onsdag 30 september 2009

LIL hyllar, #3 - Anna Järvinen

Kvinnan som sjunger de vackraste lalala jag någonsin hört någonstans heter Anna Järvinen.

Tre sekunder in i introt av låten PS. Tjörn har mitt hjärta kollapsat och smält ihop till en liten klump. Så jävla vackert sjunger hon.

Breaket vid 3:35 i Boulevarden tillhör det vemodigaste som sjungits in på en svensk skiva - det är hjärtekrossande bra.

Och i Nedgångslåten bevisar hon att hon, som en klok man sa på en fest i Olskroken nyligen, verkligen är Sveriges bästa sångerska sedan Monica Zetterlund.



Anna backas på sina två skivor Jag fick feeling och Man var bland molnen upp av Dungen-männen med sina proggbasar, flumgitarrer och tvärflöjter, och andra grymma musiker såsom Björn Ohlsson (vissling) och Matti Ollikainen (även känd från likaledes fantastiska Franska trion, piano). Det blir så fullständigt knäckande bra, det blir musik som gör att man måste släppa allt och bara ge sig hän, sätta sig på balkongen med hörlurar och en varm tröja och se snett, vemodigt septemberljus silas i björkarna.


Kolla bara upplägget i videon här: obegripligt skönsjungande kvinna promenerar i kvällsljus på en karg strand vid öppna havet till ljudet av ödesmättat piano (ett gammalt favoritljud här på LIL) och skör tvärflöjt.

Så klart att man blir lite kär, så klart att Anna Järvinen har en bergfast plats på min tio-i-topplista över de bästa kvinnorna i musikhistorien.

tisdag 29 september 2009

En blåsig kväll på Heden i slutet av september

I går kväll, klockan var väl runt halv tio-tio, när Per och jag stod på Heden och såg på en hård och ojämn korpmatch – komplett med en stor och begynnande (ja okej,lite mer än så) korpulent kille som utnyttjade avsaknandet av offsideregel till att parkera i straffområdet, en dribblingssäker libero (!) med låg tyngdpunkt, och bråk om en tveksam målvaktsutrusning – berättade Per om något han läst i en bok han köpt tidigare på dagen, från Göteborgs-Korpens 50-årsjubileum (1991). En gång i tiden hade den socialdemokratiska dagstidningen, arbetarrörelsens dagstidning på den tiden rörelsen hade sådana (annat än lokala undantag som Göran Greiders bastion i Dalarna), Arbetet en kolumnist för just korpfotbollen.

Vi konstaterade att vi borde återuppväcka en sådan kolumn. Jag, som fortfarande ser fotbollsskribent i Hallandsposten inriktad på de lägre divisionerna som ett drömyrke, tände förstås direkt. Vi konstaterade att en sådan kolumn skulle förena våra fyra stora intressen: fotbollssociologi, korpfotboll, kåserier och progressiv politik.

Det är sånt man kan drömma om en blåsig kväll på Heden i slutet av september.

fredag 25 september 2009

Om Pet Sounds, perfektion och det sorgliga i det fulländade


Jag har den senaste tiden lyssnat intensivt på Beach Boys mästerverk "Pet Sounds" från 1966. Det kanske inte kommer som en överraskning för någon som är någorlunda bevandrad inom populärkultur, men det är en fantastisk skiva. Enligt mig är det den bästa popskiva som någonsin gjorts, ja, den bästa skivan alla kategorier.

Albumet besitter den perfekta blandningen av uppfinningsrikedom, galenskap, vemod, glädje, inspiration, närvaro, naivitet, storslagenhet och genialitet. Sångerna är välkomponerade och intrikata samtidigt som de är direkta och lätta att ta till sig. Sånginsatserna är genomgående helt fantastiska och produktionen och orkestreringen är mästerlig och innovativ. I min värld kommer "Pet Sounds" aldrig att låta sig överträffas.

Därför är det kanske en smula märkligt att jag får en stark förnimmelse av sorg när jag lyssnar på skivan. En högst njutbar sorg, men ändå är det anmärkningsvärt att det jag ser som Höjdpunkten med stort H i min skivsamling inte bara gör mig rusig av glädje. Jag tror att det beror på att det är ett fulländat verk, och att det därför per definition är sorgligt. För om något är perfekt hamnar allt annat i skuggan, och det gäller såväl Beach Boys produktion som all annan popmusik.

Mauro Scocco skaldar om hur det finns en sorg i varje rus i "Det finns" från skivan "Dr. Space Dagbok" från 1991, och kanske är vi något på spåren om vi väljer att följa den teorin. Hur mäktigt och underbart det än är att lyssna på "Pet Sounds" är insikten om att det aldrig kommer göras bättre popmusik ständigt närvarande och även om denna insikt alls inte förstör upplevelsen sveper den en slöja av vemod över lyssnadet. Inte blir den känslan mindre tydlig av vetskapen om att bandet genomgick en kris (och Brian Wilson ett sammanbrott) som aldrig riktigt gick över när "Pet Sounds" var släppt och att arbetet med uppföljaren "Smile" havererade. Visserligen har gruppen släppt mängder med skivor sedan dess, och bland dem finns mycket bra musik, men inget som är i närheten av "Pet Sounds".

Det finns fler exempel på detta i pophistorien. Jag kommer närmast att tänka på Loves "Forever Changes" från 1967. Samma historia här, ett band och ett sargat geni (Arthur Lee i detta fall) når sin höjdpunkt och fulländning och kan efteråt aldrig resa sig helt igen. Det måste vara en oerhört jobbig känsla att jobba mot som konstnär. Låt vara att det alltid är svårt att följa upp succér, men hur skall man hantera känslan av att man vet att man aldrig mer kommer kunna göra något så bra som det man just har gjort? Hur känns det att fortsätta karriären med mer eller mindre mediokra verk när man en gång har fått alla bitar att falla på plats och uppnått fulländning?

Att förbättra saker och att utvecklas är centralt för de flesta människor som sysslar med konstnärligt skapande, och att känna hur man nått den vägens ände måste vara ett hårt slag. Förmodligen är det därför jag upplever "Pet Sounds" som ett så oerhört sorgligt album.

torsdag 24 september 2009

En sten vid en sjö i en skog

Häromhelgen befann jag mig med Halmstad-bandet Big Bag of Blues i en stuga i de småländska skogarna för inspelnings-sessioner som skall leda fram till gruppens tredje fullängdare. Med långkok, trevligt sällskap, öl och vin, och förstås då en god portion svängig countryblues var det en riktigt fin helg.


Att isolera sig på landsbygden, bortom mobiltäckning och andra störande än element för att repa och spela in är en lyxig och givande situation. Det fanns en tid då jag varken uppskattade landsbygden eller hösten och framför allt inte kombinationen men den känns nu väldigt avlägsen. I år har september som bekant bjudit på fantastiskt fint väder med hög och klar luft och nu vete katten om det inte är den månad jag skattar allra högst.

I alla fall känns det så vid de tillfällen då man befinner sig i en idyllisk stuga tillsammans med människor man tycker om för att ägna sig åt 6-timmars bolognese, kontrabasspel och promenader ner till sjön.

Mitt Gullbergs kaj paradis som stå på-rock

Sedan Max spelade "Ingen lätt match Bobbo" med Eldkvarn, från skivan Barbariets eleganter (namnet!) från 1984, för första gången för mig - nån gång förra året tror jag, kanske i Björkhagen - har den varit en av mina favoritlåtar. Det är en fantastisk låt i en genre som jag skulle vilja döpa till gap-rock, stå på-rock, gåpå-rock eller något sådant. Vi talar om ganska snabb men inte tung rock med framträdande pumpblås som ger musiken en "soulrockig" känsla. Sångaren sjunger inte, skrålar inte, holar inte, growlar inte, ylar inte, wailar inte, nej han eller hon - i detta fall Carla Jonsson - gapar. Inte i bemärkelsen hålla munnen vidöppen, utan i bemärkelsen liten tant står i trapphuset alternativt ett fönster ut mot gården i en 1960-talsfilm och gapar (nästan gastar): "Ungar! Maten är klar!"

Det är inte riktigt heavy duty rock, inte lika långhårigt och skäggigt, utan kanske någonstans mitt emellan där och uttalad soulrock som The Jam i vissa stunder.

Att det svänger om "Ingen lätt match Bobbo" är i alla fall obestridligt. Hur skulle det annars gå när man har en kille på trumpet och tamburin som heter Lennart Loco Helperin? Och när trummisen Werner Modiggård går under det fantastiska artistnamnet Raga de Gosh?!?!

Texten är egentligen alls inte munter, utan handlar om Bobbo som flytt hals över huvud från Bogota, har en dansorkester i Stockholm där han ibland missar cymbalerna, och annars sitter i parken och matar änder när skuggorna blivit längre.

Men framförandet är så in i helvete ösigt och svängigt att det i alla fall blir partygubbrock - "Pumpa och rulla" från samma skiva och "Treans spårvagn genom ljuva livet" är mer uppenbara exempel på detta, också de fantastisk gå på-rock med stötblås - av det hela.

(Det finns inte mycket om "Ingen lätt match Bobbo" på nätet - bara 31 träffar på google - men man kan läsa om den i kommentarerna till detta inlägg på självutnämnde gubbrockaren Halvars blogg.)


--

I fredags var jag och såg Håkan Hellström på Liseberg. Liksom förra året var det ingen fantastisk konsert jämfört med normal HH-standard men en väldigt rolig och trevlig social "event", inte minst med tanke på att vi åkte Balder och Lisebergsbanan och Hang High och åt enorma glassar innan. Några av de lugna låtarna var dock riktigt bra, och så en annan överraskning: "Mitt Gullbergs kaj paradis", som var med på skivan Det är så jag säger det från 2002, i Håkans tunga hatt och blås-period (h'n'b). Versionen på skiva har ett rätt irriterande "eufori"-intro med en massa trummor och utrop men är dock bra, det är en uptempolåt lite i stil med Jam med call and response-körer och blås. Nu i fredags lät den dock live som gå på-rock! Hävdade jag i alla fall glatt till Per som stod bredvid: "Detta låter som Eldkvarn gjorde år 1983!" Fast nu när jag lyssnar på versionen från i fredags på youtube slås jag av att jag kanske önsketänkte, det låter ändå rätt mycket 2002-h'n'b om det, gränsen däremellan och till stå på-rocken blir flytande.

Väldigt bra var det i alla fall.


---
"När skuggorna blir längre
och söndagarna flyr
tar han bussen ner till parken
han orkar inget mer

Han matar några änder
i sjön som är hans hav
där seglarmän går bredvid
de faller aldrig hav

När han ser på alla människor
som roar sig och ler
hör han en signal
och vet att nåt är fel

Han spränger sönder
och känner efter
Ingen lätt match, Bobbo, ingen semester!
Han spränger sönder
och känner efter
Ingen lätt match, Bobbo, ingen semester!

Hans syster i himlen
hon trodde på hans ord
jag svär mig aldrig till nån på denna jord
men för 10 000 - och en tripp till Bogota
förlorade han allt
allt på en dag
De kallar honom mutkolv
en minister i lasten
sheriffen i Peking fick lämna sin plats

refräng x2

Med svansen mellan benen lämnade han stan
han släpp skaka galler
men fick lämna fru och barn
nu bor han i Stockholm
och har en dansorkester
-- på bröllop och till fester
Ibland när han -- (ledsnar?) och missar en cymbal
skrattar folk och ropar:
'sheriffen ramlade av!'

refräng x2
solo
refräng x2"

onsdag 23 september 2009

Ljudteknikens Springsteen på Kulturhuset

Undertecknad har under senare år kommit att bevandra sig något med ljudteknik. Det är, om nu någon inte redan visste det, en värld för sig. En värld full av svårbegripliga termer och uttryck som sällan lämpar sig att lufta i vilket sällskap som helst. Läs: för det mesta gör man bäst i att inte tala om det alls.

Sedan jag i vintras började bygga någon slags semiproffesionell hemstudio har jag uppmärksammat en slags motsvarighet till Bruce Springsteen på Kulturhuset 1975: Yamaha NS10.

