Jag är ett stort fan av Blink 182 och när bandet splittrades såg jag med spänning fram emot Tom DeLonges nya projekt Angels & Airwaves. Bandets debutalbum föregicks av en våldsam hype, mest framkallad av Tom själv, som påstod att skivan skulle bli en milstolpe i rockhistorien.
"We don't need to whisper" släpptes i maj 2006 och är en storslagen, nästan svulstig skiva med ekon av U2 och episk rock. Låtarna är väldigt långa - och väldigt bra. Jag tycker att skivan väl motsvarade mina förväntningar, även om den kanske inte kommer radera ut "Revolver"från historieböckerna.. Uppföljaren "I-empire" kom året efter och även den är uppbyggd på liknande sätt.
Det som jag har märkt nu när jag återkommit till dessa båda album under de senaste veckorna är hur berörd jag blir av denna musik. Lustigt kan tyckas, detta är på ett sätt en utpräglad "opersonlig" musik som är extremt välslipad och väldigt långt ifrån allt vad livekänsla heter. Texterna är väldigt storslagna men det är de allra enklaste och mest klyschiga formuleringarna som slår an en sträng hos mig. Som i "Rite of Spring" där Tom besjunger sin uppväxt och bildandet av Blink 182, eller "Lifeline" som har det enkla men tänkvärda budskapet att alla gör misstag i livet.
Det kan verka skrattretande banalt men det är just det som griper mig, mitt i den pretentiösa och storvulna musiken finns det enkla textrader som skänker en känsla av sammanhang och gör Angels & Airwaves till ett stort band.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar