromantik, kärlek till Maria, saknad av en syster som Plura inte kan minnas mycket av, etc. För oss som lärt känna, eller trott oss lära känna, herr Jonsson genom hans texter och böcker är det här mammas gata. Klyschorna haglar i vanlig ordning, och autopiloten ligger ibland snubblande nära, men oftast lyckas Plura få kraft bakom orden.

Albumet inleds och avslutas med "Bröllopssång #1" och "Bröllopssång #2", en stilla ballad ackompanjerad endast av piano och Peter Lemarc på glödgat munspel. På andraspåret slås E Street Band-strängen an rejält i "Vägen till paradiset"; det låter ungefär som en svensk version av "Thunder Road" och ungefär så bra, det vill säga fantastiskt! Det fortsätter i samma stil, med ösiga låtar med mycket kör, piano- och klockspelsriff och jag gnuggar mina händer av förtjusning. Efterhand mattas tempot av och så även kvalitén på låtarna. Jag tycker Plura är i sitt esse när han skildrar jakten på lyckan och törsten efter kärlek, medan låtar som bara har som syfte att förklara hur mycket han och hans sambo Maria är som gjorda för varandra lätt har en tendens att bli väldigt ointressanta.

Vissa låtar är bluesiga, nästan lite funkiga, med "Söder om midnatt, c/o himmelen" som klart bottennapp. Som helhet är skivan en smula spretig med den har växt på mig under den dryga vecka jag har levt med den, och sammanfattningsvis måste man konstatera att det känns som att det finns väldigt mycket energi i bandet och att framgångarna bara har gjort gott. En av de finaste låtarna på plattan är Carlas bidrag, "Lilla Sofie", med väldigt fint dragspel som huvudingrediens.

Johannes Vidén på Kontiki i torsdags

I torsdags var jag på det lilla stället Kontiki i Göteborg för en konsert som jag hade sett mycket fram emot: Johannes Vidén och hans Bluebird Association. Jag hade träffat Johannes på en konsert några veckor tidigare och pratat musik med honom, och när jag förstod att han är ett stort fan av Roy Orbison, Jackson Browne, Townes van Zandt med flera fantastiska artister - plus att han tipsade mig om en massa musik som jag inte hade någon koll på alls - och han förklarade att han har ett band och gav mig en myspace-adress, så visste jag att jag måste lyssna; jag hade höga förväntningar.

Och jag blev inte besviken! "Seabird", som är den första låten på hans myspacesida, är helt fantastisk, lätt för min del topp 2 över årets bästa låtar (tillsammans med "Tro och tvivel"). En vacker pianoballad med fantastisk sång.

Spelningen i torsdags var än bättre än det som ligger på myspace; med kontrabas, elgitarr, fiol och trummor växte musiken inte bara numerärt tycker jag.

Jag tror verkligen att Johannes Vidéns musik är något för oss på Längre inåt Landet!

http://www.myspace.com/johannesviden

Proggkväll i Högsbo

Igår kväll tog jag liksom kvällen före det vagnen till Högsbo, men denna kväll av en helt annan anledning, nämligen för en proggkväll med Martin. Som man kan förvänta sig, blev detta en hitkavalkad av svårslagna proportioner.

Vi gick in med en vid definition av prog/progg; inte bara svensk politisk musik/musikrörelsen från 70-talet utan även musikaliskt progressiv musik á la engelsk prog rock och krautrock. Så blev det också en grym räcka med artister & låtar under kvällen: Tillsammans (Sergio Cuevas et al), Ola Magnell, Roffe Wikström, 120 Days, Nektar, Focus, Soft Machine, Dungen, Fred Åkerström, "Rocksamba" med Hoola Bandoola, "Vi äro tusenden" från Tältprojektet, Ragnarök, Pink Floyd ("Wish you were here", en av världens bästa ballader!), Yes, osv.

Det är slående hur mycket fantastisk musik som gjordes i lilla Sverige under de där åren. Jag hade aldrig lyssnat på Rolf Wikström innan men herrejävlar vad bra skivan Sjung svenska folk (från 1976) är! Vilket ös, vilket gitarrspel, vilka låtar, vilken dynamik på skivan (ballader - boogie - honkytonkpiano - bluesös - etc). Och just det där med dynamiken och bredden är nånting som jag verkligen kan uppskatta med proggen. Ta en skiva som det kollektiva projektet Tillsammans där typ 50 musiker medverkar med en hel radda olika instrument, den skivan har verkligen en ruskigt cool bredd, från episk harp-elgitarr-instrumentalrock i fantastiska "Till Cathrine" med Sergio Cuevas och Kenny Håkansson som solister, till rockopera-mässighet i "Östern är röd", till rock'n'roll, och så vidare.

Vad vi inte uppmärksammade tillräckligt igår var nog den politiska proggen (och kanske framför allt den från Göteborg ;)). Det blev ingenting spelat med vare sig Nationalteatern, Motvind, Nynningen, Knutna Nävar eller Norrbottens Järn. Kebnekajse borde man också plocka fram till nästa gång (för det blir såklart proggkväll igen!). Det jag blev allra mest impad av igår var Roffe Wikströms helt olika men båda fantastiska skivor Sjung svenska folk samt skivan med Nils Ferlintolkningar från 1989, Mitt hjärta är ditt. Med den senare har vi lämnat proggen och kommit in en rejält åttiotalistisk ljudbild och återigen kunde vi konstatera att jag har väldigt mycket större fördragsamhet med och försmak för smörighet än vad Martin har, och jag tyckte att det var hur gott som helst med de Marie Fredrikssonliknande tjejkörerna på bl a titellåten. Och förstås med Peter LeMarcs körer på skivan.. Och det där med att tonsätta lyrik tycker jag förresten är väldigt sympatiskt och intressant (för den delen citerade jag ju en Nynningen-låt/Majakovskijdikt i förra inlägget) liksom med andra korsningar av konstarter, som musik inspirerad av bildkonst med mera.

När jag satt och läste Stefan Wermelins med fleras bok om proggskivor slog det mig också hur mycket progg det är som jag aldrig har lyssnat på, för jag har aldrig lyssnat aktivt på progg, och som verkar grymt - Mecki Mark Men, Stenblomma, Trettioåriga kriget, Folk & rackare, November, Raj Montana Band, och så vidare! Jag kommer säkert inte att gilla allt men en hel del. En annan låt som vi funderade på att leta upp till nästa gång, mer som kuriosa, är Knutna Nävars cover av Creedence slitna "Proud Mary", som Knutna Nävar (kpml(r):s band) skrev en svensk text till, en text som tydligen handlar om när kfml(r) bröt sig ut ur kpml, och som sjungs av Sven Wollter! Sjukt..

Jag drömmer om en nordtysk semester

Bild från Rügen, höst

Jag drömmer om en nordtysk semester. Det gör jag verkligen. Vindpinade stränder, cykelturer, promenader, regnjackor, husmanskost, platsens poesi, besk öl. Nån slags zen av nordeuropeisk stillsamhet. Sylt vid Nordsjön eller Rügen vid Östersjön.

En dag i höstas gick jag till Bengans och köpte Ulf Lundells kristna skiva Evangeline. Upptäckte till min förtjusning att bilden på mittuppslaget i texthäftet visar Lundell gående på en öde strand ensam, iförd jeansjacka. Perfekt estetik. I glädjeyra sms:ade jag Max. Hans svar var ett av årets citat för mig: ”Åh härligt! Finns det något bättre än när klyschor man förut skrattat åt plötsligt drabbar en med full kraft?” (4 september, kl 11:00)

Jag längtar inte bort längre. Nu längtar jag inåt. Inåt landet. Inåt vår nordeuropeiska kultur. Handbollsresa till Flensburg och Kiel. Besk, bitter lager, regn och lukten av vått ylle. Rejäl mat, husmanskost, varma drycker inomhus, uppfriskande promenader.

Som Lo skrev i en mejlkonversation om detta i slutet av sommaren: "Det är ju sånt jag mer och mer börjat få upp ögonen för. Mina föräldrar har ju alltid gillat det. Jag avskydde det som barn. O mina päron har ju även varit på Rugen, de gillade verkligen det. Det där bistra alltså, typ 'nu jävlar ska vi bada och ha det bra för nu har vi semester' även om det duggregnar, inte är en själ på stranden och vattnet håller knappa 15 grader. Det tilltalar mig, drömmen om Thailand har aldrig varit mera avlägsen."

Jag snavade i bibliotekskatalogen över en bok som jag hoppas kan bli ett estetiskt manifest för denna min längtan: en antologi redaktörad av Andreas Fülberth, Nördlichkeit - Romantik - Erhabenkeit: Apperzeptionen der Nord/Süd-Differenz (Peter Lang, 2007), alltså Nordlighet - romantik - det sublima: uppfattningar av nord/syd-skillnaden. En idéhistorisk - kulturhistorisk antologi med artiklar om Balzacs uppfattning av det sublima i Norden, det sublimas semiotiska teori i finsk romantisk musik, nordiska landskap, Goethe och Schiller och annat gott.