Låt oss börja med Springsteen. Han första besök i Sverige 1975 har fått en mytisk aura. Det här var efter att han släppt sin tredje skiva, Born to run, skivan som kom att bli hans stora, kommersiella genombrott. Jag vet inte hur mycket publik som ryms i Konserthuset, men det påstås ofta att om alla som påstod att de var där verkligen var där, så skulle Konserthuset ha behövt vara minst dubbelt så stort.

Tillbaka till Yamaha NS10. Detta är en från början vanlig hifihögtalare som mer eller mindre av en slump råkade leta sig in i ett kontrollrum då en ljudtekniker ville ha ett par vanliga högtalare som referenslyssning till studions "riktiga" monitorer. Vi pratar nu 70-tal. Då denna studio sedermera radade upp hits (fråga inte om närmare källhänvisning, tack) kom ryktet att sprida sig: de referenslyssnar genom ett par vanliga Yamahamonitorer. Plötsligt skulle ALLA ha NS10! Om du, käre läsare, bildgooglar kontrollrum så kommer du med stor sannolikhet att få se ett par NS10 som står bakom ett mixerbord som referenshögtalare. Högtalaren kom nämligen att bli någon form av branschstandard. Någon gång i början av 90-talet upphörde dock produktionen då Yamaha inte längre kunde få tag i det rätta materialet till högtalarkonen.

Och någon gång där så börjar nästa fenomen att uppträda: "alla" har lyssnat sig sönder och samman genom de "egentligen otroligt dåliga" NS10. Just att de är dåliga är poängen - låter de bra i dem, ja, då låter de bra i vad som helst. Det vill säga i konsumentens högtalare. NS10 är nämligen inte ärliga, de är inte exakt återgivande, inte som de riktigt riktigt bra (och därigenom oerhört dyra) monitorerna. Det ryktas vara den där peaken på 7 dB (i ljudsammanhang oerhört mycket) kring frekvensen 1500 Hz som svärtar ner dess rykte. (Nicka bara instämmande när du läser!) Plus att den svarar långsamt i basen.

Nå. När man nu som jag ofta gör, ugglar över olika ljudtekniska forum, så slås man över hur många det är som påstår sig ha en slags hatkärlek till denna monitor. Må så vara att många som verkligen har lyssnat på och genom den i tusentals timmar verkligen känner så, men om verkligen alla som uttalar sig med tveklös säkerhet i frågan verkligen, jag menar Verkligen, själva har denna erfarenhet - då, visar en snabb överslagsräkning, arbetar ungefär 12 procent av alla människor som ljudtekniker. Det skulle betyda att i Sverige finns det cirka 950 000 ljudtekniker. När Sverige spelar på ett fullsatt Ullevi så sitter det i publiken 4740 ljudtekniker. Av Kolmårdens 800 000 årliga besökare så är nästan 130 000 fyllda av hatkärlek till NS10.
Bara på Manhattan så finns det 175 000 ljudtekniker!

Kanske var detta ett gnälligt inlägg. Det var inte min mening att det skulle vara det. Jag är egentligen mest fascinerad över människans vilja att höra till ett större sammanhang.

Jag får avslutningsvis berätta att själv har jag aldrig lyssnat på NS10, så när andra ljudnördar uttalar sig om denna Yamahas gåva till...ja, mänskligheten, då kan jag bara höra vad de säger.
Själv har jag precis införskaffat ett par Yamaha HS80M, alldeles nya och antagligen låter de inte alls som NS10. Fast de har färgat baskonen vit på en i övrigt svart monitor.
"Ah" - tänker du nu, "för att de ska påminna om en NS10:a!"

måndag 21 september 2009

LIL hyllar, #2 - Gillian Welch

Vi har kommit till andra avsnittet av Längre inåt landets följetong "LIL hyllar kvinnan", och idag hyllar vi: Gillian Welch.
Gillian Welch är egentligen en duo som består av Welch och den ständige följeslagaren David Rawlings, en av världens tre bästa gitarrister genom tiderna enligt min mening. Kombinationen Welchs tidlösa, strävt suggestiva röst, Rawlings makalösa gitarrspel (på en orkestergitarr från 1930-talet) och de fantastiska låtarna gör mig helt vild.

