Fackligt mode

Arvid är ombudsman / policy officer på ett TCO-förbund och jag ska börja utreda lite åt LO Göteborg, och som fack-aficiniados och wannabees, och gubbrockmodeintresserade, är såklart fackligt mode och särskilt ombudsmannamode och -stil ett av våra gemensamma intressen. Jag tänker på förra gången vi var på operan, på Sven-David Sandströms Batseba i Stockholm, och att diskussionerna om fackligt mode och operamode över ett glas vin i baren i pausen var mer givande än själva operan.

Förra året gav Göran Greider och DN-skribenten Barbro Hedvall ut en bok om politik och kläder, Stil & politik, och i den har Greider en text om fackligt mode, en text som också ligger på nätet:

"I den självbiografiska romanen Socialisten skrev Ivar Lo-Johanssonom arbetarna som avancerade till fackliga förtroendeposter och tillsist hamnade på kontor i kvarteren kring Norra Bantorget: de blevofta överviktiga.
Att gå från kroppsarbete till skrivbordsarbete slutarlätt på det sättet och när det ibland har talats om feta fackpamparfinns det naturligtvis ett stort mått av klassförakt i det.

När LO-ordföranden Bertil Jonsson på nittiotalet gav ut en kokbok för dem som vill gå ner i vikt, markerade det något av ett historiskt trendbrott.
Hur är de då klädda? Jag minns Kenth Petersson, den stridbareordföranden för Handels som dog en för tidig död 2007; han blev bara 58 år. När han slogs mot Toys R Us och mot EU och EMU vardet jeans och kanske på sin höjd en kavaj som gällde. Sen slutade han på Handels, blev generaldirektör för en statlig myndighet – och fick en betydligt dyrare kostym på sig. Han såg litet främmande ut i den.
Hans efterträdare på Handels, Ninel Jansson, höll en synnerlig låg profil vad gäller mode. Hon verkade ofri på något sätt, ofri i en värld av manliga fackliga ledare, trots att hon ledde ett kvinnodominerat förbund. Det är ett öde hon delat med andra kvinnliga fackordföranden; inte minst Kommunals Ylva Thörn som gör sig gråare än vad hon skulle behöva. Undantagen bekräftar regeln.

Kring Kommunals ordförande Lillemor Arvidsson – hon som sen blev landshövding på Gotland – rådde det en stämning av mer frisläppthet och hennes handväska fick på sin tid en viss symbolisk roll.
På Haga slott reste hon sig en vårdag 1990 och sa blankt nej till regeringen Carlssons strejkstopp, tog sin handväska och gick. I dag är det framför allt Wanja Lundby-Wedin som uttrycker en viss frihetlighet när det gäller mode och kläder.
Men hur ska man egentligen se på det faktum att LO under hennes tid inlett ett designprojekt? Eftergift till kommersialismen eller ett tecken på sensibilitet?

Den långe och storvuxne Leif ”Blomman” Blomberg levde upp tillden traderade bilden av hur en facklig ledare ska se ut. Skäggig, i rutig skjorta och jeans. Ingen rock, bara jacka. Inte ens när han blev minister ändrades vad jag minns hans klädstil särskilt mycket.
Hans Karlsson, från början målare och sedan i många år avtalssekreterare på LO, var kanske den sista ur de djupa fackföreningsleden somkommer att sitta i någon regering (så känns det tyvärr, även omSven Österberg möjligen har en chans i framtiden).
När jag då ochdå träffade Hans Karlsson i LO-borgen, innan han plockades in iregeringen som arbetslivsminister, hade han skjorta och jeans ochkunde ha klivit rakt in i en byggfutt utan att väcka uppståndelse.
Som minister ändrades det där förstås, men det hände att jag mötte honom på gatan mitt i Stockholm på väg till Rosenbad och han såg verkligen inte upphöjt ministeraktig ut ens då, snarare som om han när som helst skulle kunna hänga av sig kavajen, knyta upp slipsen, kavla upp ärmarna och ge sig ut på något arbetsgolv. Fjärilssamlare är han också, vilket ger honom en viss air av friluftsmänniska.
Höga fackliga ledare var annars ända fram till sextiotalet likafångna i den borgerliga klädkonvenansen som de socialdemokratiskapolitiker som i riksdag och regering såg ytterst prydliga ut. (Se där en skillnad mellan den välorganiserade svenska fackföreningsrörelsenoch till exempel den betydligt vildare – men maktmässigt långt svagare – franska eller italienska.)

Sen kom sextio- och sjuttiotalens vilda strejker och radikalism och de fackliga ledarna steg modemässigt ner från frackarnas värld och kom närmare sina egna medlemmar: en viktig demokratisk utjämning. Och under de åttio- och nittiotal då klasstriderna hårdnade blev det än mer omöjligt för fackliga ledare att klä sig finare än sina medlemmar fastän topparna verkligen har råd med det. Jag ser det som ett framsteg.

GÖRAN GREIDER
Ur boken Stil och politik, av Barbro Hedvall och Göran Greider; boken utkom i början av juli."

http://www.dalademokraten.se/Templates/pages/news.aspx?id=29474&epslanguage=sv