Mer tid kommer gå till spillo

För drygt ett år sedan så övertalade min bror mig att jag skulle lyssna på podcasten "The Ricky Gervais Show". Av naturen skeptisk och till läggningen ganska bekväm av mig så fann jag det först rätt motbjudande att lägga en massa dyrbar tid på att lyssna till broderns till antalet tre, timslånga podcastavsnitt. Eftersom jag vid den tidpunkten var relativt nybliven förälder så brukade jag genast somna när jag försökte lyssna. Min bror var dock synnerligen envis och inledde varje konversation med att fråga om jag hade lyssnat ännu.
Så när jullovet infann sig och jag till sist fick lite tid att verkligen lyssna till Rickys podcast blev jag till min egna förvåning, inte lite, utan väldigt positivt överraskad. Det här var ju oerhört underhållande. Podcasten gick i grova drag ut på att Ricky, Stephen Merchant (hans manuskompanjon till serierna The Office och The Extras) samt den märkliga filuren Karl Pilkington satt och diskuterade tämligen egenartade ämnen som håriga kinesiska barn, aprelaterade nyheter samt Karl Pilkingtons vardagsbekymmer. Efter att ha fått blodad tand så inhandlade jag ytterligare cirka 25 timmars radiounderhållning på Itunes.
Konceptet går egentligen ut på att Ricky och Stephen sitter och driver med Karl - som är en slags "global village idiot". Vid något tillfälle säger Ricky att under här säsongen kommer ni få höra Karl "blossom from an idiot to an moron". Elakt? - ja, barnsligt? - ja, i högsta grad. Roligt och underhållande? Ja!
Den här podcasten började de sända 2005 redan, och jag som relativt flitigt undersökt Itunes podcastutbud förbannade mig själv att jag inte upptäckt det tidigare.
Nå, nu slutar (eller börjar) historien inte riktigt där. I våras, då jag började bli en riktigt inbiten fan till podcasten insåg jag att Ricky Gervais och Stephen Merchant hade haft en föregångare på den engelska radiokanalen XFM - under samma namn. Redan 2001 hade de börjat sända sin show. Och på en viss torrentsida fanns ytterligare cirka 90 timmars underhållning att ladda hem. Och där någonstans så började min Ipod gå över till att spela mera talad underhållning än musik...
Karl Pilkington var från början enbart ljudtekniker och skulle inte prata - det var ju The Ricky Gervais show, men Ricky och Stephen förstod snart, när de hade sina off air-diskussioner med Karl att han var något över det vanliga. Så gradvis kom de att involvera honom allt mera, för att till sist så var det egentligen bara Karl som pratade. "When we kind of poked hit with a stick to make him talk, we realized we'd struck gold. Comic gold".

Ett snabbt överslag ger vid handen att jag har cirka 130 timmar Ricky Gervais i min Ipod. Jag tror mig ha hört allt åtminstone två gånger. Det är 260 timmar, eller drygt åtta arbetsveckor. En hel semester (för en lärare i alla fall). Det är med vissa samvetskval jag konstaterar detta. Man hinner göra rätt mycket nytta på 260 timmar.

Nu kommer trion att gå in i studion igen i slutet av november, och jag måste erkänna att jag har högt ställda förväntningar - de har aldrig kommit på skam tidigare. Undertecknad önskar att med bifogade klipp dra ner fler av sina medmänniskor i Karl Pilkingtonträsket! Och håll ögonen öppna efter HBO:s standup av och med Ricky Gervais från i helgen "Out of England". Den ska ha varit grymt bra, enligt mina amerikanska källor.
Det bifogade klippet nedan är ihopmixat från en den tidigare XFM-showen och ger prov på bland annat Pilkingtons olika features "Rock Busters" där han genom sina kryptiska ledtrådar ("not cryptic, mostly wrong" enligt Gervais) söker efter ett band eller en artist, "Monkey News" - Karl har grävt fram någon "nyhet" ur schimpansernas värld och mycket annat.
Jag brukar missionera med måtta - oftast har jag svårt för att pracka på folk musik, litteratur, film - eller som i det här fallet en radioshow - men jag gör ett undantag i det här fallet. Har du aldrig lyssnat till detta så måste du göra det nu!

Fotbollsgalan 2008

Eftersom jag ser på TV så sällan nuförtiden var det ganska kul att hålla ett halvt getöga på dumburken ikväll medan jag stod och lagade köttfärssås inför veckan. Fotbollsgalan gick av stapeln med sedvanligt dunder och brak, och det var inte mycket nytt under solen. Artistuppbådet var likadant som det var på den tiden jag tittade mer på TV (Håkan Hellström och Per Gessle bjöd på playback-versioner av sina nya singlar) och programmet känns sådär lagom mysigt och svenskt. Damerna får lika mycket utrymme som herrarna (nästan), Adam Alsings skämt är sedvanligt urvattnade, Jörgen Mörnbäck imiterar landslagsprofilerar lagom elakt. Man vet vad man får och det är ganska trevligt, om än väldigt förutsägbart.

Jag kan inte låta bli att beundra Halmia-supportern Gessle, som har en unik förmåga att hålla sig kvar i rampljuset år efter år. Hans senaste alster var någon slags discodänga som lät som en blandning av Pet Shop Boys och Absolute Dance 6. Ingen jättehit alltså, men som sagt, vilken makalöst lång karriär den mannen har haft!

Noterbart var också musiken som användes när prisvinnarna tillkännagivits och gick upp på scen, det var Coldplays "Fix You" och "In My Place" och Glasvegas "Geraldine" och "Flowers and Football Tops", etc. Det verkar som att det sitter popsnören i TV4:s produktionsteam..

Gammeldansk Asmund Special

I goda vänners lag avnjöt jag i helgen ett glas av en ny specialvariant av gammeldansk, kallad Asmund special.

Jag är sedan ett par år ett stort fan av denna dryck i sitt vardagsutförande, och när jag nyligen erfor att det tillverkats en lyxversion var jag inte sen att gå till systembolaget och beställa en flaska (den finns än så länge bara i deras beställningssortiment).

Efter att ha suttit på den ett par veckor och byggt upp förväntningarna var det så dags att avnjuta ett glas, och visst var det värt att vänta på! Gillar man gammeldansk känner man igen sig mycket väl, men Asmund Special bjuder på ännu längre smak, med tydlig ton av sirap och kakao, samt med en lång eftersmak av kaffebönor.

Tydligen bygger receptet på anteckningar från gammeldansks uppfinnare J. K. Asmund som hade denna version klar redan på 1960-talet. Emellertid ansågs drycken för raffinerad för dåtidens smak, dessutom var den för dyr att tillverka. Nu är dock tiden äntligen mogen för denna smakrika bitter!

Gammeldansk Asmund Special finns som sagt att beställa på bolaget, kostar cirka 300:- och är den perfekta julklappen till alla livsnjutare och gottegrisar!

Ett lag som lirar boll minsann..

Ok, kanske ett steg utanför LIL:s officiella syfte, men här kommer lite matnyttiga och härliga nyheter:

IS Halmia utsågs till årets halländska fotbollsförening på Halländska fotbollsgalan i lördags med motiveringen:
"Priset tilldelas IS Halmia som genom att med målmedvetenhet på alla plan kunnat erbjuda sina utövare av båda könen och i alla åldrar en meningsfull sysselsättning. Dessutom har föreningen lyckats uppnå stora idrottsliga framgångar under året."

Som om inte det vore nog fick dessutom Viktor Welander pris som årets spelare (div.2-3) med motiveringen:
"Viktor gör, med sin kraft, snabbhet och unika målsinne, att matcherna blir oerhört jobbiga för motståndarnas försvar. Han har varit en viktig del av Halmias segertåg under säsongen."

Tidigare under veckan offentligjordes det att Viktor stannar i Halmia även kommande säsong. Jag kan knappt bärga mig till nästa säsong!

Festmusik?

Lyssnar dessa människor på "Baba O'Riley", månne? På fest för några veckor sen

Igår hade jag utflyttningsfest (knö daj ut) med femton eller så kompisar, eftersom jag om två veckor ska flytta. Som musiknörd blir en av de roligaste och mest delikata frågorna när jag ska vara värd för något: vilken musik ska spelas? Till igår kväll gjorde jag en spellista på mp3-spelaren, med ungefär 100 låtar (!). Det finns ju så många låtar som man vill pracka på folk, och för den delen också höra själv.. Problemet är väl att jag är en dålig fest-dj, tror jag i alla fall. Min uppfattning om "musik jag vill höra på fest" tenderar att inte vara samma musik som andra, och folk i min omgivning, vill höra på fest. Inte desto mindre tycker jag att det är väldigt intressant med fest och musik och festmusik, och har tänkt att tänka lite högt om detta ämne här.

I allmänhet kan jag nog säga att den musik som väckte protester från min spellista igår, var countryn. Inte Hank Williams "Move it on Over", tror jag inte i alla fall, men Garth Brooks "Friends in Low Places", George Jones "My Favorite Lies" och nån till. "För mycket smör!" ropade Martin tvärsöver rummet. Victor, som rest runt i USA och Kanada i ett år, berättade hur skönt han tyckte det var att lämna Nashville där allt centrerar kring mainstreamcountry, och menade att det var "just sån här musik" - då spelades Dwight Yoakams "Little Ways" från min spellista - som fick honom att tycka att det var skönt att lämna stan.

De låtar som väckte - i alla fall spritt - bifall var nog "Linoleum" med skatepunkarna NOFX - om man är ett sällskap av berusade 80-talister är det inte helt otippat att i alla fall någon uppskattar skatepunk -, Glasvegas "Geraldine", Anna Järvinens briljanta "Leena" samt några mer Göteborgsanstrukna låtar, "Långa vägar" med Håkan Hellström och "Rundtur i Göteborg" med Sonya Hedenbratt. Som sig bör när festen står i Masthugget.

Nedanför kommenterar jag några av låtarna som jag hade med igår, och ni andra får gärna svara med att lista/skriva om vad ni har för festlåtar eller festmusik! Det vore kul att se vad ni spelar för musik när ni är värdar, och hur ni tänker kring det här med festmusik, som väl är en av de viktigaste användningarna av musik.

---
Några låt-för-låt-kommentarer om låtar från spellistan:

Bruce Springsteen, "Sherry Darling" (1980)
Det här tänker jag mig är svinbra festmusik. På min mammas 50-årsfest i somras buggades det till "Sherry Darling", som jag tycker tillsammans med "Thunder Road" är den bästa Springsteenlåten. Energisk, melodiös och uppåt, sjukt svängig med sax- och jubelintro, handklapp, körer, och en grym orgel. Lycka!!

Choking Victim, "Infested" (1996?)
Det är nog sånt här som gör mig till en dålig fest-dj. Jag tycker helt enkelt att "Infested" är så jävla bra, lätt en av de bästa punklåtarna som gjorts. Så bra att jag inte kunde motstå att proppa in den på festspellistan. Men hypersnabb crustpunk är kanske inte vad den genomsnittlige festprissen vill höra till vinet..

Black Jack, "Inget kan stoppa oss nu (Inatt inatt)" (1991)
En av de perfekta dansbandslåtarna, en grym berättande text och välkomponerad och -arrangerad låt. Men jag är rädd för att inte alla hör vad jag hör när "Inatt inatt" dundrar ur högtalarna. En och annan hör kanske "dansbandsskit" eller nåt sånt.

The Who, "Baba O'Riley" (1971)
Världens största riff?

Jonathan Richman, "This Kind of Music" (1982)
En av mina älsklingslåtar och förmodligen den finaste låt som nånsin spelats in, en oerhört Richmansk naivistisk glädefylld glädjespridande hylling med doo wop-körer till musikens kraft och glädjen i musik och att spela och lyssna tillsammans.

Peter LeMarc, "(You're the) Devil in Disguise" (live, från Buena Sera-plattan)
Jag tycker att det är så jäkla fint att LeMarc kör denna fantastiska Elvislåt och mitt i den kör ett talat parti där han berättar om när han satt på ett torg i Trollhättan och drömde om att komma till Stockholm och bli rockstjärna som Elvis, varpå han går över i att härma Elvis sångstil innan han och bandet börjar rocka igen! Liksom med "Sherry Darling" och "This Kind of Music" tycker jag att LeMarcs Elviscover visar så himla bra hur fantastiskt det är med musik och hur mycket lycka man får av musiken!

Frankie Lymon and the Teenagers, "Why Do Fools Fall in Love?" (1956?)
Jag hoppas och tror att doo wopen är på väg tillbaka! Det är ju så jäkla cool musik med alla fantastiska sångarrangemang och fokus på melodier och sväng.

Eldkvarn, "Pojkar pojkar pojkar" (live, från Tempel av alkohol-plattan)
Fest eller!?!??? I alla fall om man är gubbrockare...

Emmylou Harris med Ricky Skaggs och Johnny Cash, "Jordan" (1980)
Sjukt svängig tradcountry med läckert sångarr mellan Harris, Skaggs och Cash. Kanske lite goofy för vissa.

the Monochrome Set, "Jacob's Ladder" (1984)
Grymt cool och svängig excentrisk brittisk indie från 80-talet; ett konceptuellt band med många märkliga influenser och infall, och aldrig var de mer excentriska, lekfulla och svängiga i en låt än på "Jacob's Ladder", med kyrkklockor, en massa körer, Luciano Pavarotti-imitation, twanggitarrsolo, och text som börjar med "Oh take my heart and let it beat to the sound of dancing feet!"

Geno Delafose, "Save the Last Dance for Me" (1995?)
Min favoritversion av en av mina favoritlåtar, Geno Delafose är en zydecodragspelare och -sångare från Louisiana och gör en mördarversion av denna klassiker.

Håkan Hellström, "Långa vägar" (2008)
Kan man ha en fest i Göteborg utan att ha med en Håkanlåt på spellistan?

Nynningen, "För full hals"
Svängig göteborgsk 70-talsprogg, en sångare med härlig dialekt och frasering, sjyst blåssektion och 70-talsgitarrös.

NOFX, "Bob" (live)
Skatepunk.. Jag älskar det.

the Mavericks, "All You Ever Do Is Bring Me Down"(1995)
Arketypisk US-amerikansk festmusik á la country/americana, kanske inte tilltalar särskilt många svenska 20-nåntings.. Men jag tycker att det är oerhört bra. Dansant sväng (fast kanske inte den slags dans som särskilt många gillar här i Sverige..) med dragspel, klinkpiano, twanggitarrsolo, körer, country och texmexinfluenser.

Randy, "Kiss Me Deadly" (1996)
Min favoritfestlåt, detta är alltså en låt som handlar om en fest. Första textraden är "I went to a party Saturday night, didn't get laid got in a fight". Vilket är särskilt hårt med tanke på att originalet sjöngs av en tjej, närmare bestämt 80-talsrockaren Lita Ford. Randy gör skatepunk av låten förstås. Deras version kommer från en av mina absoluta favoritskivor ...And the Rest is Silence från 1996, som har det briljanta upplägget att först kommer 10 låtar som handlar om politik - djurrätt, socialism, miljöpolitik, att leva rätt - och därefter en festlåt! Fin fördelning..

Lasse Stefanz, "Världens lyckligaste par"
Mer dansband..

Att utvecklas

Ända sedan jag gick gymnasiet har jag styvnackat hållit fast vid betydelsen av personlig utveckling. Jag gick, liksom de flesta i den åldern, igenom olika perioder under den tiden och den första och tydligaste perioden var ung vänster/vegetarian/indiepop-perioden. Under den tiden hade jag en ganska mörk människosyn och tyckte att alla som inte tyckte som jag var ignoranta osympatiska människor (snacka om att kasta sten i glashus). När jag sedan gick ur ung vänster mådde jag mycket bättre och tyckte överlag om folk mer, men jag fick höra att jag hade förändrats och att jag inte var "samma goa max" längre. Otroligt pubertalt skitsnack, men hur som helst har jag sedan dess alltid tänkt att man måste främja personlig utveckling och beundra människor som vågar prova nya vägar.

Idag när jag lyssnade på Free slog det mig ännu en gång hur mycket min musiksmak har ändrats under de senaste tre åren. Bara på ett positivt sätt (tycker jag själv), eftersom jag fortfarande gillar all musik jag en gång har tyckt om, men det är ändå anmärkningsvärt hur mycket musik jag tidigare nästan föraktade som nu kröner min skivsamling. Jag tycker det är härligt att gå igenom olika perioder och snöa in på olika genrer och musikaliska yttringar för att på så sätt bredda sina perspektiv. En viktig skiva för mig var "Svart Blogg", som verkligen öppnade mina ögon för gubbrock på allvar. Plötsligt var Ulf Lundell en viktig person och inte alls "dödsstöten för en seriös skivsamling" som jag vet att jag har sagt i yngre år.

1970-talet är ett tydligt exempel på det här. Nu ser jag det som det viktigaste decenniet för rockmusik, men jag minns väldigt tydligt hur jag och Erik för några år sedan försökte komma fram till fem artister som hade sitt genombrott på 1970-talet (före punkens genombrott) som var värda att lyssna på. Vi lyckades inte, jag tror listan stannade vid David Bowie och Nick Drake, med Lou Reed som bubblare (han var ju med redan på 1960-talet). Det är nästan komsikt hur annorlunda vi båda ser på det nu.

För ett tag sedan skickade Erik ett sms till mig där han beskrev hur fint konvolutet till Ulf Lundells "Evangeline" är. I mitten finns en bild där Ulf iklädd jeansjacka går ensam på en öde strand. Jag tyckte det var mycket fint, samtidigt som jag inte kunde låta bli att le åt tanken på vad jag hade tyckt om han hade skrivit så för tre år sedan. Visst är det underbart när klyschor man förut skrattat åt plötsligt drabbar en med full kraft!

Hunger Hotell

Plura bloggar igen! Eldkvarn släpper snart nytt och det låter jäkligt lovande, nya singel tillika titelspåret "Hunger Hotell" är grym. På nya hemsidan finns, förutom blogg, filmklipp, bilder och annat gott. Plura skriver som vanligt vasst och pratar om att han satsar på kortare och rakare låtar på nya skivan..

http://www.hungerhotell.se/

Kant om att få feeling

"Två saker fyller mig med förundran, stjärnhimlen över mig och morallagen inom mig."
Immanuel Kant, Kritik av praktiska förnuftet (1790)

Som jag tänker mig det handlar denna blogg i hög grad om feeling. Om att få feeling, om vad som ger en feeling, om varför man får feeling. Vad upplysningsfilosofen Kant i det bästa jag nånsin läst om feeling, en passage mot slutet av Kritik av praktiska förnuftet (1790), kallade förundran. Som Aristoteles sa, "Det var från början förundran som fick människan att filosofera, och det är förundran som får henne att göra det även nu". I klartext, det är för att jag får feeling som jag bloggar; jag får feeling, alltså bloggar jag. För ett par år sedan skrev jag ett par byrålådeessäer om det estetiska begreppet det sublima och saker som jag fann sublima, och då kunde jag konstatera att i musiken var - och förblir, vet jag nu - en av mina starkaste upplevelser av förundran inför det sublima Pet Shop Boys version av "Always on my mind", denna oerhört mäktiga 80-talshit som till denna dag är min absoluta favoritlåt. Jag skrev då om hur Max och jag lyssnade på den tillsammans och försökte formulera hur fantastisk den är.

"Vi pratade förstås om låten och försökte formulera vad som är så bra med den,
men som vanligt är det svårt att göra det. På något sätt kom vi dock över begreppet "larger than life", jag tror att vi tog det från Backstreet Boys hit med samma namn där det betecknar kärleksrelationen, och fann det väldigt passande. Vi lyssnade på mycket musik som vi tyckte var bra, men det var och är inte mycket som ingav samma mäktiga känsla som "Always On My Mind"; mycket musik kan vara behaglig, bra och trevlig, men när vi lyssnade på PSB-låten räckte inte sådana ord till; av den sopas fötterna undan och man blir emotionellt chockad på ett bra sätt, upplyft och oändligt imponerad; underdånig inför denna enorma fantastiskhet."

Jag vet inte om Max håller med om min historieskrivning, men det är ungefär så jag minns det. Det viktiga är i alla fall upplevelsen av att ens känsla - ens feeling säger jag idag influerad av Anna Järvinen men det gjorde jag inte då för några år sedan - är så mäktig och stark att man inte kan uttrycka den i ord. Och hur roligt jag sedan tyckte det var när jag snavade över Kant och hans diskussioner om förundran och det sublima. Ord om just det där som är bortom ord. Det oändliga, de allra största känsloupplevelserna. (Hur de två begreppen är relaterade till varandra i hans teorier vet jag inte, jag är inte idéhistoriker.) Men som jag skrev då (år 2005): "Kant beskrev 1790 vad jag och Max kände då vi lyssnade på Pet Shop Boys!"

För att återanknyta till det inledande citatet. Den stjärnbeströdda himmelen sätter mig, den enstaka personen i mitt fysiska sammanhang i det oändligt stora världsalltet ("värld efter värld och system efter system") och gör till synes mig meningslös i min litenhet: i ett så sanslöst stort sammanhang blir individen mindre än en myra.

Den andra saken som fyller oss med beundran och vördnad, sedelagen, fungerar på ett annorlunda sätt. Sedelagen var hur Kant benämnde den sanna, objektiva moral som varje människa enligt honom har inom sig, och betraktandet av denna "höjer oändligt mitt värde som en intelligens genom min personlighet, i vilken sedelagen uppenbarar för mig ett liv, som är oberoende av det animala och även av hela sinnesvärlden." Med sedelagen höjer individen sig enligt Kant över det animala och fysiska, in i en storslagen mänsklig andlighet.