Jag hade turen att se Gillian Welch live i en norsk skog 2007, och det är lätt bland det bästa jag sett på en scen någonsin. Det föll ett lätt regn den eftermiddagen och vi stod där helt hänförda, omringade av drängfulla men i stunden knäpptysta norska volvoraggare och rågblonda flickor i lusekoftor. Jag tror att det var urkraften i Gillians Welchs musik, det djupt mänskliga perspektivet i låtarna, som inte lämnade någon, inte ens de som aldrig hört dem förut, oberörd där ute i vildmarken.


Gillian Welch är ju passande nog också med på soundtracket till en av mina favoritfilmer, The Horse Whisperer.

Gillian Welch - Leaving Train
Found at bee mp3 search engine
Låten Leaving Train därifrån tycker jag säger säger allt som finns att säga om längtan, man kan kasta bort sitt liv och bli hästuppfödare för mindre. Otroligt vacker film, otroligt vacker låt.
The words that go unspoken
On the color of the sun
And the coolin' air of the evening shade
And the breathless hours on the sleeping plain
And the last taillight on a leaving train
And I won't come back again

Gillian Welch förtjänar verkligen att höjas till skyarna.

fredag 18 september 2009

Harvest Moon


Jag skulle vilja skriva några ord om skivan "Harvest Moon". 20 år efter "Harvest" (1972) gjorde Neil Young en uppföljare till sitt hyllade fjärde album, med flera av musikerna från originalet, däribland de magnifika körsångarna Linda Ronstadt och James Taylor.

Även om "Harvest Moon" inte är bortglömd av Neil själv (han spelade två låtar från skivan när jag såg honom på WTAI i somras) upplever jag att det är relativt tyst om detta album i den dagliga kulturdebatten, och känner mig därför nödgad att skriva detta inlägg.

Enligt mig är "After the Gold Rush" och "Harvest" två av de bästa rockskivor som någonsin gjorts, och även om de kanske är snäppet vassare än "Harvest Moon" finns det en kvalitet i det senare albumet som de tidigare plattorna saknar. Det finns ett melankoliskt lugn och en anspråkslös innerlighet som Neil behövde 46 jordsnurr på sig för att uppnå.

Två år innan, 1990, hade han fått tinnitus i samband med inspelningen av "Ragged Glory", ett tungt elektriskt rockande album med låtar som "F*!#in' up". De delar av hans publik som upplevt de oändligt långa och sanslöst distade gitarrsolon som en prövning nickade säkerligen belåtet när han kastade iväg elgitarren och plockade fram banjon och sina gamla vänner från 1970-talet.

Jag är rädd att jag ibland missbrukar ordet, men det finns något magiskt över "Harvest Moon". Det är gubblunk-soundet taget till perfektion. Låtarna är oerhört softa, med få och långsamma ackordbyten. Bandet spelar så jäkla bra, återhållsamt är ledordet, men de små inpass som görs är alltid på rätt plats och för musiken framåt. Alltsammans bildar en matta åt Neils inspirerade låtar och fantastiskt knarrande sång.

Det finns väldigt många pop/rock-låtskrivare som balanserar på gränsen mellan naivt och banalt, och det är ett gränsland som lockar mig mycket, även när jag komponerar musik. För mig finns inget bättre exempel på hur man lyckas med den konsten än "Dreamin' Man", skivans näst sista spår. Efter ett tryggt lunkande intro sjunger Neil:

"I'm a dreamin' man / Yes that's my problem"

kören svarar:

"Dreamin' Man"

Neil igen:

"I can't tell when I'm not being real"

Det ser inte mycket ut för jorden när man skriver ner det så här, men i sammanhanget är det fullkomligt lysande, hårt drabbande och för mig infinner sig en doft av det sublima, svindeln, tyngdlösheten, ja kalla det vad du vill du, men det är stor konst!

När jag började lyssna på den här skivan var det först de två inledande spåren som fastnade ("Unknown legend" och "From Hank to Hendrix", just de låtar han spelade i Stockholm i somras), sedan lyssnade jag mer på hela skivan och insåg att hela soundet är otroligt behagligt. Efterhand började jag få nya favoritlåtar, och nu slutligen är jag framme vid en fas där jag tycker hela skivan är fantastisk. Inte "Pet Sounds"- eller "Tro och tvivel"-fantastisk, utan en mer subilm fulländning. Mer som att sitta i sin hammock och nicka instämmande än att skrika från ett berg.

