Livet på en pinne del II

Jag vill inte gärna se mig själv som en bitter person, men nu när jag ändå har satt igång det spåret kan jag inte låta bli att delge er en annan godbit från mitt yrkesliv.

Jag spelar i ett band som heter Hi Hank!. Vi spelar någon slags modern jazz, ganska lättuggad sådan skulle jag säga, även om jag förmodligen är helt fel person att fråga. Nyligen var vi och spelade på en jazzklubb i en västsvensk medelstor småstad. Det var inte särskilt mycket folk men genom vissa kontakter hade vi ändå lyckats få dit en sådär fyrtio personer, en siffra som man i sammanhanget får se som ganska bra. Det var relativt god stämning, om än något avvaktande, under första set.

När vi spelat näst sista låten innan paus kommer det fram en välklädd men också lite väl påstruken gentleman till scen för att, tror vi först, skämta lite. Det visar sig dock att hans sinne var allt annat än lätt. Han skällde helt enkelt ut oss för att det inte svängde! Han var rent ut sagt förbaskad på att vi spelade som vi gjorde och att det inte svängde. Efter att ha fört fram sitt övertydliga budskap ett par gånger vinglar gentlemannen tillbaka till sin plats längst ner i lokalen. Stämningen var vid det här laget rejält tryckt och jag, som brukar vara den som sköter mellansnacket, stod där med tunghäfta. Jag hade nämligen precis laddat upp en replik om hur trevlig vi hade det, att baren var öppen, osv, men det kändes inte som en särskilt adekvat upplysning för tillfället. Jag gjorde i alla fall ett tappert försök att säga någonting, men jag hinner inte säga mycket innan den påstrukne gentlemannen från bakre ledet reser sig och börjar gorma:
"Det svänger inte!! Det svänger inte!!"
Varpå någon redig person i publiken ropar tillbaka;
"Sätt dig ner och håll käften!"

Nu var stämningen helt otroligt obehaglig, för ett ögonblick trodde jag verkligen att det skulle bli slagsmål. Jag visste inte heller hur man skulle bemöta sådan här kritik, om jag skulle ignorera honom eller besvara påhoppen. Till slut sade jag som det var:
"Vi avslutar första set med ännu en osvängig låt.."

Jag tror att denna händelse är bland det värsta jag någonsin varit med om på en scen. Visst har man varit med om sura gubbar som tyckte att allt som har hänt med jazzen de senaste 60 åren har varit av ondo, osv, men aldrig att jag blivit utskälld inför en hel publik för att musiken som framförts är så värdelös. Inte blir det bättre av att mannen som gormat visade sig vara huvudsponsor för jazzklubben, i princip mannen som gjorde det möjligt för alla oss att vara där!

Till saken hör att dealen inte var av det bästa slaget, jag fick ingen reseersättning för att åka från Stockholm så gaget täckte inte ens resan. Jag åkte alltså 50 mil för att bli utskälld och gå back, det är vid sådana tillfällen man verkligen undrar vad man givit sig in på!