Det är två sorters oändlighet. Den fysiska, och den andliga. Och där nånstans tror jag att de allra största konstupplevelserna rör sig, bortom ord (men sublimt kan ju användas för att beteckna just det där som är bortom gränsen, det är inexakt men funkar tror jag). "Always on my mind", "God only knows", "Mitt bästa för dig", "Stay", "In the garden" live 1992, Bach. Sublim musik. Jag får sån jävla feeling.

Annorlunda hyllningar

Något som jag verkligen uppskattar inom rockmusik är när textförfattaren lyckas undvika de största rock'n'roll-klyschorna men ändå få texten att kännas omedelbar. Jag är absolut inte mot klyschor, tvärt om, men ibland är det så underbart när personer eller företeelser som aldrig lovsjungs annars föräras en låt.

Glasvegas har jag ju redan talat mig varm om här på LIL, och deras största hit handlar ju som sagt om en socialarbetare, "Geraldine". Jag älskade låten redan innan jag förstod vad den handlade om, men när det gick upp för mig att textrader som

"I will, I will turn your tide

Do all that I can to heal you inside"

handlar om en socialarbetare som talar till en knarkare blev min kärlek till låten gränslös.

Ett annat mycket fint exempel på detta är Jackson Brownes låt "The Load Out", hämtad från "Running On Empty", en slags temaplatta om turnelivet. Här är det inte socialarbetare som besjungs utan roadies, dessa hjältar i det tysta! Jackson framstår som en verkligt god människa när han i en vacker ballad lägger ut texten om killarna som aldrig får ett uns uppskattning men som gör hela turnén genomförbar.

"Now the seats are all empty

Let the roadies take the stage

Pack it up and tear it down

They're the first to come and the last to leave

Working for that minimum wage

They'll set it up in another town

Tonight the people were so fine, they waited there in line

And when they got up on their feet, they made the show

And that was sweet, but I can hear the sound

Of slamming doors and folding chairs

And that's a sound they'll never know

Now, roll them cases out and lift them amps

Haul them trusses down and get 'em up them ramps'

Cause when it comes to moving me

You know you guys are the champs"

Hjärta och smärta är eviga teman inom konsten, men jag efterfrågar fler annorlunda hyllningar!

Fleet Foxes

Ett annat hypat band värt att uppmärksamma är Seattle-bandet Fleet Foxes, som fångade min uppmärksamhet genom att i diverse artiklar jämföras med Crosby, Stills, Nash & Young.

Soundet är lovvärt, med mycket stämsång, akustiska gitarrer och orgel. Det är någon slags melodiös folkrock som inte har influerats av någon musik skapad efter 1979, vilket i sig kanske är ett bevis på att gubbrocken är modern igen.

Jag köpte plattan i somras och har lyssnat på den till och från, men nu i dagarna har den gått varm. Det är väldigt fina låtar, om än lite omständiga ibland, och jag tror det är det som har hindrat den sista poletten att falla ner för mig. Jag är nog mer en "vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng-kille" vilket gör att det har tagit lite tid för mig att förstå att det finns riktigt fina melodier gömda bakom de ibland lite väl flummiga utsvävningarna.

I "Ragged Wood" får de till en riktig femetta med smäktande körstämmor och "tåg-trummor". Den låten blev direkt min favorit och är fortfarande i mitt tycke den enda som riktigt lyfter till högre höjder. För även om jag gillar Fleet Foxes blir det aldrig sådär magiskt som när musiklyssnandet blir en närmast metafysisk upplevelse, vilket såklart inte är ett rimligt krav att ställa på all musik. Istället har vi här en mysig skiva med härligt sound och positiva intentioner, vilket med råge uppfyller mina krav på albumdebuterande artister.

Boy meets girl so what?

Ett av mina favorit-sounds (om man kan kalla det så) inom popmusik är när en kille och en tjej sjunger tillsammans, gärna unisont. Det finns ett helt gäng exempel på denna företeelse, men jag tänkte lyfta fram några jag fastnat lite särskilt för:


"I worked myself up from nothing" - McCarthy
Underbar låt som är en slags superironisk uppgörelse med den borgerliga drömmen. Upplägget är ganska okonventionellt, låten inleds med att den kvinnliga vokalisten Laetitia Sadier i ett talat intro rabblar upp hela texten. Sedan kommer versen då den ena hårda textraden efter den andra passerar, med solig janglegitarr och orgel som bakgrund. McCarthys sångare Malcolm Eden och Sadier sjunger egentligen bara refrängen tillsammans, verserna sjungs av Malcolm med små kommentarer av hans kollega.

Take a little time to improve your life
You have it in you, though there are holes in your shoes
Things needn't be so bad
Even the lowest of the low can be a millionaire
With the right attitude
And a little hard work

Det är alltså på den sista av dessa ovanstående rader som den kvinnliga sångaren kommer in och liksom knyter ihop säcken. Mycket effektfullt sångarrangemang!


"I wish I could afford being pretty" - Victoria Winderud
Den här poppärlan är skriven av den unga och ännu osignade sångerskan och låtskrivaren Victoria Winderud. I refrängen kommer mansrösten in och lyfter låten till nya höjder! Fin text också i all sin enkelhet. Lyssna på låten här


"It might as well be now" - Moneybrother
Här gästas pengabrorsan av Ane Brun och resultatet är mycket lyckat! Här är det verkligen en regelrätt duett där de båda sångarna växlar repliker, för att sedan förenas i andra partier. Texten handlar om ett före detta par, mannen vill försöka igen, kvinnan är tveksam. En vacker ballad med fint pianospel och smäktande saxofon på refrängen. Också en väldigt enkel text men lätt att ta till sig, typiskt sådant som jag gillar.

We had some good times, girl
- Oh yeah, but long ago
Seems like in another world
- Let's just leave it so
What if I'm not ready to do that yet?
- There's another place where I should be
There's is alway another place we should be right, love
- You know, that's the thing about me
So why don't I get your number, maybe call you some time
- You've got my number, it's still the same
I deleted it so I wouldn't call you up late at night
- Now at least you seem to do some things right
I told you girl, I've changed, I swear
- I don't know what I'm still doing here
Since you are now, why don't you stay for a drink?
- I guess I could, let me think

Det här är en av mina favoritlåtar med Moneybrother, mycket tack vare den snygga växelsången!


Detta var tre låtar jag gillar väldigt mycket, men det finns som sagt många fler exempel på det här fenomenet. Jag tar tacksamt emot tips!

Jukeboxrock

Jukeboxen framstår för mig som en av de starkaste symbolerna för moderniteten, tillsammans med USA, Edward Hoppers urbana målningar, motorvägen. Moderniteten i dubbel bemärkelse: dels modern och ny som en konsumtionskultur och välfärdskapitalism som bröt med vad Erlander skulle ha kallat "fattig-Sverige" och Lubbe Nordström "lort-Sverige". Stadsliv, tid och pengar över för nöjen, barer, groggar, biljard... Walter Benjamin fast från USA och i mintgrön. Samtidigt ger jukeboxen ett redan gammalt intryck, något från 50-talet, skinnjackor, James Dean, squares och Twin Peaks-referensism.

Här tänkte jag skriva om några av mina få erfarenheter av jukeboxlyssning, om låtar jag gillat att höra på jukebox och barer jag gillat med jukebox. Jag inser när jag skriver att ingen av jukeboxarna har stått i Sverige, jag tror faktiskt inte att jag nånsin varit på en bar med jukebox i Sverige. Är det möjligt? Är jukeboxar så ovanliga här? I alla fall...

Studentbar, Toronto juli 08
I somras var jag i Toronto på en historikerworkshop. Den sista kvällen var vi ett gäng på 8-10 pers som var ute och åt flottig pubmat och drack god kanadensisk öl ur pitchers, och i slutändan när torontoianerna hade droppat av återstod en hård kärna av den holländsk- och svenskättade anarkosocialisten från Iowa Carl som doktorerar i New York, den jovialiske, charmante lille nyzeeländske professorn Kerry vars röda skägg och hår tycktes skvallra om ett skotskt påbrå, schweiziska doktoranden Rebekka, zimbabwiske doktoranden i Sydafrika Tapiwa, och jag. Vi spelade biljard och drack god kanadensisk öl ur pitchers. Så upptäckte vi jukeboxen. Stort! Vi hijackade den och kramade på en massa fantastisk musik - Jackson Browne, "Running on empty"; Journey, "Don't stop believin"; Creedence, "Fortunate son" och så vidare. Det var en av årets bästa kvällar för mig tror jag, kombinationen öl, biljard, härligt sällskap och grym jukeboxrock är svårslagen.

U Kastanu, Prag augusti 07
När jag läste tjeckiska i Prag förra sommaren bodde vi i studenthem på norra sidan av floden, i det rätt fina området Bubinec (Praha 5). Där ligger en klassisk pub där, om jag inte fått fel för mig, en gång i tiden Tjeckoslovakiens socialdemokratiska parti bildades (vi snackar sent 1800-tal). Inget av det märks idag, dock. Idag är U Kastanu (vid kastanjeträdet) en rätt sunkig rockbar med dålig mat, god öl, en stor men sliten ölträdgård med en massa hundar bland besökarna, och en del konserter. Den ligger 5 minuters promenad från studenthemmet där vi bodde och därför gick vi dit ganska många gånger, drack öl i trädgården, spelade fotbollsspel - och lyssnade på jukeboxrock. Med de här digitala monstren som innehåller tusentals låtar blir det svårt att välja låt tycker jag, men här kom jag fram till att en av mina favoritlåtar är väldigt bra jukeboxrock: The Clashs "White man in Hammersmith Palais". Lagom högljudd, melodiös, och lagom igenkänd.

Bar på Seifertova, Prag våren 06
En vårkväll var jag, Ben, Sören och kanske någon till på en sedvanlig pubrunda i Žižkov. Efter maten på ett rätt prollisch ställe, ett hak med sydstatsflagga och jägarkitsch, hamnade vi på ett ovanligt ställe för att vara i Žižkov: en bar, inte en pub. Alltså lite o-tjeckiskt, eller otypiskt i alla fall. På vägen ut och hemåt upptäckte vi att det fanns en jukebox, bestämde oss för att sätta på en låt, och snavade över en rätt speciell låt som vi halvt på skämt valde: Velvet Undergrounds "All tomorrow's parties". Vi snackar sex minuter monoton rock med Nicos skumma mässande röst och ekande pukor, knappast den mest sociala musiken. Så vi valde den och kollade oss omkring för att se om någon reagerade. Och jag blev förvånad, den enda synliga reaktionen var positiv; tjejen bakom baren gav oss tummen upp.