Teman i texterna är lite sorgset återblickande och funderande. Det är enkla teman som man lätt kan känna igen sig i, och det gör det akustiska ljudlandskapet än mer effektivt. I "One of these days" talar han om att skriva ett brev till gamla vänner han inte träffat på länge, medan "You and me" (kanske den ultimata naivt-utan-att-bli-banalt-titeln) verkar handla om huruvida Neil kan hitta tillbaka till kärleken till sin fru.

En av mina absoluta favoriter från "Harvest Moon", "Such a Woman", är ännu ett exempel på storslagen men okonstlad popmusik.

You are such a woman to me / And I love you
Our love will live / Until the end of all time

Hur en av världens mest använda ackordföljder, framförda i ett tempo som ligger strax under lunkande och med en text som skulle kunna vara skriven av ett dagisbarn kan bli till en av tidernas vackraste låtar är på samma gång ett mysterium och ett bevis på Neil Youngs genialitet.

LIL hyllar, #1 - Emmylou Harris

Jag tänkte initiera en ny följetong här på Längre inåt landet: LIL hyllar kvinnan. Det finns ju så många fantastiska kvinnor därute som format mig som musiklyssnare och man att det inte finns några som helst ursäkter att inte göra detta.


Först i raden av kvinnor som hyllas här på LIL sätter jag en av mina absoluta musikfavoriter: Emmylou Harris. Det har skrivits hyllmeter om henne redan, så jag tänkte använda ett Youtubeklipp som jag tycker säger allt om denna makalösa kvinna.

Emmylou Harris and the Hot Band (inbäddning kaputt tyvärr)
Alltså, Tennessee Rose. Vilken låt. Jag gråter i själen varje gång jag hör den:
The whole world dipped in gold
For a night with my Tennessee Rose
Well it's a sweet dream
That keeps me close to you dear
And it's a sad thing
That we're apart, I'm blue dear.

Lägg till detta det mest överjävligt stilfulla och välspelande kompband. Emmylou ger oss, förutom sin änglalika röst och underbara låt:
  • körman i mustasch och truckerkeps
  • sagolikt gitarrsolo vid 1:53
  • hjärtslitande fiolsolo spelat av skäggman med pilotglasögon och instoppad jeansskjorta
  • en fantastisk cymbalattack vid 2:25, ett av de mest känsloladdade cymbalinslag jag hört någonsin.
Emmylou, jag vet att no sane man in his genusmedvetna late twenties borde göra det, men: jag sätter dig på piedestal, jag tillber dig.

torsdag 17 september 2009

En dag i en utredares liv

Jag och Arvid skojar titt som tätt om ombudsmän och utredare, dessa två otroligt torra titlar som vi skattar så högt. Om modet, om livsstilen, om de levande, vackra röda idealen! (Monica Z må ha sjungit om "var blev ni av ljuva drömmar", men jag skulle vilja säga att fackliga ombudsmän, denna mycket underskattade yrkesgrupp, har drömmarna kvar.) Jag kommer ihåg när vi var på Sven-David Sandströms trista opera Batseba i Stockholm och stod och drack vin i pausen och spanade efter operamodet, och hur den perfekta ombudsmannastilen skulle vara i det sammanhanget. Nu har vi uppnått kanske inte vad vi alltid drömt om (fram tills för två-tre år sedan hade jag ingen aning om vad en utredare var eller höll på med), men i alla fall något som jag tror att vi båda är glada och stolta över: att vara ombudsman och utredare.

Se fram emot mer ombudsmanna- och utredarmode framöver på LiL. Än så länge kommer ett inlägg som tar bloggen som nätdagbok på allvar och går under den som jag tänker mig 1970-talslitterära titeln "En dag i en utredares liv". (Det kom, på allvar, på 70-talet en roman som heter En politiskt sakkunnigs kärleksliv! Vilken titel! Vilken sublim torrhet!)

