A Case of You

Jag har på olika sätt funderat mycket på åldrande på sistone. Jag såg "Benjamin Buttons otroliga liv" på bio och berördes av den smördrypande och av klichéer uppbyggda sagan, som ger perspektiv på vad det innebär att bli äldre.

Det är svårt att som artist åldras med grace, även om det finns hyggligt många exempel på att det fungerar. Bland jazzmusiker är dessa exempel verkligen ett undantag; Herbie Hancock spelar nuförtiden magsynt på sina konserter, Sonny Rollins turnerar med musiker som inte riktigt håller måttet, många andra jazzmusiker är så svårt alkholiserade att de överhuvudtaget inte överlver sin 50-årsdag, och vissa som trots allt gör det kan knappt spela längre. Wayne Shorter och Miles Davis utgör dock två exempel på musiker som fortsatt att utvecklas och prova nya vägar, överlag med riktigt bra resultat, ända upp i 70-årsåldern.

Johnny Cash hyllade "American"-serie är också ett exempel på hur ålderdom kan gynna musik och ge den en annan tyngd. Levon Helm släppte sin otroligt vitala skiva "Dirt Farmer" vid 67 års ålder och trots att Plura närmar sig 60 är Eldkvarn fartigare än någonsin.

Åldrande har emellertid aldrig varit så vackert som på Joni Mitchells skiva "Both Sides Now". Joni har genom åren givit mig många fina stunder, inte minst med skivan "Shadows and Light", som tidigare omskrivits här på bloggen. På det här albumet, som släpptes 2000, har hon låtit Vince Mendoza arrangera några av hennes personliga favorit-standardlåtar för stor orkester, tillsammans med två av hennes egna alster. Höjdpunkten på den helgjutna skivan är "A Case of You", en sång som från början var med på albumet "Blue" från 1971.

I original är låten sparsamt ackompanjerad av två akustiska gitarrer och Mitchells röst är som en porlande vårbäck, fri och flödande. Låten är en slags bitterljuv tillbakablick på ett förhållande som kraschat och är skriven på ett sätt som drabbar mig omedelbart. På "Both Sides Now", nästan trettio år senare, får samma ord dock ett helt annan tyngd och skönhet. Jonis röst har sjunkit en oktav, är hes och tydligt förändrad. Borta är den kvittrande lekfullheten, istället finns här en livserfarenhet och medkänsla som omöjligt skulle kunna finnas hos den 27-åring som hon var när hon skrev låten.

Arrangemanget är fullständigt sublimt, stråkar och träblås sätter tonen innan kompet kommer in och versen börjar. Kompet är för övrigt inte vilka som helst; Herbie Hancock spelar piano (ingen magsynt här inte), Peter Erskine spelar trummor och Wayne Shorter spelar saxofon. Hela låten byggs upp successivt och höjdpunkten kommer i tredje refrängen när Wayne Shorter kommer in och fyller i. Med endast två toner lyfter han hela låten från väldigt fin till gudomlig. Hans improviserade inslag utgör en perfekt kontrast till det smakfulla och noggranna arrangemanget, samt kompets återhållna tassande. Det är musik som gjord för njutning, reflektion och insikt, och det är ett av de absolut vackraste ögonblicken i min skivsamling.

För vidare lyssning: Joni Mitchell "Travelogue". Samma koncept som "Both Sides Now" fast bara med hennes egna original i nyinspelning.