Music Music Music

Var på Stockholms bästa jazzställe Glenn Miller Café igår och såg Göteborgsbandet Music Music Music, ett band som har utvecklat sig till några av mina personliga favoriter på den svenska jazzscenen och som jag har haft förmånen att njuta av många gånger live. Bandet är ett explosivt kollektiv där sväng och groove kan sägas vara fundamenten tillsammans med lekfullhet och lyhört samspel. Alla tre är starka instrumentalister men tillsammans lyfter de verkligen till nya höjder, varje gång! Gohällig jazz så långt från navelskåderi man kan komma. Repertoaren är en blandning av egenkomponerade alster, omarrangerade standards och gamla örhängen som exempelvis "September".

Jag måste särskilt lyfta fram trummisen Michael Edlund (som jag haft nöjet att spela med en del, framför allt i halmstad-bandet Big Bag of Blues), som är en av de svängigaste trummisar jag har sett live! Han har ett effektivt driv och en förmåga att stöka till det och leka med olika accenter och polyrytmer utan att någonsin tappa konceptet.

Det är så härligt uppfriskande med riktigt bra, ung svensk jazz!

Hocus Pocus

Skönare proggrock än vad holländarna i Focus bjuder på får man leta efter, maken till karismatisk på gränsen till vansinnig sångare, flyhänt gitarrist och svängig trummis finns väl knappast? Här får vi höra deras mest kända låt "Hocus Pocus" framföras live i amerikansk tv en (förmodligen) mulen höstkväll 1973. Missa inte den angenäma överraskningen efter dryga tre minuter.. Håll till godo!

Mer om musik i klädaffärer

Apropå att Jackson Browne kommer till Sverige och apropå tidigare inlägg & diskussion om klädaffärer och musik, så var jag idag inne på halvhippa (?) Karltex i Haga i Götet för att köpa en Fjällrävenjacka, och vad spelades om inte en av rockhistoriens bästa låtar, Jackson Brownes "Stay", dessutom i en förkrossande liveversion!?!?!!

Som om inte "Stay" var fantastisk nog på skiva, så får jag dessutom höra den i en liveversion som jag aldrig hört förut, med brölsax! MM-mm. Inte konstigt att man blir köpsugen.

Dig Out Your Soul

Jag erkänner från början; jag är ett Oasis-fan. Det är dock tuffa tider för en drömmare, och faktum kvarstår att det odrägliga manchester-gänget inte gjort en riktigt bra platta sedan 1997. Ja, du läste rätt, 1997. Det är bara så skönt att ha åtminstone ett band som man verkligen har följt sedan barnsben, ett band som liksom definierar en själv och ens musiksmak, och som får en att rusa till skivhandlaren när den nya plattan släpps. Det blir dock allt svårare för mig att se på Oasis på det sättet.

Jag köpte dock verkligen senaste alstret "Dig Out Your Soul" när den släpptes, liksom alla oasis-fans köper jag den bara för gamla meriters skull, men köpte den gjorde jag likväl. Och det är med lågt ställda förväntningar jag börjar lyssna till Gallagher-brödernas åttonde fullängdare (om man räknar "Masterplan" som består av samlade b-sidor). Dessa låga förväntningar infrias faktiskt, och första låten "Bag It Up" är faktiskt ganska svängig klassisk Oasis-rock. Så fortsätter det, och de första fyra låtarna stökar på ganska skönt. Höjdpunkten kommer dock i den av Liam komponerade balladen "I'm Outta Time", som är riktigt vacker. Därefter går det dock käpprätt ner i ett träsk av monoton, osvängig rock utan varken innehåll eller känsla. Noel gnäller på i "(Get Off Your) High Horse Lady", en låt som förut inte hade varit i närheten av att platsa som tredjespår på en singel, och så fortsätter det. Andy Bell, som skrev så många fina poppärlor i Hurricane #1 när det begav sig, bidrar här bara med en totalt ointressant låt, "The Nature of Reality". Gems bidrag är lika tråkigt det.

Oasis har blivit ett hobbyband som ger ut i bästa fall hyfsade plattor med jämna mellanrum, och kanske kan man inte klandra dem för det. De har ju varit konsekventa med sina stilideal sedan början, bara det att de hade en hunger, vilja och något att säga i början av karriären. Man har hört det här så många gånger förut, och alla trötta beatles-referenser har spelat ut sin roll för länge sedan. Oasis kommer för alltid tillhöra ett av 90-talets största band men kommer knappast gå till historien som bandet som raderade ut Lennon/McCartney från historieböckerna. Hade man slagit ihop de tre senaste albumen hade man haft låtar till en riktigt bra fullängdare, men det känns som att ambitionsnivån har sänkts drastiskt, och det är vi konsumenter som får ta smällen. Nästa album (som enligt Noel redan är färdigskrivet) får allt vara vassare än så här för att locka mig till skivaffären!

Dagens bästa nyhet!

Jackson Browne kommer till Sverige! Detta störtsköna besked muntrade upp mig betydligt när jag kom upp från underjorden, nyanländ till Stockholm, släpandes på min kontrabas. Det regnade och blåste och var allmänt deppigt när jag fick syn på en affisch som det stod Jackson Browne på. Mitt hopp väcktes, och visst, han spelar på cirkus den 4e maj! Underbart! När jag och Erik var på Håkan Hellström senast pratade jag om att den nu levande artist jag är mest sugen på att se live är just nämnda låtskrivare och sångare, och så kommer han verkligen hit. Nu har man något att se fram emot när dagarna blir allt kortare och ruggigare!

Real ale-fest i Nottingham

"Fairport Convention did for Real Ale what the Grateful Dead did for LSD"
Die Zeit

Efter två dagars workshop irrade jag omkring i Nottinghams centrum vid sjutiden på en fredagkväll. Jag skulle träffa en briljant polsk doktorand och en holländare och käka och dricka nån öl men missförstånd om mötesplats och glömst av mobiltelefon på hotellrummet förhindrade det; därför var jag ensam på stan. Trött och irriterad av att inte hitta dem, funderade jag på att helt enkelt ge upp och ta bussen hem till hotellet i förorten bredvid universitetets campus, käka medioker roast i hotellets pub, och gå och lägga mig och titta på tv, i förhoppningen att det skulle gå en Jane Austen-filmatisering eller motsvarande på tv.

Men som jag skämdes över att knappt ha sett mig omkring i stan, bet jag ihop det sura äpplet och promenerade kring lite i stadskärnan, som inte är helt utan estetiska värden; några fina gågator lyfter det hela. Och på väg tillbaka till busshållplatsen hade jag världens röta: jag snavade över en real ale-festival!! Jag älskar ale som ett barn älskar godis, distanslöst och okunnigt, och när posters på en pub gjorde reklam för en tiodagars ale-festival med 50 olika sorters ale att prova, blev jag överlycklig. Naturligtvis gick jag in där, köpte en bangers & mash och en polsk ale (även om det senare beslutet visade sig mindre lyckat), och mådde som en prins. Puben var en kedjepub och en billig sådan, med £1.95 för en pint, och dessutom hade de ett festivalerbjudande om att få tre 1/3-pints av olika ale-sorter för samma pris som en vanlig pint, vilket var grymt!! Det känns som att de flesta ställen skulle lägga på på priset om man bad att få mindre kvantiteter av flera sorter, men inte här, vilket jag uppskattade. Tyvärr hade de inte alla festivalens 50 ales denna kväll, utan "bara" 12 sorter eller så. Några av dem sålde dessutom slut innan jag hann prova dem. Men jag provade i alla fall sju sorter och här är mina omdömen.

Namyszow plum ale
Åt helvete för söt, helt odrickbar. Betyg 0/5.

Theakston's Bitter
Mesig, men okej för att vara bitter. Betyg 2/5.

Banny's Winter Ale
Svag smak, men god. Betyg 3/5.

Brains Top Notch
Smakar lim (eller så som lim luktar). Rätt svag, syrlig. Betyg 2/5

Carolus (8.0 %)
Halvvägs till vin. Söt, som nånting man dricker till kaffet. Betyg 2/5.

Oxford Brakspear
God, anonym men fin. Kan man dricka mycket av. Betyg 3/5.

Firestone Walker India California Pale Ale
Söt, smakrik och underbar. Okej att detta var en sjunde alen jag testade, att jag var småfull och subjektiv, men efter två pints, varje klunk kritiskt avsmakad, smakade Firestone CIPA fortfarande friskt som en vacker, kall höstkväll i Majorna. Betyg 5/5

http://www.firestonewalker.com

Graham Day and the Gaolers.

Efter en fantastisk Londonvecka med mycket musik, shopping och fotboll på Loftus Lane där QPR inför en hängiven hemmapublik slog Birmingham för första gången på 23 år, så vill jag ändå lyfta fram Graham Day and the Gaolers på The 100 Club. Bara lokalen i sig, belägen på Oxford Street, är ett slags rockmuseum i sig, Sex Pistols, The Clash, Oasis, White Stripes (för att nu bara nämna några) är band som i början av sina karriärer har stått på scenen här. Graham Day and the Gaolers kommer nu kanske aldrig att få det där stora genombrottet - bandmedlemmarnas ålder och avighet talar måhända emot det. Icke desto mindre bjöd de på en fantastisk konsert. Musiken skulle väl kunna kallas garagepunk plus Beach Boys. Sålunda en mix som tilltalar gubbar av alla åldrar och kön. Undertecknad känner mycket väl igen sig i dessa rader:

I'm glad I'm not young no more
fighting for everything
---
don't have to identify
with anything

De kommer från senaste albumets Triple Destilled inledande låt "Glad I'm not young" - och de är för mig - bloggruppens "ålderman" - på pricken! Det bifogade klippet är från samma konsert men låten är "Begging you" - ännu en pärla från senaste albumet. Spana in deras coola scenkostymer!

