Jag erkänner från början; jag är ett Oasis-fan. Det är dock tuffa tider för en drömmare, och faktum kvarstår att det odrägliga manchester-gänget inte gjort en riktigt bra platta sedan 1997. Ja, du läste rätt, 1997. Det är bara så skönt att ha åtminstone ett band som man verkligen har följt sedan barnsben, ett band som liksom definierar en själv och ens musiksmak, och som får en att rusa till skivhandlaren när den nya plattan släpps. Det blir dock allt svårare för mig att se på Oasis på det sättet.
Jag köpte dock verkligen senaste alstret "Dig Out Your Soul" när den släpptes, liksom alla oasis-fans köper jag den bara för gamla meriters skull, men köpte den gjorde jag likväl. Och det är med lågt ställda förväntningar jag börjar lyssna till Gallagher-brödernas åttonde fullängdare (om man räknar "Masterplan" som består av samlade b-sidor). Dessa låga förväntningar infrias faktiskt, och första låten "Bag It Up" är faktiskt ganska svängig klassisk Oasis-rock. Så fortsätter det, och de första fyra låtarna stökar på ganska skönt. Höjdpunkten kommer dock i den av Liam komponerade balladen "I'm Outta Time", som är riktigt vacker. Därefter går det dock käpprätt ner i ett träsk av monoton, osvängig rock utan varken innehåll eller känsla. Noel gnäller på i "(Get Off Your) High Horse Lady", en låt som förut inte hade varit i närheten av att platsa som tredjespår på en singel, och så fortsätter det. Andy Bell, som skrev så många fina poppärlor i Hurricane #1 när det begav sig, bidrar här bara med en totalt ointressant låt, "The Nature of Reality". Gems bidrag är lika tråkigt det.
Oasis har blivit ett hobbyband som ger ut i bästa fall hyfsade plattor med jämna mellanrum, och kanske kan man inte klandra dem för det. De har ju varit konsekventa med sina stilideal sedan början, bara det att de hade en hunger, vilja och något att säga i början av karriären. Man har hört det här så många gånger förut, och alla trötta beatles-referenser har spelat ut sin roll för länge sedan. Oasis kommer för alltid tillhöra ett av 90-talets största band men kommer knappast gå till historien som bandet som raderade ut Lennon/McCartney från historieböckerna. Hade man slagit ihop de tre senaste albumen hade man haft låtar till en riktigt bra fullängdare, men det känns som att ambitionsnivån har sänkts drastiskt, och det är vi konsumenter som får ta smällen. Nästa album (som enligt Noel redan är färdigskrivet) får allt vara vassare än så här för att locka mig till skivaffären!
1 kommentar:
Efter jag skrev detta inlägg lyssnade jag igenom förra plattan, "Don't Believe The Truth", som faktiskt inte är så dum ändå! Det var efter att den släpptes som jag såg dem live första gången - fortfarande en av de bästa konserter jag varit på!
Skicka en kommentar