---

08-09 vaknar dödstrött efter att ha suttit uppe till 04 och redigerat bokkapitel. Duschar, dricker kaffe, käkar mackor med oliver, läser en Zeit-artikel om hur skönlitteraturen skildrat kapitalismen.
09-11 möte med Byggnads avdelning 12
11-11.30 kaffe, diskussion om huruvida det är okej att heja på GAIS eller Häcken när man jobbar på LO eller SAP i Göteborg (GAIS är helt kosher, även om det kanske hade varit mer kontroversiellt med Göran Johansson m fl old school IFK:are; Häcken är mer frånvarande), om handbollssäsongens start (Jimmy har följt försäsongen och menade, mot mina förhoppningar nu när Tubbi är tillbaka, att Drott ser svaga ut, särskilt bortom förstasexan), om Wartas olika sporter och om Torslandas handbollssatsning för några år sedan
11.30-12 läsa rapport om bemanningsbranschen
12-13 ärtsoppa- och pannkakslunch med diskussion om bemanningsavtalet och avtalsrörelsen
13-16 möte om bemanningsavtalet
16-17.30 redigera bokkapitel om ekonomisk politik
17.30-20.30 åka till Kviberg med Leftöver Crack i lurarna på en underbart solig hösteftermiddag, spela korpfotbollsmatch (vinst 5-4), planera Håkan- och kalashelg, ta vagnen till Gamlestan, gå hem genom Bagaregården och Redbergslid i underbar höstskymning, klar luft och himlen i fantastisk blåton, känna djup harmoni och kärlek till stan, köpa 3dl mjölk att ha i kaffet på jobbet
20.30-21 kolla xperteleven-resultatet (det är torsdag), blogga, slappna av till det vackra ljudet av tv4sports sändningar från uefa-cupen, duscha
21-sent redigera bokkapitel, förbereda kort dragning om en kommunansökan om EU-pengar för ett socialt projekt på morgondagens styrelsemöte

tisdag 15 september 2009

Texmexhöst 2009

I den ständiga jakten på inspiration har LIL:s självutnämnda modebloggare troligen hittat höstens 2009 mest puuurdy look - texmex. Den är vågad, jag vet, och jag kommer nog inte förverkliga den, men ändå.

Precis som Tomas Andersson Wij sjunger "längst in i sommaren får du tecknet - nu börjar hösten räkna ner" fick jag den här höstens theme song spelad för mig redan i slutet av juli: nämligen "Guacomole" med Texas Tornados.

Texas Tornados
Med sin härliga blandning av country, mexikansk folkmusik, cajun och rock n' roll tryckte de på knappar jag inte visste jag hade.

Sedan åkte jag till Island, och där finns det mest vidsträckta landskap jag sett. Det var präriens ödslighet i nordisk tappning.


Clint Eastwood på prärien i poncho

Alltså får ponchon, präriens ytterplagg numero uno, bli höstens första modemåste. Jag tycker den ponchovariant som Clintan har på sig här ovanför är snygg och troligen ganska bärbar.
Men för att göra stilen fullkomlig krävs några fler attribut tror jag. Hösten 2009 sägs ju också bli hattarnas höst, och vad kan då passa bättre än:

Urban Sombrero

Sombreron. Svår att hitta, ännu svårare att bära, men i mina drömmar har jag både uthålligheten och modet att göra sombreron till höstens hatt nummer ett. Puurd-ey.

fredag 11 september 2009

Höstfeeling

Höst igen och det känns härligt. Saker börjar igen: hösten är ju inte bara nedgångens årstid, utan också att en massa grejer som legat nere under sommaren sätter igång igen. Man kan på allvar plocka fram Uffes kristna skiva Evangeline och lyssna igenom den tjugofem gånger i veckan. "Sjunde våningen" från Eldkvarns liveskiva Kärlekens låga låter ännu bättre än annars.

För att leva upp till min höstfeeling utser jag naturfärger till säsongens dresscode för min del. "I happen to dress based on mood", som en vis man sa. Det kan man också avläsa på bilden i förra inlägget. Jag skyller dock samtidigt på den nya murriga favorittröjan, och mitt nyblivna ytterst naturfärgade skägg, på att senast någon gissade min ålder så blev jag plötsligt sju år äldre. Kände mig bestulen på sju goda år. Inte desto mindre säger jag: naturfärger. Något för höstens Majorna-Långedragpromenader. Mitt humör och mina modepreferenser nu är med andra ord rätt lika hur de var när jag skrev det första inlägget på den här bloggen, 2 oktober förra året.