Håkan Hellström på Cirkus 28/10

Håkan Hellström är enligt mig Sveriges bästa artist. Jag kan inte se något hot mot denna fantastisk karl. Eftersom jag redan sett honom live två gånger i år (Halmstad och Liseberg) var det med högt uppskruvade förväntningar jag bänkade mig i ett fullsatt cirkus. Redan efter första låten har jag fått valuta för biljettpengarna. "Tro och Tvivel", inledande låten på "För sent för Edelweiss", är precis så förkrossande bra man vill ha Håkan, och låter ännu bättre än på skiva.

Bandet är taggat och tight efter en lång turné. och soundet kvalar in bland rockhistoriens bästa; klinkpiano, brölsax, vad mer kan man begära? Mellansnacken (som liksom låtlistan inte skiljer sig nämnvärt från de andra spelningarna jag varit på) handlar mycket om att hitta en kärlek som håller resten av livet, att bli äldre, att få barn, och det är en mer komplett artist än någonsin som vräker energi och kärlek över stockholmspubliken.

Håkan har en diger katalog att ösa ur, och öser är precis vad han gör i låtar som "En vän med en bil", "En midsomarnattsdröm", "För en lång lång tid" och "Klubbland". Bland de mer finstämda numren gillade jag särskilt "Minnen av Aprilhimlen". Överlag är det en väldigt dynamisk konsert där Håkan & co verkligen krämar musten ur varje låt.

Det enda som stör, förutom att han kör nästan exakt samma mellansnack som senast, är en något utdragen version av "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger", en av senaste plattans svagaste och bittraste låtar. När han som extranummer dundrar på med "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och "Kom igen Lena" känns dock allt vad kritik heter väldigt långt borta, och det är bara att buga och bocka! Fem laxar!

Glasvegas

Det är dags för Längre inåt Landet att stämma in i en hyllningskör som ekat genom mediasverige i höst! Glasvegas självbetitlade album som släpptes i september är fullkomligt lysande!

Jag blir alltid skeptisk och nästan avogt inställd till band som hypas i media. Om ett band hyllas i Nöjesguiden brukar jag ta det som ett säkert tecken på att det inte är värt att lyssna på. Barnsligt kanske, men bränt barn skyr elden. Därför är det så otroligt befriande när en NME-hype från Glasgow visar sig vara det bästa nya band jag hört på väldigt länge!

Så mycket har skrivits om bandet som bildades redan 2001 men först nu släpper sin debutskiva, en skiva som redan nu räknas som en klassiker på vissa håll. "Glasvegas" har jämförts med Oasis debutplatta, somliga säger att det är en lika viktig platta som Nevermind, etc..

Jag tycker att Glasvegas låter som ett Broder Daniel med bättre sångare, låtar, och mycket bättre texter. Sångaren James Allan sjunger på underbart bred glasgow-accent skarpt socialrealistiska texter om en mobbad unge som lärt sig hemifrån att man måste slå tillbaka, om hur polisen knackar på mitt i natten och berättar att ens son fallit offer för gängvåld, om en socialarbetare som skall få knarkare att välja livet, om en person som varit otrogen och betett sig allmänt vidrigt och nu befinner sig på gränsen till vansinne.. Mörka teman som ackompanjeras av storslagna trummor, bombastiskt gitarrmangel och melodier starka nog att vrålas från vilken fotbollsarena som helst. Det låter som en blandning av klassisk brittisk rock som the Clash, Jesus & Mary Chain och Oasis med fötterna stadigt förankrade i samtiden.

Jag brukar alltid vara förtjust i små detaljer som underfundiga formuleringar, snygga gitarrslingor eller hur sångaren betonar vissa meningar, och sådant finns det gott om. Lyssna på hur James betonar "My name is Geraldine / I'm your social worker" i "Geraldine", första singeln från plattan, eller hur den fullkomligt magiska gitarrmattan gör entré efter första versen i "It's my own cheating heart that makes me cry". Rockmusik när den är som bäst!

Skivans höjdpunkter är många, men de spår jag har som favoriter förutom redan nämnda låtar är "Daddy's gone" och "Go square go". Mot slutet av plattan mattas kvaliten av något och när Beethovens månskenssonat ligger som bakgrund till en spoken word om knivvåld (!) som sista spår är det inte lika fantastiskt bra längre. Glasvegas är dock förlåtna, som helhet är det här årets bästa platta hittills tillsammans med Håkan Hellströms senaste!

Stockholmsnatt om skäggvågen

Det är inne med skäggrock i år.. När det dök upp referenser till CSNY och sånt i recensioner av en massa hippa konserter, typ Accelerator i våras, så slog det mig att jag borde börja lyssna på ny pop igen. SvD:s roliga populärkulturella serie Stockholmsnatt kommenterar skäggvågen:

"Men du kan väl inte på fullaste allvar hävda att musiken är lika viktig som ett bands image eller utseende? Man ser ju direkt att dom där är dåliga: dom har ju varken mysiga skägg eller rutiga flanellskjortor. Och kolla: snubbarna är korthåriga, herregud vilka miffon."

http://www.svd.se/kulturnoje/serier/artikel_598903.svd?date=20081017

Mitt bästa för dig

Det här med att vakna i en stark sinnesstämning tycker jag är fascinerande, när man från det första vakna ögonblicket är upprymd eller nedstämd eller vad det kan vara. En av mina nya favoritlåtar, supergruppen Grymlings hit "Mitt bästa för dig" från 1989, tar upp det där, eller i alla fall gör den det i mina associationer. Det är i mitt favoritparti, den andra versen där en sångare som jag antar är Göran Lagerberg tar över (de fyra turas om att sjunga). I refrängerna sjunger de tillsammans och det låter grymt coolt med Pugh Rogefeldts nasala, hesa rockröst tillsammans med Lagerbergs och Rickfors. Efter refrängen och ett snabbt parti som Pugh sjunger kommer de till andra versen som går långsammare och som ger mig sån jävla feeling

"Jag har sovit en orolig sömn
Jagad av tanken 'Du har ingen vän'
Kände en smak av förloraren i mig
Sätter mitt hopp, mitt bästa till dig"

Sen kommer ett unisont parti igen och jag tycker bara att det här med män som sjunger tillsammans om kärlek, det är väldigt fint.

Håkan på Cirkus, 29 okt

När jag och Max gick nerför Strandvägen på väg från spelningen till t-banan diskuterade vi hur spelningen hade varit. Efter en del åsikter och snack kom vi fram till "Ärligt talat var nog detta den bästa konsert jag varit på/musik jag hört i hela mitt liv". "Ja." "Hur skulle man kunna argumentera emot det?" "Nej, det går inte."

"Born to Run" är som melodi och arr den perfekta rocklåten (vilket den dock inte är ensam om). Men jag levde inte 1975, hörde den inte då och har inget personligt förhållande till den. "Känn ingen sorg för mig Göteborg", däremot, är också den en perfekt rocklåt och den kom år 2000 när jag i allra högsta grad levde och intresserade mig för gråtmild indie. Jag och Max har diskuterat detta, om det nånsin igen kommer komma en artist så perfekt tajmad för ens eget liv, en artist som tilltalar en så oerhört mycket med debutskivan med låtar om att vara sjutton och olyckligt kär när man själv som lyssnare är tonåring, och åtta år senare spelar gubbrock med klinkpiano och brölsax när man själv som lyssnare under tiden helt snöat in på gubbrock med klinkpiano och brölsax.

Jag tycker att Håkan har en sanslöst bra katalog av låtar och det visade han på ett väldigt bra sätt igår, med ett nästan perfekt låturval (jag skulle bara vilja stryka "Klubbland" och "Vi två 17 år"). Fan, när han brände av "Långa vägar" som via ett saxintro gick över till "Känn ingen sorg för mig Göteborg" som gick över i en grym version av "Kom igen Lena", det var bland det bästa jag hört i hela mitt liv. Jag gillar verkligen hur hans hela katalog nu live stöps om i en gubbrockform; om det kommer ut en liveskiva från denna turné kommer den bli min favorit HH-skiva.

Mitt Land

En av de största inspirationskällor jag har haft de senaste åren är Mauro Scocco, och det är på tiden att han föräras ett eget inlägg. Jag är fascinerad av olika skildringar av hemland, hemstad och så vidare. Tidigare har jag publicerat ett inlägg om småstadsromantik och något som hör ihop med det är nationalromantik, eller vad man skall kalla det. Nu menar jag inte Werner von Heidenstam, utan tänker mig något lite mer lågmält och kanske lite mer nyanserat, låtar som man kan känna igen sig i som handlar om Sverige.

Mauro har alltid varit en mästare på att formulera sånt som alla känner men som oftast är väldigt svårt att sätta ord på, klyschor helt enkelt. Har man ett hjärta finns det garanterat minst en Mauro-låt som sätter fingret på exakt den situation man befinner sig i för tillfället, det är nästan skrämmande! Hur många brustna hjärtan har du innanför västen, Mauro?

Jag har i många år nu följt herr Scoccos utveckling som artist och han har ju som få andra varierat sin stil, allt från syntpop, house med budskap, solopiano, soul, jazz och slick pop (med Michael McDonald som gäst-keyboardist) har passerat revy i Mauros katalog. Senaste plattan "Ljudet av tiden som går" från förra året är (trots att jag är slående okritisk till det mesta han har gjort) min favoritplatta, här möter vi en mer lågmäld och reflekterande småbarnsfar i en underbart gubbig produktion med akustisk gitarr och munspel som bas. Och här hittar vi så låten som detta inlägg lånat sin titel från: "Mitt land". Jag tycker det är en så otroligt vacker och nyanserad bild av det land vi lever i, även om den är väldigt vemodig. Just den här dubbla känslan, att man båda älskar och hatar, tycker jag han får med på ett bra sätt. Jag känner på samma sätt med min hemstad egentligen, det är verkligen både en kärlek och ett hat.

det här är mitt land
floderna och bergen
sjöar som glittar
jag flyger över sverige

det här är mitt land
pubar och hotell
volvo och ikea
snövita fjäll

det här är vårt land
nedlagda fabriker
regnet som piskar
över nybroviken

här har svett och tårar flutit i vår midvinterdröm
några hjärtan brinner ännu som tomtebloss i snön

du kan resa men aldrig lämna
det är en kärlek och ett hat
jag har rest runt hela jorden
men alltid, alltid kommit tillbaks


det här är vårt land
bakom leenden som stelnat
bakom välviljans profeter
bakom inget illa menat

det här är vårt land
på akuter och perronger
prinsar och prinsessor
vid stureplans salonger

bland kinakrogar och pizzerior
släcks det drömmar och tänds det hopp
i garage och replokaler
spelar banden som aldrig ger upp

jag minns palme och hasse å tage
evert taube på gröna lund
ingemar stemarks andra åk
då sverige stannade för en stund

du kan resa men aldrig lämna
det är en kärlek och ett hat
jag har rest runt hela jorden
men alltid, alltid kommit tillbaks


Just avsnittet med välviljans profeter och inget illa menat känns väldigt på pricken. Och kinakrogar och pizzerior, finns det något svenskare? Jag har nog aldrig varit i en håla värd namnet som saknat dessa obligatoriska inrättningar. Jag skulle tro att kriterierna för att få kalla sin ort för samhälle ser ut som följer: Fotbollsplan, kyrka, pizzeria, kinakrog.

Nu efterlyser jag andra Sverige-skildrare! Kent har en låt som heter Sverige som jag tycker är ganska fin men sedan kan jag inte komma på några fler! Läsekretsen, hjälp!

Fäst vid dig

Låtar om kärlek som håller genom åren är ganska sällsynt, åtminstone i min skivhylla. Ska någon göra det så är det så klart allas vår favorit Huey Lewis. En av mina favoritlåtar med honom handlar om just det här, och det är så fint, så självklart och enkelt att leva i Huey's värld. Efter ett bestämt trumfill vaggas vi in i en lagom romantisk stämning med hjälp av ett effektivt dansbandsgung. Huey börjar reflekterande;

We've had some fun, and yes we've had our ups and downs
Been down that rocky road, but here we are, still around
We thought about someone else, but neither one took the bait
We thought about breaking up, but now we know its much too late

Det är ju klart att solen inte jämt skiner, man har sina ups and downs, men vem har inte det? Sådant som andra människor ägnar hela liv åt att ha ångest över avhandlar Huey snyggt med fyra textrader. Dags för ett stick som mest konstaterar fakta:

We are bound by all the rest
Like the same phone number
All the same friends
And the same address

Lite tyngre trumkomp nu under sticket; en orgel smyger sig in och tersbas-ackord bygger upp till refrängen. Notera hur han lite busigt betonar adre-y-ess för att ytterligare höja temperaturen inför vad som komma skall:

Yes, its true, (yes its true) I am happy to be stuck with you
Yes, its true, (yes its true) I'm so happy to be stuck with you
cause I can see, (I can see) that you're happy to be stuck with me

Huey som vanligt smakfullt klösig och hurtig, och körerna understryker faktum på ett sublimt sätt. Dags för ett mellanspel där den nyss insmugna orgeln får lite mer spelrum och förstärker liksom sådär mysigt som bara orgel kan känslan av att livet inte blev så dumt trots allt. Dags för vers två:

We've had our doubts, we never took them seriously
And we've had our ins and outs, but thats the way its supposed to be
We thought about giving up, but we could never stay away
Thought about breaking up, but now we know its much too late

And its no great mystery
If we change our minds
Eventually, its back to you and me

Kören följer med in i andra versen och det är som vanligt när vi snackar Huey Lewis & the News ett underbart arrangemang, först lite oande och sedan call & response på "giving up" och "breaking up". Också här löser han upp knutar lätt och ledigt; tvekar du någon gång i ett förhållande så ta inte dina tvivel seriöst.. Refräng maestro!

På det hela taget är "Stuck With You" en verkligt fantastisk låt som har ett sådant helylle-tema. Jag brukar inte gilla musik som är för snäll eller för lagom, men som vi förut konstaterat här på LIL lyckas Huey Lewis hitta de små dynamiska skillnaderna och betoningarna som gör det intressant, och lagom rivigt.

Han sjunger om landet vi föddes i

Den svenska sångare och låtskrivare som jag tycker bäst förvaltar det amerikanska country/folk-arvet i ett svenskt sammanhang är stockholmaren Tomas Andersson Wij. Han har släppt skivor sen 1999 och byggt upp en allt större lyssnarkrets på det gamla goda sättet, genom flitigt turnerande runt om i Sverige. Sverige är också ett bärande element i hans rockpoesi.

TAW frammanar bilder av landet Sverige som det ser ut i vårt kollektiva undermedvetna, och kopplar starka, ofta filmiska bilder av landskap, vägar och städer till livets olika känslotillstånd. Han vet hur man skriver konstruktivt om folkhemmet och det förflutna, och är dessutom inte rädd för att diskutera, ibland nästan högtravande men alltid balanserat, djupt existentiella ämnen som förlust, svek, barndom, åldrande. Jag gillar skarpt hur han ramar in och uttrycker det existentiella med hjälp av sina samhällskildringar. Ofta när man går och är nostalgisk över gamla tider så sitter känslorna liksom ihop med landskap, bilder och stämningar och det är detta jag tycker TAW är så bra på att fånga.

Musikaliskt har han också mycket av det jag gillar - till exempel saxofonsolon, talade partier, steelgitarr, countryplock, gubbsväng, ödesmättat piano. Det finns också en stillsam monotoni i många av hans låtar och det har han gemensamt med andra av mina största favoriter som till exempel Sade och Steely Dan.

TAW sägs ha sin största fanbase här i Stockholm och det tror jag delvis beror på att det bor så många före detta småstadsbor i exil här. Ett stilprov får avsluta:

Nu slår vårens första regn emot taken jag står vid fönstret som en vålnad
den här stan är som ett pålagt skratt lika död lika punktlig och lånad
en gång hade jag mitt kort i baren i slipen mellan framgång och undergång
mitt i änslighetens största seger samförståndet och skvallrets knägång
och du drar mig till soffan och vi lägger oss ned och du viskar
den här stan är för sorglig vi är värda så mycket mer

(Tomas Andersson Wij, "Vi är värda så mycket mer" från Vi är värda så mycket mer Warner 2002)

En good guy - med lite klös i! Den perfekta mannen

Jag antar att de flesta som lyssnar mycket på musik någon gång reflekterar över vad för slags personer de kan vara, de här musikerna. Är Neil Young ett original med humör? Brian Wilson ett vuxet barn? Ulf Lundell en mansgris? Donald Fagen en fantastiskt rolig, torrt ironisk intellektuell som njuter av livet?

När jag lyssnar mycket på musik av män har jag kommit att tänka lite speciellt just på mansroller kanske. De senaste åren har jag haft en ganska intensiv känsla av att bli äldre, ibland till och med av att bli gammal (men inte nu, jag är 24 och tycker att rent objektivt är det ungt, även om jag mentalt sett varit gubbe sen jag var 14). Och just i den här känslan av att bli äldre undrar man väl lite över hur man kommer bli som vuxen man. (Ifall jag inte redan är det.) Som Beach Boys formulerade det i en fantastisk låt från 1964, "What will I be when I grow up to be a man?"

Något som jag var rätt övertygad om för några år sedan, när jag inte förstod ett smack av Ulf Lundell, var att jag inte ville bli som Ulf Lundell. Även nu när jag lyssnar på Ulf Lundell och tycker att en del av hans låtar är fantastiskt fina så tror jag att även om jag hade velat (vilket jag inte vill) så hade jag inte kunnat bli som honom.

En sångare som däremot ger ett riktigt helylle intryck, som en good guy - fast med lite klös i! - är Huey Lewis, sångare i klassiska Huey Lewis and the News. Deras 80-talsplattor är så grymt sjysta, slapp gitarrpop som varierar mellan dansbandstakter ("Stuck with you"), uptempovrålhis ("The power of love", "Do you believe in love"), postpunk typ Elvis Costello (första skivan) osv. Ett snällt sound, aldrig högljutt, alltid melodiöst. Och med en helt underbar sångare, Huey är verkligen kungen av inlevelse i snälla poptexter om att det är hippt att vara tråkig, att ett förhållande varat så länge så att det inte är någon mening att göra slut trots att vi ibland haft våra tvivel, om att kärlek är det enda vi verkligen behöver. Viktigt är förstås också körarrangemangen, call and response i refrängerna är verkligen typiskt Huey Lewis and the News och får Hueys lena stämma - ibland med lite klös i! - att framstå i än bättre ljus.

"I like my bands in business suits, I watch them on tv
Im working out most everyday and watching what I eat
They tell me that its good for me, but I dont even car
I know that its crazy
I know that its nowhere
But there is no denying that
Its hip to be square"

http://howlongtosingthissong.blogspot.com/2008/07/huey-lewis-and-foos.html

Sister Rosetta

Gitarrister finns det som bekant tretton på dussinet, och när musikjournalister ska kora 1900-talets viktigaste så brukar namnen vara desamma: Hendrix, Richards, Van Halen, Berry etc.etc. Mycket sällan förekommer det kvinnor på listan. Det skulle väl i så fall vara Jennifer Batten som under 80-talet spelade på bl.a. Michael Jackson. Och aldrig att jag läst någon nämna Sister Rosetta Tharpes namn! Trodde ni att Keith Richards stal allt från Chuck Berry? Och att Chuck Berry uppfann sin egna stil? Well, kolla in Sister! Allt från blueslicks som idag är standard och vevandet i luften med högerhanden.
Dessutom tycker jag att hon är en fantastisk sångare, med frasering och feeling som ibland påminner mig Ray Charles, för att nu nämna någon.

Att välja sida: skatepunk mot skinnjackerock

Millencolin, 1996

Sen jag såg Millencolins "Move Your Car"-video på SVT:s musikvideoprogram Voxpop år 1996 har jag lyssnat på skatepunk och pop-punk med stor glädje och behållning. I detta blogginlägg har jag tänkt att förklara något om vad jag uppskattar med skatepunk och varför jag ogillar skinnjacke/moptoprock som Oasis och Mando Diao så mycket på ett ideologiskt plan. Min tes är att dessa två genrer står för två helt olika förhållningssätt och attityder, och att skatepunk är sympatisk och skinnjackerocken osympatisk.

