torsdag 30 juli 2009

Att vara resenär

Att vara resenär är inte alltid lätt, och särskilt inte när man reser ensam, för då har man bara sig själv att vända sig till med alla små problem och irritationsmoment som är ofrånkomliga när man vistas i ett främmande land där man inte behärskar språket, för min del den senaste veckan Italien.

Men njutningen vinner såklart över frustrationen. Jag började min Italienresa i Venedig och fortsatte över Verona till Riva del Garda vid Gardasjön. Som sällskap hade jag alltså bara mig själv samt två härliga böcker: Rymmerskan, sjätte delen av Marcel Prousts roman På spaning efter den tid som flytt, och Buddenbrooks, Thomas Manns debutroman från 1901.

Rymmerskan handlar till största delen om huvudpersonens uppbrott från sin flickvän, som han hållit mer eller mindre inspärrad i sin lägenhet men som nu lämnat honom. På slutet reser han till Venedig i något slags terapeutiskt syfte, för att få nya intryck och hjälp att lägga den smärtsamma skilsmässan bakom sig. I våras tog mitt förhållande sen sex år slut, så scenen var perfekt - ung man i uppbrottsfas åker ensam till Venedig i sällskap av stor manlig konstnärs visdomar.

Marcel Proust

Venedig var delvis frånstötande, delvis underbart - första mötet skedde på en lördageftermiddag, det var sjukligt mycket turister överallt och jag blev illa berörd av hur kommersialiserad och exploaterad staden är. Venedig kändes som en tom kuliss eller ett museum, som en död relik. Visst, väldigt vacker, men bara turister och kommers. Det var som att gå på Liseberg, fast med de gröna kaninerna ersatta av påflugna gondoljärer i randiga tröjor och bisarrt många kärlekspar som agerade ut sin dröm om det "romantiska Venedig" i sällskap av bullrande horder av amerikanska och italienska turistgrupper.

Det blev lite bättre morgonen efter, då klev jag upp klockan sex och strövade genom nästan folktomma gator. När solen steg över lagunen blev husfasaderna självlysande och det blåste en mild bris från havet. Jag trallade på Ulf Lundells "Rialto" (Så möt mej på Rialto/I ett ljummet regn/På hotell Danieli/Har de bäddat en säng) och kände mig rätt tillfreds. Läste lite mer i Rymmerskan, om hur författaren strövar omkring i staden och blir lyrisk över kanalerna, torgen och konstverken, samtidigt som han sörjer över att de känslor han en gång haft för sin flickvän har förändrats och tynat bort, precis som Venedigs storhet.

Sedan åkte jag till den gamla kurorten Riva del Garda vid Gardasjön nordväst om Verona. Där befann sig Thomas Mann under åren efter att han gett ut sin första roman Buddenbrooks, som jag också läste på resan. Handlingen har inte samma direkta bäring på resan som Rymmerskan, men var väldigt trevlig och givande semesterläsning. Inkännande personskildringar och livsvisdomar i högborgerliga miljöer från det sena artonhundratalets Nordtyskland, med ett riktigt långt tidsperspektiv (50 år) och referenser till ekonomi och omvärldsutveckling (Mann var 26 år när boken kom ut, helt sjukt). Och jag gillar verkligen tanken på att Mann trivdes i Riva del Garda, det gör att jag tycker om honom ännu mer.

Thomas Mann

Gardasjön är också verkligen underbar. Trots det heta klimatet i luften är sjön kall tack vare floderna som rinner ned i den från bergen runt omkring, så det är ett bra ställe för värmekänsliga nordbor att semestra på. Mann skriver om sjön att

"there is something extraordinarily poignant when, after a long period of restlessness, for the first time one returns and glides in this sunny, hushed, stirring stillness surrounded by austere mountains..."

Just en sådan gripande stillhet som är välbehövlig efter en turbulent och smärtsam period i livet, i sällskap av en stor författares tröstande visdomar. Ensamresandet är många gånger just ensamt, men också väldigt härligt, eftersom intrycken ofta blir mycket starkare. De tvingar ju sig på en oförmedlade, både de goda och de mindre goda, så det blir svårt att värja sig. Det ökar ens känslighet, och man kan skapa goda cirklar - man når djupare in i både resmålen, litteraturen och sig själv.

måndag 27 juli 2009

Min idol, Ulf Peter Hallberg



Ulf Peter Hallberg har IMHO skrivit den bästa bok som skrivits på svenska: Flanörens blick från 1993. Det är en rese-/essä-/intervju-/filosofi-/kåseribok från åren efter murens fall, och för Hallbergs personliga del efter att han spenderat år med att översätta den tyske filosofen Walter Benjamins enorma och ofullbordade, fragmentariska Das Passagenwerk till svenska. Hallberg reser, med stor bildning med sig, runt i framför allt central- och östeuropeiska städer och flanerar, kåserar, filosoferar och intervjuar intellektuella.

Före Flanörens blick hade han bland annat översatt Brecht och Moliére, tillsammans med Fredrik Ekelund skrivit en bok om och kring fotbolls-VM i Italien 1990, Fotbollskarnevalen: Italiensk resa, mig veterligen den enda svenska fotbollsbok där Derrida och Lacan åberopas lika oansträngt som Baresi och van Basten, och skrivit för IDAG:s kultursida (! jag hade glömt att en sådan tidning funnits), efter har han bland annat skrivit den flummiga romanen Legender & lögner (2007) och essäromanen, eller vad man ska kalla den, Grand Tour (2005), som fungerar lite som en fortsättning på Flanörens blick. Han frilansar också för kulturprogram i P1; senast kunde man höra honom från Venedig i fredags, med ett inslag om "renässansmänniskan". Han bor sedan 1983 i Berlin.

När Grand Tour kom ut gjorde P1 en fin intervju med UPH, och därifrån kommer ett utdrag som jag skrev när jag jag lyssnade och som jag tycker fångar fint kärnan i projektet Flanörens blick / Grand tour. Vad jag tycker är så hisnande och lockande med Hallbergs projekt är den faustiska ambitionen att begripa livet och samtiden i kombinationen av filosofi, liv och konst, en livskonstnärlig montagemetod influerad lika mycket av Benjamin som av Godard som av en kopp kaffe eller en bro. Sverige har aldrig kommit närmare en Proust.

"[intervjuare] Ulf Peter Hallberg, din senaste och mycket lovordade bok Grand Tour har av kritikerna beskrivits som en essäroman, en hybrid, en ohämmad blandning av bildningsroman, brevroman, jagexperiment, reportage, bildberättelse, fotoroman, en rundmålning påverkad av filmens språk... Vilken är estetiken bakom det du kallar essäroman?

[UPH] Det jag kallar essäroman, Grand Tour, den stora resan, är ett försök att låta olika verkligheter konfronteras med varandra. En berättare som älskar litteratur, som älskar människorna, som älskar att flanera i de stora städerna, är maniskt upptagen av att försöka hävda sina värden i en tid som han uppfattar som förfalskad. Grand Tour, boken, blir som ett rum eller ett universum där läsaren själv konfronteras med alla de här frågorna, och där jag växlar från närbild till helbild och där jag låter olika verkligheter, olika länder, olika städer brytas mot varandra. Och det montage som uppstår ska ha luckor därför att det måste finnas luckor för läsaren för att uppleva tanken bakom, det är som när Godard säger "Jag betraktar mig själv när jag filmar, och åskådaren kan höra hur jag tänker". Jag vill att läsaren ska höra mitt hjärta slå, därför har jag också skildrat mitt eget liv och mina närmaste och de döda som har betytt mest för mig, utan att prisge dem. Därför att jag upplever också att det finns en litteratur som skriver precis vad som helst, och som prisger sina närmaste. För mig är den stora frågan: Hur skriver man om livet utan att offra de andra på litteraturens altare? Och där känner jag mig befryndad med neorealismen och den nya franska vågen, därför att jag upplever att i de filmerna finns respekten för det mänskliga. Det är alltså ett försök att inspireras av det humana, och det står i strid med till exempel den postmodernistiska leken med de här olika elementen: död, mord, blod. Att bara använda detta som en "soppa" som man kan ha kul med. Så uppfattar inte jag livet. Och därför låter jag huvudpersonen som är en slags Don Quijote med sin följeslagare, en hjärnskadad ryss, Zasetskij, en människa som fanns, han stred på östfronten och träffades av en granat och förlorade minnet. Och allt det här innebär för mig att i ett montage försöka skapa en absolut nutid, en tid som innefattar de glömda värdena, allt de som förråds där ute just nu, och hävda det förflutna mot nutidens slammer och förfalskningar, så att en annan värld framträder för läsaren. En annan värld som man då kan uptäcka ger mer energi, för det är just det de här filmerna, Rosselinis, Truffauts, Ettore Scolas, gav och ger mig, en total energi som också gör att livet känns som en lek, som något underbart som man bara bara så länge man har fatt i det måste både njuta av det och slås av och bedras av och krossas av, men på något sätt med den där känslan av kamp, av att hävda ens egna värden.

/.../
[I] Vad ville du när du skrev din essäroman Grand Tour?

[UPH] Jag ville skapa ett panorama. Fast egentligen ville jag nog uppväcka de döda, framför allt min mor och min moster. Berättelsen om dem och deras liv i Sverige finns med. Panoramat är för mig inspirerande, alltså i slutet av 1700-talet så skapas i London rundmålningar, jättelika rundhorisonter av London eller Glasgow målas upp och betraktaren ska känna att det är som att han står i staden, han hör ljud, han hör fågelsång, han ser gryning, middagstimme, skymning. Och den illusionen, den ville jag ha i min bok. Jag ville att Grand Tour skulle ge läsaren en chock. Att han skulle märka att "oj, jag står i den här världen, och berättaren tror på allt det här, han tror på de här värdena". Och jag ville att allt skulle leva i ögonblicket, min mor och moster, Musil och Vergilius, Neapel och allt skulle finnas där, så att oavsett var man befinner sig skulle man vara i en kantsituation där man känner att "det här måste jag ta ställning till, det här är jag också en del av". Precis som Erland Josefsson i Tarkovskijs Nostalghia..."

lördag 25 juli 2009

Halmia, alltid illa ute med något mått mätt

Jag fick ett sms i veckan: "Det ser ut som att Häcken går om Halmia i Allsvenskans maratontabell denna säsong."

Som halmian känns det helt kongenialt att vi blir omkörda av häcken i maratontabellen. Att vara halmian är att vara konstant omkörd, alltid sämst på något (mer eller mindre förödmjukande) sätt.

Jag har just börjat läsa Erik Bengtsons roman Heja röda vita laget från 1975, om Degerfors och dess IF, och den börjar så här:

"Stora Valla i Degerfors, november 1949. Det är grått och det duggar. Flaggorna smetar efter stängerna, det droppar från högtalarna. Säsongsavslutning: DIF möter Malmö FF, suveräna serieledare, 24 poäng på 12 matcher. 9 000 åskådare har det tippats. Det ska visa sig att det blir 13 286. (Köpingen har 7 000 invånare.)
Det har gått dåligt för Degerfors den här hösten. Det är bara Halmia som är efter i tabellen."

Ni ser vad jag menar.

---

som kuriosa kan rapporteras att spelbolagen och TV4:s tippexpert i alla fall trodde på ISH mot Ramlösa Södra idag, det gavs oddsen 1,90 för hemmaseger, 2,50 för kryss och 3,10 för bortaseger.

torsdag 23 juli 2009

Snurra min jord igen

Kent är ett band som, åtminstone i min värld, garanterat väcker reaktioner. På resan från tillvaron som hypat indieband till att bli ett av Sveriges största och folkligaste band har de lyckats få min uppskattning, och senare min motvilja. När jag gick på gymnasiet och kent-hysterin var som störst blev deras skiva "Vapen & ammunition", som jag först köpte men snart sålde igen, totalt sönderspelad för mig. Jag störde mig på sångaren Jocke Bergs kvasi-intellektuella texter och framförallt alla pandor och poppares hyllningar av dem. Nu när jag har blivit bättre på att skilja på band och deras fans, och dessutom mer eller mindre slutat att tänka på musik i termer som rätt och fel, kan jag gott erkänna att kent i sina bästa stunder är ett riktigt bra band, med karismatisk sångare, bra låtar och bra texter. Fortfarande finns delar av denna starka tonårsmotvilja kvar inom mig, men det är bara mitt eget bekymmer. Varje gång jag lyssnar på "Isola" slås jag av att skivan inte innehåller ett enda svagt spår.



För några dagar sedan snubblade jag över Carolina Wallin Perez nya singel "Pärlor", som är ett smakprov från ett kommande album med kent-covers, och blev helt tagen. Både texten och melodin får ett helt nytt djup i denna avskalade version med gitarr, cello och klockspel. Carolina sjunger så att man får gåshud och gitarrspelet är mästerligt. Alla invändningar om hur tacksamt och klyschigt det kan vara att ta en ösig låt och göra en långsam, akustisk version av den känns avlägsna, "Pärlor" är i Wallin Perez version en sång jag inte kan sluta nynna eller tänka på. Och ännu en gång "tvingas" jag inse kents och Joakim Bergs storhet.

tisdag 21 juli 2009

Stockholm Jazzfestival 2009


























I söndags avslutades årets upplaga av Stockholms Jazzfestival på skeppsholmen. Jag hade själv det stora nöjet att medverka som artist, med Kristin Amparo Band, vilket gjorde att jag inte kunde och förmådde vara helt koncentrerad på att se alla konserter. Däremot hann jag se en hel del, och här kommer en sammanfattning av det som gjorde intryck på mig.

Festivalen har kämpat med svikande publiksiffror och stora förluster de senaste åren, dessutom har jazzen kommit att spela en allt mer undanskymd roll, i år hade diskussioner förts om ett namnbyte. I år var upplägget ganska tydligt, med blues på onsdagen, jazz torsdag och fredag och soul på lördag och söndag. Jag tycker att detta upplägg fungerar bra, det var verkligen olika publik under de olika dagarna men programmet var brett och bra.

Besvikelsen var kanske - vilket är symtomatiskt - just jazzprogrammet som visserligen hade ett par riktigt stora artistnamn, men jag som är lite av en jazznörd hade gärna sett några lite mer spännande namn. För tyvärr var både Sonny Rollins och McCoy Tyner, som jag hade befarat, väldigt trötta. Sonny, 78, vaggade fram på scen med oroväckande ostadighet, och försökte visserligen blåsa liv i tillställningen men han är helt enkelt för gammal. Han har tappat mycket både av soundet och intensiteten, och dessutom hade han ett tråkigt band med sig. McCoy Tyner kördes runt på området i en golfbil, uppenbarligen oförmögen att gå själv, och var inte mycket piggare han. Saxofonisten Gary Bartz försökte och bjöd på energifyllda soloutspel men det kunde inte rädda tillställnigen, som för mig kändes intetsägande. Bill Frisell är en fantastisk gitarrist men han var malplacerad och kom inte loss.


Både Sonny Rollins och McCoy Tyner är värda all respekt i världen för allt de har gjort för jazzmusiken, men att se dem 2009 var lite som att se ett turnerande jazzmuseum. Största behållningen med dessa konserter var att ha sett dem live, inte att ha hört dem.


Nåväl, festivalen bjöd trots allt på en hel del bra musik. Josefin Lindstrand, årets Jazz i Sverige-artist, bjöd på en mycket fin konsert med sin kvartett. Musiken känns väldigt 2009, på ett bra sätt; popbaserad musik av jazzmusiker med influenser från alla möjliga håll. Jazz vet jag inte om jag skulle kalla det, men det känns oviktigt i sammanhanget. Låtarna var väldigt fina och dynamiska, med Gunnar Halles magiska trumpetspel som välgörande krydda.

Jacob Karlzon var helt klart jazz-höjdpunkten för mig, hans band med Karl-Martin Almqvist på saxofon, Hans Andersson på bas, och Anders Kjellberg på trummor bjöd på mycket fin nordisk jazz med amerikansk förtecken. Melodiöst, dynamiskt och spännande. Uppfriskande!



Magdalena Konefal & the Rebirth station bjöd på en riktigt fet konsert, soulnykomlingen har, trots att debutplattan inte är släppt än, ett gäng bra låtar och ett mäktigt tiomannaband med blås och körsångare i ryggen. Thinking About You var höjdpunkten, en riktig hit!

Raphael Saadiq förtjänar också ett omnämnande, med sin svängiga retrosoul och färgstarka scenpersonlighet.


Årets mode: Färgglada rutiga skjortor och stora glasögon, alternativt reklamtröjor för gamla jazzfestivaler och stort skägg.

Årets samtalsämnen: Vädret (som var mycket fint med undantag för plötsliga skyfall under de två sista dagarna), Timbuktus spelning (som jag missade), biljettpriserna (kraftigt höjda från förra året), Joss Stones ålder.

Årets stämning: Mycket god, gemytlig och vänlig.

Årets publik: Gubbar, i alla former, unga som gamla, i bästa fall med medhavda flickvänner och fruar. Under "souldagarna" mer jämt fördelat mellan könen.

Årets mat och dryck: Maten var bra, det fanns mycket att välja på och det mesta kändes fräscht. 50 kronor för en Lucky Star är dock i mesta laget.

Årets hyllningar: Att ha en Michael Jackson-tribute på setlistan var snarare regel än undantag under festivalens två sista dagar.

Årets återkommande: Varje gång jag är på skeppsholmen blir jag slagen av hur otroligt vackert det är. Jag kan inte tänka mig en bättre plats att ha en jazzfestival på.

måndag 20 juli 2009

Soul Bossa Nova

Det känns lite fånigt men jag blir på så omåttligt gott humör när jag hör den här låten. Det kan väl inte vara något fel med det?

fredag 17 juli 2009

Dragspel


Det finns något magiskt med dragspelet. Jag känner dragingen, det börjar bli en feber. Jag måste lära mig att traktera ett bälgaspel! I Taube och Dahlquists sånger är dragspelets tjusning ett återkommande tema.

”Vad var en vals utan dragspelets ton”

Perssons pack har fattat grejen och deras musik når en högre nivå tack vare dragspelet. Eldkvarn, Neil Young och Ulf Lundell har alla flera gånger visat var dragspels-skåpet skall stå, och det är lätt att förstå varför de vill använda detta stundom underskattade instrument.

Dragspelet är snyggt, lätt att ta med sig men svårt att spela på och har ett särpräglat och vackert sound. Det ekar av svensk sommar i allmänhet och midsommar i synnerhet, brustna hjärtan och förlorade förhoppningar. Tro, hopp och kärlek, allt ryms i denna fantastiska manick.

måndag 13 juli 2009

10 i topp, Erik just nu




1. Johannes Vidén & Bluebird Association, "Den sista färden" (2009, laddas hem som mp3 från myspace-sidan)
Första gången jag hörde denna låt live, i höstas, så tyckte jag genast att den var spelningens höjdpunkt. När jag sen lyssnade på en skruttig centralen-version på youtube tyckte jag fortfarande att den var fantastisk, och när den nu finns i studioversion med fullt band är det en av de bästa låtarna jag nånsin har hört. Jag tänker på den i ett sammanhang, i en kanon som jag tror att Johannes delvis skulle hålla med om: Townes van Zandts "Tower Song", Jackson Brownes "The Pretender": monumentala skildra livet-ballader.
Om man är i Göteborg kan man se dem på Pustervik på lördag!

2. Eldkvarn, "Spårvagn 3 genom ljuva livet"
Ösigt tidigt 1980-tals-Eldkvarn, partymusik á la gubbrock, medryckande som tusan.
(Jag hittar dock ingen ösig version på youtube.)

3. The Raspberries, "I Saw the Light" (1972)
Powerpop från början av 1970-talet, det här är en otroligt fin ballad med ett 70-talssound att leva för.

4. The Misfits, "Saturday Night" (1999)
En grymt fin rockballad som jag inte kan sluta nynna eller lyssna på fastän texten är bisarr och jag gärna hade velat att den hade handlat om något annat..


fashion

5. Bachman Turner Overdrive, "Takin' Care of Business" (1973)
Good time music när den är som bäst, rättfram rock med klinkpiano, gapiga körer i refrängen, och 100 % rock'n'roll. Jag bara måste gilla B.T.O., med deras koklockor, handklapp, och klinkpianon, och att de gör låtar som heter saker som "You Ain't Seen Nothing Yet", "Takin' Care of Business", "Blue Collar" och "Roll On Down the Highway". Som Keith Moon(!) säger i introt till den länkade videon: "They call their music 'heavy duty rock'. It's electric, it's exciting. It is a great, great sound."

6. Chris Stamey, "The Summer Sun" (1977)
Väldigt fin pop, väldigt snällt, drömmande och med ett fantastiskt jangle-gitarrsound, inte minst i gitarrsolot.

7. Blind Man's Colour, "The Warm Current's Pull" (2009)
En av de bästa grejerna med 00-tals indie måste vara fluffigheten, som funkar som något slags implicit referens till Beach Boys Sunflower-skiva (att Animal Collective gjort en remix på "All I Want To Do" känns väldigt logiskt). Blind Man's Colour är också de ett band i fluff-00-tals-indie-genren, och med en del underbara låtar, däribland denna.

8. YACHT, "Psychic City" (2009)
Mer 00-talsindie, denna gången av en duo som till ena halvan består av Jona Bechtolt som tidigare var ena halvan av The Badger King som då var ett av mina favoritband och som jag till och med skrev en text om till den fina musiksidan Twisterella. (Min text var dock mindre bra.) Roligt nog har YACHT, som springer ur det fantastiskt fina skivbolaget States Rights Records som är något slags materialiserad gemenskapstanke som samlat DIY-band av en mängd olika stilar och genrer, de senaste åren fått en del uppmärksamhet, och bl.a. har Kanye West(!) hyllat den här låten på sin blogg.


9. PATS, "Sanningen och ångesten" (2009?)
Göteborgspop.

10. The Barracudas, "Summer Fun" (1980)
Bara introt är värt inträdet.. En liten sketch om en radioreklampratare som inte kan uttala ordet "barracuda", utan säger "baccaruda". Enkelt, men roligt. Och sen är låten en underbar ba-ba-ba-ba-ba-fest också.

Konservativ country

Två fina countrylåtar och -videos om countrymusikens själ (och om att det var bättre förr...)

George Jones: "Who's Gonna Fill Their Shoes"
Favorittextrader:
"You know, this whole world is full of singers
But just a few are chosen
To tear your heart out when they sing"
- George Jones är förstås en av dessa själv, om det är något som han kan så är det att sjunga. Här handlar det om countryns stora, om dess kanon med Hank Williams, Lefty Frizzell, Merle Haggard, Loretta Lynn och de andra. Videon är så fin - och otippat att det överhuvudtaget gjorts en video till denna låt! - också: George Jones turnébuss stannar till vid en näst intill övergiven bensinmack vid en väg där nu för tiden inte så många bilar passerar längre, och som sköts av en gammal hillbilly-gubbe som, som det visar sig, älskar country. Han har en gammal gitarr som signerats av många av de stora och frågar George om inte han också kan signera den och George, som är en man av folket (uppenbarligen) säger så klart ja. Och så hyllar de countryns stora tillsammans. Fint!

http://www.youtube.com/watch?v=d9-iuIoIpfo

Mer på krigsstigen i sin hyllning till de stora är Alan Jackson och George Strait i låten "Murder on Music Row", som handlar om att Nashville, den kommersiella countryns centrum, har mördat countryns själ. Hårda ord:
"The almighty dollar
And the lust for worldwide fame
Slowly killed tradition
And for that, someone should hang (!)"


söndag 12 juli 2009

Knö daj in



Denna urgöteborgska pärla är för trevlig för att hålla ifrån läsekretsen! En härlig sång som jag lärde mig av en kompis från Göteborg när jag var i Tallinn för några år sedan, vi gick och sjöng den på skumma barer som hade öppet dygnet runt...

fredag 10 juli 2009

1970-75

När jag gick på gymnasiet var jag ett tag väldigt inne på 1967, och köpte nästan bara plattor som kom ut detta år (Love, Hollies, Kinks, Beatles, Rolling Stones, Tages). Senare var det 1980-talet som gällde med New Romantic-vågen, Depeche Mode, O.M.D, och Cindy Lauper. Ett tag var jag väldigt förtjust i punk- och new wavevågen från slutet av 1970-talet och lyssnade mycket på bl.a. the Clash och the Jam.

Nuförtiden blir jag en större allätare för varje dag som går, men om jag skall välja en favoritperiod i musikhistorien blir det nog första hälften av 1970-talet. Det är lite ironiskt, för just denna tid dissade jag hårt under mina tonår och jag minns hur jag oblygt hävdade att det var den enda period under 1900-talets senare hälft som inte bjudit på någon ny bra musik. Jag hade fel.


Fördelen med att snöa in på en period som jag själv inte upplevt är att det finns så mycket jag har missat, vilket gör att jag hela tiden upptäcker nytt. De senaste månaderna har jag lyssnat en del på Tom Waits tre första album och kunnat konstatera att både soundet, låtarna och stämningen är underbar, vilket givit mig ännu mer vatten på min 1970-talskvarn. För några dagar sedan snubblade jag över inspelningar med America, som på sina två första album bjuder på ett härligt och tidstypiskt sound. Sedan är det klart att Jackson Browne och Neil Young gjorde ett par plattor under den här perioden som definierar bra rockmusik, vilket har gjort grovjobbet för accepterandet av min nya favoritperiod. Nick Drake, David Bowie, the Kinks, the Who och Led Zeppelin gjorde också mycket minnesvärd musik under den här perioden.

Det är nästan komiskt när jag tänker på vilken kovändning jag har gjort vad beträffar min uppfattning av det tidiga 1970-talet. Till mitt försvar kan jag säga att jag var ett så stort Beatles-fan att jag tyckte att allt dog ut när Beatles splittrades 1970. Än en gång är det skönt att bli av med sina fördomar!

Halmia-säsonger 2001-2005


Skrivet augusti 2006, uppdaterat maj 2011:

Fotbollssäsonger har en tendens att flyta ihop i minnet. Det var väl när Halmia låg i ettan, 97-98 nånting, som jag började gå på matcherna regelbundet, och 2000-2001 eller så som jag började gå på alla matcher. I abstinens följer här ett försök att minnas de senaste säsongerna (alla i Division 3 sydvästra Götaland), med hjälp av gamla matchrapporter (tillbaka till 2004) och tabeller.

2001: sexa. Askim vann serien.
Vad jag minns hade Halmia den här säsongen ett vidunderligt uselt försvar till och med för att vara Halmia. Ola Johansson spelade väl på topp. Bästa spelare var som jag minns det mittbacken Mikael "Durre" Durenius. Var det denna säsongen som den underbara hemmamatchen spelades som vanns med 2-1 efter ett rungande skott av Landberg efter en 40 meters löpning? Jag minns inga fakta (inte ens vilket motståndarlaget var), bara hur ISH i andra halvlek vann varenda andraboll och den fantastiska känslan när Landberg tryckte in segermålet.
- Tränaren Björn Andersson lämnade under säsongen för att börja jobba för Bayern München, och ersattes av Kent Andersson.
Bästa målgörare för ISH: Jonas Wassman 7, Joakim Alfredsson 5, Erik Landén 2, Mikael Durenius 2, Martin Nilsson 2

2002: åtta, bara en poäng från kvalplats neråt.
Skene vann serien och jag minns mest en förskräcklig hemmamatch i ösregn och höstkyla där Halmia fick däng av andra topplaget Kinna med 4-0 - Per Kiltorp var deras skyttekung. Var det den här säsongen som publikfavoriten Abner Hintsa utsågs till årets dribbler i Halland?
Matchreferat från bortamatchen mot Hagapojkarna (Halmia vann med 3-0) finns här. En match där Ahmeti, Abbe och Ola Johansson gjorde mål och mittbacken Dragan Grymalm blev matchens spelare.
- Halmia blev bara tia (!) i publikligan med 184 i snitt; bäst där var Ljungby med 457 och Varbergs GIF med 324.
- Skytteligan i serien vanns av GIF:s Anders Larsson (17 mål; han var med i topp också säsongen före) med Vinbergs Rikard Holmén och Kinnas Per Kiltorp (13 var) hack i häl.
- Halmias bäste målskytt var Abner Hintsa med 10 mål. Övriga målskyttar i ISH: Florim Ahmeti 7, Martin Nilsson 6 (varav två straffar), Ola Johansson 5, Durenius, Mårten Lerner och Mikael Johansson 2 var, Fredrik "Lunkan" Lundkvist och Tomas Johansson 1 var.

2003: tvåa i serien, tre poäng efter Kinna.
Det var denna säsong som hemmamatchen mot Leikin spelades ute i Haverdal (under Kommunalstrejken) och ISH vann den efter en grym frispark av Issa Mehmeti. Det var också den här säsongen som jag åkte med gubbarnas bussresa till bortamatchen mot Perstorp (inklusive armemuseum) och Halmia i en hemsk match fick stryk med 2-0. Den gamle räven Ola Johansson spelade fortfarande på topp, tillsammans med den yngre förmågan Florim Ahmeti. Mittfältaren Daniel Åström antagligen bäste spelaren. Mats Altemyr var tränare. Laget fick kvala till tvåan och mötte då Lärje/Angered, fick stryk med 3-5 (!) hemma och var i bortamötet, vinst med 3-1, därefter bara ett mål borta från att gå upp.
ISH trea i publikligan med 304 i snitt; Varbergs GIF och BOIS var före.
Per Kiltorp vann skytteligan med 20 mål. Denne Kiltorp är en av få spelare som jag sett i Halmiasammanhang som åtminstone omnämnts i riksmedia - Simon Bank är från Kinna och ett fan av Kiltorp. (Målstatistiken för ISH är väldigt inkomplett - bara 18 av 39 mål är registrerade på svenskfotboll.se.)

2004: sexa. Ett inte imponerande lag - VMA - vann serien.
Första halvan var kass och till sommaruppehållet låg ISH på nedflyttningsplats, värvningen av playmakern Christian Augustsson - en av de bästa spelare jag sett i Halmia - från Mjällby höjde till hösten radikalt kvaliteten på Halmias spel, (blev tio matcher i rad utan förlust) när han i varje match serverade anfallarna tre-fyra frilägen.. Anfallet var tveksamt denna säsong, och Johan Görsson var trots att han gjorde en hel del mål ingen publikfavorit; på mittfältet fanns dock rivjärnet Anders Persson. Jag minns hemmaderbyt mot Leikin där Halmia räddade en poäng med reducering i 84:e och kvittering i 87:e minuten. Jag minns också Vinbergs målskytt Oskar Boman som gjorde två mål mot Halmia i hemmamatchen som slutade 3-3. Och en tung hemmaförlust mot Snöstorp Nyhem med 2-4 efter ledning med 2-1.
Liksom 2002 vann Ljungby publikligan, denna gång med 398 i snitt. Halmia femma - efter VMA, Markaryd, och Bromölla - med ett snitt på 235.
Andreas Hedström i Snöstorp/Nyhem vann skytteligan med 13 mål. ISH:s Johan Görsson kom trea med 11 mål. (Enligt svenskfotboll.se:s visserligen skakiga statistik.)

2005: sexa, Varbergs BOIS vann.
41-41 i målskillnad.
Ojämn och oförutsägbar säsong som vanligt. Stefan Jönsson ny (?) tränare*. Mest negativa minne två derbyförluster mot Snöstorp Nyhem, men säsongen innehöll också en himmelsk bortaseger mot Varbergs GIF. Det var en vacker och varm sommardag, som jag jobbade på Peigs. Jag hade inga planer för kvällen och matchen började 19 i Varberg, så jag bestämde mig för att ta tåget dit. Tåget visade sig vara försenat, såpass mycket så att jag skulle missa första halvlek. Jag åkte ända. Kom dit i halvlek, nervös för att det skulle bli en meningslös resa, och det stod 0-0.. En av gubbarna berättade att Halmia dominerat. Och i andra halvlek lossnade allt. Halmia vann med 5-0 och körde verkligen över GIF. Sällan kommer jag glömma när "Pagge" efter första målet i glädjerus sprang ut över löparbanan till folkölsfansen och kramade om dem och jublade. Fotbollsglädje i division 3 när den är som bäst. Också bortamatchen mot Leikin var fin, Halmia fick en man utvisad efter en halv minut men spelade riktigt bra och vann med 2-0.
Halmia hade punktvis ett bra lag men i början bisarra disciplinproblem och även som vanligt ett skakigt försvar, och ingen offensiv centralmittfältare. Disciplinproblemen i och kring laget gav också avtryck i rubriken "Läktarvåldet letar sig neråt i divisionerna" i Sydöstran, efter handgripligheter mellan en halmian och en Sölvesborgare på läktaren under lagens möte på Örjans vall. Sydöstran skrev oroat:
"Halmia har en stämpel som ett, minst sagt, oroligt lag. Efter 14 spelade matcher har laget dragit på sig 38 varningar och sex utvisningar, varav en målchansutvisning. Detta har resulterat i totalt tio avstängningar, varav två spelare har två avstängningar vardera.
Tränaren Stefan Jönsson är titt som tätt avvisad från bänken. Måndagens match var inget undantag och även den assisterande tränaren skrek tillräckligt mycket för att bli uppvisad på läktaren."
Och jo, jag minns hur irriterande och frustrerande det var som supporter att se hur ISH, som i grund och botten inte hade något dåligt lag, slängde bort energi och poäng genom att skrika på domaren och dra på sig kort efter kort. (Det här är ju till exempel ganska fascinerande: borta mot Åhus Horna ledde ISH med 3-0 efter 55 minuter och vann till slut med 3-1; ändå lyckades man dra på sig två utvisningar (Florim Ahmeti och Slavisa Stijepic) de sista tio minuterna! Hur kan man behöva ta två utvisningar när man redan vunnit matchen?)
Starka punkter var defensiva mittfältaren Niklas Rosenberg (en publikfavorit!), yttrarna Issa Mehmeti och Marcus Larsson, mittbackarna Patrik Sönnerstedt och Slavisa Stijepic och anfallaren Florim Ahmeti, det känns som att laget trots standardplaceringen i tabellen var klart bättre än t.ex. 2002 och 2001 års upplagor. Johan Görsson en målspottare (bl a hat-trick mot Åhus Horna hemma) som ändå aldrig blev någon publikfavorit. Martin Nilsson en bra back och lagkapten, även om han var bättre som mittback än vänsterback. En anledning till att man ändå misslyckades var såklart disciplinproblemen, och en av allt att döma mindre lyckad tränare i Stefan Jönsson. Topplagen - Varbergs BOIS och Sölvesborg - var också bra denna säsong.
Halmia bara åtta i publikligan med 185 i snitt; Sölvesborg vann med 578 och Varbergs GIF kom tvåa med 420.
32 av ISH:s 41 mål har en registrerad målskytt i statistiken; i den har Florim Ahmeti 7, Fredrik Andersson och Johan Görsson 5 var, Daniel Olofsson och Martin Nilsson 4 var (Nilsson med 3 straffar), Isa Mehmeti, Niklas Rosenberg och Daniel Mogren 2 var, och Afrim Shulemaja 1.

---
en Hallandsposten-artikel om en oförglömlig Halmia-match:

2006-08-26
Halmia hämtade upp 0–3 till 3–3 i årets match

2006-08-26 00:10
FOTBOLL
Halmia var nedslaget, men inte uträknat. Underläget med 0–3 i paus mot Sennan i går kväll hämtades upp till 3–3 vid full tid.

– Vad jag sa till killarna i pausen? Att det bara är de själva som kan göra något åt det. Jag kan inte trolla på bänken. De måste ta tag i det själva – och det gjorde de. Jag är full av beundran, säger tränaren Stefan Jönsson.

Säsongens 15:e Halmstadderby i division tre blev något av årets match på Örjans vall.

Sennantränaren Nils Bäckström visste knappt vad han skulle säga efteråt:

– I måndags ledde vi med 3–0 i paus med B-laget mot Leikin och förlorade med 4–3. Vi sa att det inte skulle få hända igen, men de fick ett tidigt mål och – ja, vi får vara glada att vi kom undan med 3–3.

Magnus Isaksson satte 1–0 (13:e min) och 3–0 (41) för Sennan i första halvlek. Rickard Horvath ordnade 2–0 (27).

Efter pausen dröjde det mindre än två minuter innan Robert Carlsson nickade in Halmias 1–3-reducering. Därefter prickade Daniel Olofsson in 2–3 (60) direkt på frispark innan Carlsson även knoppade in kvitteringen (62).

I ett dramatiskt slutskede sköt Sennan i ribban och Halmia träffade stolpen.

Dessutom blev Stefan Jönsson uppvisad på läktaren för att ha protesterat mot en utebliven målchansutvisning då Sennans målvakt Danni Andersson sprang ner Robert Carlsson på väg igenom med fem minuter kvar. Domaren Juhannes Akyol från Västra Frölunda, som annars var flitig värre med korten, dömde inte ens frispark.

– Det är en solklar frilägesutvisning. Undviker han att blåsa för den så kan man lika gärna lägga av med allt, tycker Jönsson.

Halmianerna får trösta sig med att de efteråt fick stående ovationer av delar av publiken. När hände det senast? 1978?

CARL FREDRIK JOHANSSON
http://www.hallandsposten.se/artikel.asp?oid=163630

---
EDIT
*Före detta Halmia-spelaren Niklas Sjögren verkar inte alltför positiv till Jönssons fotbollskunnande, så här i efterhand. Apropå att Martin Nilsson, som spelade i ISH samtidigt som Sjögren, blivit tränare skriver han (april 2010): "Hoppas bara han inte tagit för stora influenser från vissa av tränarna vi hade i Halmia. Jag menar att om han blandar Dusans retorik, Knibergs nacke, Altemyrs tillslagsteknik och hela Stefan Jönssons kunnande så blir han ingen bra tränare."
Nilsson kommenterar: "Utan att ha fått uppleva alla dessa monstertränare ISH bjöd på hade jag ju inte vetat hur man INTE ska agera...så nog var det nyttigt alltid.
Jag anser fortfarande att det är ett under att vi inte gick upp i tvåan med de trupperna vi hade under ett par säsonger i ISH. Mycket märkligt måste jag säga."

---
Här finns en guide till Halmias säsong 1998, med motståndare som Falkenberg, Åtvidaberg, Gunnilse, Landskrona och Kalmar FF. Ett publiksnitt på 437, med hemmamatchen på Falkenberg (1-0) som höjdpunkt: 1142 åskådare!

onsdag 8 juli 2009

De ofrivilliga

Jag har, liksom många av mina vänner har jag märkt, väldigt svårt för svensk film. Kanske är det för att man är mer känslig för halvkassa filmer som framförs på ens modersmål än halvkassa filmer på fräsig amerikanska, kanske har svensk film för lite pengar för att göra riktigt bra och genomarbetade rullar, kanske är svensk film generellt sett dålig, kanske är det bara mig det är fel på.

Jag tror att en stor del av min aversion mot inhemska filmer grundar sig i den svenska ångesten som genomsyrar många av de produktioner jag sett. En av de filmer som har tagit mig allra hårdast är ”Populärmusik från Vittula” som jag såg för ganska många år sedan, med förväntningar på en rolig och trevlig komedi. Självklart är det delvis mitt eget fel att den träffade fel eftersom jag förväntade mig något annat än vad jag fick, men i vilket fall har jag aldrig mått så dåligt av att se en film. Allt var helt nattsvart. Alla hade ångest. Alla ville bort. När farfadern, som aldrig talar om sina känslor, är dyngrak i bastun öppnar han sig och avslöjar att hela hans liv varit värdelöst och totalt ångestfyllt. Jag var tvungen att gå och lägga mig direkt efter att jag sett filmen för att jag mådde så dåligt. Jag menar inte att film endast måste handla om solsken och lycklig kärlek, men det finns olika sätt att skildra saker på. Det här sättet, helt utan ljuspunkter eller någon form av hopp anser jag vara nedbrytande, men även den mest deprimerande historien kan vara vacker och givande om den visas på ett sätt som ger betraktaren chansen att känna att det finns hopp och glädje närvarande någonstans, även om det är väldigt avägset.


Med allt detta sagt är det därför extra glädjande när man får sina sura gamla fördomar om svensk film motbevisade. ”De ofrivilliga” av Ruben Östlund är bland de bästa filmer jag sett på väldigt länge. Vi får följa fem parallella historier; en man på ett 60-årskalas, en lärarinna på en mellanstadieskola, ett grabbgäng på återträff, två tjejer i yngre tonåren som är ute på dåligheter och skådespelaren Maria Lundqvist på en buss. Stilistiken är tylig, enkel, och väldigt snygg. Scenerna är ganska långa, utan klipp och med en helt stillastående kamera. Ofta ser man inte ansiktena på de som talar, ibland ser man bara en person i ett samtal mellan flera, ibland ser man bara ryggen på de som talar.

Egentligen är det inte så mycket som händer, scenerna är mer som exempel ur verkliga livet, men de parallella historierna vävs ihop snyggt och det är hela tiden spännande. Skådespelarna är, förutom Maria Lundqvist som spelar sig själv, helt okända men överlag helt fantastiskt bra. Jag tänkte inte en enda gång på att det var skrivna repliker som lästes, det kändes snarare som att det var en dokumentär om livet i Sverige. För om det var något som förde samman alla dessa vitt skilda karaktärer i filmen var det hur de hela tiden rättade sig efter gruppen, och hur deras gruppkänsla och svenska arv påverkade dem. Den äldre mannen som vägrar be om hjälp, tonårstjejerna som poserar framför webkameran, kvinnan som vägrar erkänna att hon gjort fel, grabbarna som hanterar kärlek och ömma känslor med att slå på varandra. Samtliga dessa bilder känns typiska och är roller som är väldigt svåra att komma ur. Frågan vi tvingas ställa oss är vad som händer när någon vågar bryta mönstret och säga ifrån?

Det fina med den stillastående kameran är att det ger en känsla av objektivitet. Alla karaktärer i filmen har båda goda och onda sidor, och gör både rätt och fel, men ingen döms ut eller hyllas, vi får själva bilda oss en uppfattning. Vi som såg filmen diskuterade den mycket och länge efteråt och jag har levt med den sedan jag såg den förra veckan. Så otroligt mycket tankar och känslor om min egen och andras identitet snurrar genom huvudet.

Trots att det var många riktigt tunga och tragiska scener (i vissa fall satt jag bara och längtade efter att scenen skulle ta slut) blev jag inte alls nedstämd av den. Åtmintsone inte mer nedstämd än vad jag blev upplyft av att det var en så fantastiskt välgjord och tankvärd film. Nu längtar jag efter att se Ruben Östlunds första film ”Gitarrmongot”!

måndag 6 juli 2009

Livet på en pinne del 4

Jag var i Bovallstrand i lördags, och spelade musik av Evert Taube med en 8-mannaorkester; kontrabas, dragspel, akustisk gitarr, fiol, klarinett, saxofon, trumpet och sång. Det är lustigt hur saker utvecklar sig ibland, för två år sedan hade jag knappast varit särskilt till mig över att spela gamla svenska sånger med tidstypisk sättning, nu njöt jag i fulla drag.


Bovallstrand visade sig vara en riktig bohusländsk pärla. Vi spelade på en uteservering nere vid hamnen, och när de ohyggligt välbärgade medelålders paren började valsa till tonerna av "Rosa på bal" samtidigt som solen bjöd på en färgbadande nedgång var det riktigt gott att vara. Jag har dryftat det här med sammanträffanden eller flöde eller vad man skall kalla det förut här på bloggen, man blir ofta förvånad över hur mycket saker hänger ihop. Kanske är det dock bara så enkelt att det är ett tecken i tiden att ens vänner har dragit ihop en Taube-orkester samtidigt som jag själv börjat intrssera mig alltmer för maritimt anstrukna visor och sånger från första hälften av 1900-talet.

Apropå välbärgade par, det var en man som tog mikrofonen från Alexander efter sista numret för att å byns vägnar tacka för "en av de bästa konserterna någonsin i Bovallstrand". Det var onekligen ett trevligt initiativ, även om det ofta kan bli finsk stämning vid tillfällen när en enskild person skall föra många människors talan. Det känns i vilket fall som något som det krävs en person som kommer från privilegierade förhållanden för att göra, den här självklara pondusen och medvetenheten om sin egen förträfflighet känns typisk. Även om det som sagt bara var trevligt i detta fall, och inte grundade sig i något annat än att denna person ville understryka för alla närvarande hur bra konserten var, finns det ibland något tråkigt med denna inställning att ens egen åsikt är så viktig att alla måste få höra den.

När vi stod på parkeringen utanför och de av oss som inte skulle övernatta i Bovallstrand precis var i färd med att åka tillbaka till Göteborg kom det fram en medelålders dam och frågade vart vi skulle åka. Knappt hann vi svara förrän det dök upp ett helt gäng med väldigt högljudda och rejält förfriskade damer och mer eller mindre slet upp dörrarna på bilen och frågade om vi kunde skjutsa dem till Hunnebostrand. På något sätt lät vi oss övertalas och strax var det riktigt trångt i bilen. Jag tror faktiskt att jag aldrig tidigare har träffat människor som är så kraftigt berusade. Damerna som satt längst bak satt bara och skrek och bad oss följa med dem ut i Hunnebostrand, damen bredvd mig pratade om sitt jobb på psykakuten och drack någon häxdrink på PET-flaska. Ingen av dem var förmögen att föra en konversation i den mening att man kan lyssna på och ta in det den man talar med säger och reagera på det. När vi släppte av det förgiftade 40+-gänget kunde vi äntligen andas ut och jag kunde konstatera att fjädringen där damen med PET-flaskan suttit var helt förstörd.

Min förmodligen ganska onyanserade bild av Bovallstrand är numera att det är en väldigt vacker stad där folk tjänar grova stålar, har enorma hus och festar stenhårt.

lördag 4 juli 2009

Bara ibland


Ibland får jag för mig att tidernas vackraste kärleksförklaring finns i raderna

"...sköljda av fräsande sjöar
ligger ett pärlband av öar;
Styrsö och Donsö och Känsö och Brännö
jag älskar er!"

från Lasse Dahlquists sång "Morfar har berättat". Men bara ibland.

onsdag 1 juli 2009

Sound of Summer Running

Vi har tidigare avhandlat, eller åtminstone diskuterat, vad som kännetecknar musik som passar bäst på höst och vinter här på Längre inåt landet; de senaste dagarna har jag lyssnat mycket på en typisk sommarplatta, dessutom en själutnämnd sådan.


"Sound of Summer Running" heter skivan, som kom 1998. Den står i Marc Johnsons namn men han samarbetar med två av de mest profilerade gitarristerna inom jazz/alternativ-musiken; Bill Frisell och Pat Metheny. Trumslagaren Joey Baron fullbordar kvartetten, som i sanning utgör en mycket spännande samling musiker.

Det är en väldigt bakåtlutad skiva som rör sig i gränslandet mellan jazz, blues, amerikansk folkmusik och country. Många av låtarna är oerhört enkla, nästan naivt simpla men tack vare kärnfullt och innerligt spel från samtliga bandmedlemmar blir det en oerhört vacker och skön upplevelse. Musiken andas glädje och optimism, precis som sommaren. Jag tror det till stor del är där det ligger, den sorglösa och behagligt lugna stämning som präglar skivan är nog en av de saker vi i bästa fall förknippar med sommaren, åtminstone är det vad man ofta strävar efter när man gör planer för den soligaste delen av året.

Skivan är så lågmäld att den passar utmärkt som bakgrunds- eller stämningsmusik, men om man lyssnar mer intensivt blir man belönad, många av spåren är riktiga pärlor. Bästa spåret är enligt mig "Union Pacific", en bluesig och otroligt svängig shufflelåt som omedelbart får mig på bra humör. Marc Johnsons basspel lägger grunden, och kontrabassoundet är bland det bästa jag har hört på skiva. Ihop med trumslagaren bygger han upp ett fantastiskt groove som de båda gitarristerna tacksamt hakar på.

Överlag är det en välproducerad skiva med väldigt behagligt sound. Pat Metheny spelar inspirerat och utan att använda allt för många av sina klichéartade fraser och licks, som ibland kan bli en smula trötsamma. Bill Frisells lite mer vresiga gitarrspel kompletterar den mer smidiga Metheny utmärkt. Även om det är en väldigt vanlig sättning i popsammanhang är det sällan man stöter på jazzmusik med två gitarrer, något som jag efter att ha lyssnat på den här plattan mycket tycker är riktigt synd!