Under andra halvan av 90-talet var två viktiga beståndsdelar i min lyssning på ny musik punk och hardcore å ena sidan, och allmän rock å andra sidan. Det senare var band som Oasis; jag minns hur mycket jag älskade What's the Story Morning Glory-skivan och hur jag när Be Here Now-skivan kom (1997) blev extremt besviken, tyckte att den lät skit, sålde skivan och sen dess inte har kunnat lyssna på Oasis utan en sur bismak och att dela ut en gliring. Och Kula Shaker, som kanske inte heller har stått sig så väl. Förutom Be Here Now-skivan var en annan vändpunkt i min anti-brittisk-rock-hållning och musiklyssning den period - var det i början av 2000-talet? - när musikjournalister som Andres Lokko hyllade brittiska band som Badly Drawn Boy, the Doves, Coldplay(!) et al. Jag köpte några av de skivorna och tyckte rätt omedelbart att de var rätt kassa, vilket jag fortfarande tycker. The Doves för helvete! Jag har svårt att tänka mig något sämre. Oasis, the Doves, Coldplays första skiva. Tråkig, jämntjock brittisk rock som hyllas i NME och som är fullständigt innehållslös och humor- och intelligensbefriad. (Observera att jag undantar Radiohead denna sågning - musikaliskt sorterar jag in dem i samma genre men de tycker jag har en poäng.) Av den episoden lärde jag mig att inte lita på musikjournalister - jag var väl bara 16-17 år då och visste inte riktigt var och hur jag skulle kunna hitta ny musik. Men efter det hajade jag i alla fall att att följa varje hype skulle inte funka för mig. (De senaste 1-2 åren har jag dock tvärtom försökt att börja lyssna på musikjournalister igen, för de har hållt på och i hyllningar av nya band referera till Fleetwood Mac, CSNY och annat som jag gillar (och Andres Lokko skrev för nåt år sen en krönika om Sandy Denny!!) så jag borde nog ta till mig mer av vad de rekommenderar. .Men bränt barn skyr elden, och jag brändes av att journalister på allvar hyllade the Doves.)

Skatepunken däremot har aldrig hypats av pressen under den tiden som jag har lyssnat på den; år 1997-98 ungefär var det på min högstadieskola coolt att lyssna på Millencolin och bära stora byxor ("workers' pants" minns jag med en rysning att JC kallade modet, jag gick inte på det utan skaffade istället lagom stora chinos och min systers gamla Levis' och kombinerade det med grymt snygga Airwalk-skateskor) men annars har skatepunken varit rätt konstant utanför det hetaste rampljuset men å andra sidan heller aldrig förtvinat eller glömts bort, och jag har hållt igång med punklyssnandet hyfsat över åren. Vissa perioder - som min indieperiod eller symfrockperiod 2003-04 - inte så mycket, men jag även de perioder när jag inte har letat upp ny punk har jag ändå återkommit till de gamla skivorna. (Fast: de dummaste skivsäljningarna jag har gjort var två punkskivor som jag sålde under indieperioden, Dog Eat Dogs tuffa NY-rapcoreskiva från 1994 All Boro Kings, och en samling med det klassiska 80-tals-LA-punkbandet Operation Ivy! Tänk att jag en gång i tiden inte ville ha kvar så smakfulla skivor! Galenskap. Jag skyller på indiepopen.)

I alla fall. Nuförtiden lyssnar jag /återigen/ mycket på band som Lagwagon, No Use For a Name, NOFX, Raised Fist, Snapcase, Discharge och så vidare. Vad jag verkligen gillar med många av dem, förutom själva ljuden såklart, är att dessa band ofta har humor och självdistans - en viktig beståndsdel av intelligens - och även en politisk hållning. Det är sånt som jag verkligen saknar med skinnjackerock. Handlar den överhuvudtaget om nånting förutom uppsvällda egon, knark och att omskrivas och hypas i brittiska skräptidningar? Som jag uppfattar det finns det ingen substans alls i den genren, utan man lägger på 100 distade gitarrer så att man får det rätta vidriga brittiska tråksoundet, sjunger några ledsna låtar så att man ska verka djup, och resten av texterna är bara nonsens som framförs i klichéposer som man tagit från vad Rolling Stones gjorde 1973. Det är så förutsägbart, så konservativt, så idéfattigt, så renons på ambitioner bortom omnämnande i NME..

I somras påminde mig skinnjackerockbandet Sugarplum Fairy om vilken sida jag valt och varför. De berättar om sitt bandnamn:

"Först hette vi The Curb, eftersom vi ville ha ett sånt där coolt, kort ”the”-namn som alla britpop-band hade. Men sen öppnade det en skateaffär i Borlänge med samma namn, och det var ju antitesen av allt vi stod för så vi var tvungna att byta direkt, säger Calle."
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1411523.svd

Antitesen av allt jag står för. Ja, musikaliskt sett är det konservativ brittisk/influerad/ gitarrock som utgår från en astråkig version av rockhistorien. Så mycket jag då föredrar band som No Use For a Name och Lagwagon som har humor och vågar stå för någonting (progressivt) politiskt, och inte bara är självupptagna, dryga och regressiva.

Höstar vi minns: 2001

Jag är en nostalgiskt lagd person och mina regelbundet återkommande sentimentala attacker utlöses ofta av musik som jag lyssnade mycket på under en viss period. För mig, och jag tror inte jag är ensam om det här, kan en låt eller ibland bara några toner förflytta mig år tillbaka, och jag riktigt känner hur det var, hur jag såg ut, vad jag tänkte på, vilka jag umgicks med, det känns som om man är där igen helt enkelt. Spela första ackordet på "Without You I'm Nothing" med Placebo och jag kastas tillbaka till Hallägraskolans korridorer och nionde klass. Brian Blades fantastiska platta "Perceptual" kan jag inte lyssna på utan att tänka på hur jag och Johan sitter i radhuset(!) han hyrde på Dalabergsvägen i trean på gymnasiet, hur vi sitter och lyssnar med levande ljus tända och dricker rödvin eller te eller något annat som vi trodde var tecken på god smak och mognad. Vi drömmer om att gå på folkhögskola och spela jazz.. Hör jag Hurricane #1:s självbetitlade album sitter jag plötsligt på loftsängen på Antons rum och tycker att det är det bästa jag hört sedan Oasis. Etc, etc..

En annan skiva jag har väldigt tydliga minnen kopplade kring är "Tigermilk" med Belle & Sebastian. Nu befinner vi oss ungefär ett och ett halvt år in i det nya milleniet, och jag har nyss börjat gymnasiet. Plötsligt hade min trygga villa- och radhusområde-tillvaro med alla kompisar inom en radie på två kilometer bytts ut mot något helt nytt. Jag kände i princip ingen på skolan utom Anton, som bytte till en annan skola efter bara några veckor. Det jag gick igenom var helt nytt för mig, ensamhet och utanförskap. Jag ogillade de flesta i klassen och de allra flesta drack dessutom alkohol, vilket både skrämde och upprörde mig, en inställning som inte direkt gynnade min sociala position..

Jag minns det som en riktigt tung höst, men min lycka vände någon gång i oktober när jag på mina föräldrars uppmaning tog kontakt med den här historiens hjälte och min nuvarande bloggkollega Erik. Vi var barndomsvänner som umgicks väldigt mycket i riktigt unga år, och hade alltid kommit bra överens och haft liknande intressen, men av någon anledning förlorat kontakten gradvis och nu inte umgåtts på säkert fem år. Jag ringde alltså Erik och föreslog att vi skulle ses och så blev det. Det visade sig att vi fortfarande hade mycket gemensamt men med vissa tydliga skillnader (hans husgudar var Beach Boys, mina Beatles).

Erik pratade bland annat om något som tydligen hette indiepop eller twee och som jag aldrig hört talas om innan dess. Jag kommer ihåg att han hade en hel packe skivor med sig hem till mig när vi sågs på denna återträff och han lånade mig fyra stycken; "The Queen is Dead" med the Smiths, "Forever Changes" med Love, "The Man Machine" med Kraftwerk och "Tigermilk". Vi kom att ses ofta denna senhöst och vinter, vi lyssnade jämt på musik och småningom blev jag oundvikligen biten av denna indiepop (Kraftwerk och Love är ju inte indiepop men var stora inspiratörer åt många av banden vi lyssnade på) och utvecklade min musiksmak väldigt mycket. En viktig höst alltså, en musikalisk vår skulle man kunna säga, en period som kom att påverka mig väldigt mycket under många år, och som efterhand ledde till att jag träffade många härliga människor och kom in i en ny gemenskap.

För jag insåg, mycket tack vare Smiths, att det här utanförskapet jag känt också kunde vara en del av en identitet. En klassisk tonårsperiod helt enkelt, och snart löpte jag linan ut och blev medlem i ung vänster och vart vegetarian också ("Meat is Murder"!).

De fyra plattor jag nämnde här ovanför är alla mer eller mindre fantastiska, och den jag allra mest förknippar med första ring på gymnasiet är "Tigermilk". Jag lyssnar på den nu medan jag skriver och sluter jag ögonen ser jag framför mig hur jag går över skolgården på Sturegymnasiet på väg hem, ser hur lyktorna på gården blänker genom regnet, det är mörkt och kallt, "We Rule the School" spelas på min minidisc.. Det är så rysligt tydligt, och det är just det som gör det här med musik så fantastiskt, att den är så oerhört kopplad till ens känslor och ens liv att det ibland är svårt att veta var gränsen mellan ens liv och musiken egentligen går..

"Tigermilk" är ett riktigt häftigt album tycker jag, coola låtar och texter som är ganska eftertänksamma och stundom skarpa och avståndstagande men ibland nästan gulliga, samtidigt som de fångar ungdomens leda, längtan och förväntningar. Första versen på första låten är på samma gång vemodig, vacker och lite märklig;

I was surprised, I was happy for a day in 1975
I was puzzled by a dream, stayed with me all day in 1995
My brother had confessed that he was gay
It took the heat off me for a while
He stood up with a sailor friend
Made it known upon my sister's wedding day

Det är en skiva som har hängt med mig sedan dess, som liksom symboliserar mina första mer eller mindre försiktiga steg in i vuxenvärlden. Tack vare Erik, Belle & Sebastian, Love och the Smiths kunde jag skönja ljuset i den tunnel jag precis klivit in i, och det ljuset följer jag fortfarande!