Den nya headerbilden på bloggen, något slumpvist vald, kommer för övrigt från just en Majornapromenad, fast i mars i år.

Taube & Dahlquist-kväll i Bagis

En sommarkväll på Liseberg träffade jag på den gode Lars Ekman. Han berättade att han börjat lyssna på Lasse Dahlquist efter att ha läst om honom på LiL, och tyckte att det var grymt. "Men jag reagerar när ni nämner Evert Taube och Lasse Dahlquist i samma mening", sa Lars. "Jaså, du gillar inte Taube?", frågade jag. Men det var tvärtom. Lars dundrade, på ett milt sätt: "Taube är en poet, Dahlquist är en underhållare!"

Det påståendet var vi förstås tvungna att pröva. När Lars och jag skildes åt konstaterade vi att nästa gång jag kom till Stockholm skulle vi ta en frikväll med Lars samling av Taube på LP och fördjupa oss i Taube och Dahlquist (det senare blev genom Spotify). Så blev det också. I söndags, en mycket fin septembersöndag i Stockholm, tog på kvällen Max och jag bilen från Sollentuna söderut ner mot Bagarmossen: en go tur på en mycket fin kväll.

ung svensk jazzbasistelit

I folkhemska och gröna Bagarmossen bjöd Lars på grön ärtsoppa innan nörderiet började. Den njöt herrarna på bilden ovan av, när de inte poserade med Evert Taube-skivor med roliga omslagsbilder för ansiktena. Vi lyssnade på Taube, vi varvade med lite Dahlquist, lite Edvard Persson, lite Delta Rhythm Boys med mera. Taube visade sig för oss ignoranta (=jag) som varit rejält okunniga om dennes repertoar vara riktigt bra.


artikelförfattaren och Bill Evans

I slutet smögs så väl Fred Åkerström som Stefan Sundström och vår halländske favorit Alf Hambe in, och många idéer om framtida musikkvällar kläcktes! Den mer vilda idén som brainstormades fram var dock den om, apropå att Max vickat med ett Taubeband, att arrangera en "battle of the bands"-kväll där de medverkande banden skulle vara ett Taubeband, ett Dahlquistband, ett Snoddas-coverband (!) och ett Edvard Perssonband (återigen !). Vi tänker oss att vi här skulle kunna casha in så väl på äldreboenden som vill ge sina boenden en trevlig evenemangskväll, som på den hypotetiska trend bland yngre som vi redan (låtsats) observerat, nämligen att maritimt anstruken populärmusik från 1940-talet är det nya svarta. Lite mer lättförverkligad är idén om att köra en Cornelis vs. Fred-kväll nästa gång jag är i Stockholm.

torsdag 10 september 2009

Sven-Otto - skäggig arbetsmarknadsgubbe

På flyget hem från Island i söndags slog jag upp DN:s ledarsida, och fick se Sven-Otto Littorins nya skägg. OMG!:


Jag har jobbat en del i den fackliga världen, och för mig står det helt klart att det Sven-Otto gjort är att skaffa sig ett inflytandeskägg. Det är ett sånt skägg som väcker sympati hos människor som jobbar med arbetsmarknadsfrågor, eftersom Littorin numera ser ut som en ansvarsfull sjuttiotalsbyråkrat. Matchat med brun kavaj, skjorta i nån sorts anti-färg och en smutsgul slips som tyvärr inte syns på den här något beskurna bilden, ger skägget Littorin en gammaldags byråkratpondus som kan vara bra när man vill få sin vilja igenom på arbetsmarknadsområdet.

Men ger inte skägget honom ett ganska spefullt, skadeglatt uttryck också? Jag passar bollen vidare.

onsdag 9 september 2009

Littorins skägg



Jag tänker mig att Sven-Otto Littorin under sommaren läste en väldigt gammal utgåva av Goethes Faust, kollade på kopparsticksillustrationerna, spanade in Mefistofeles (en djävulens ombud på jorden) look, och konstaterade att "jävlar vilket grymt skägg, det ska jag skaffa!"

Det bästa denna regering gjort hittills.

Isländsk öl - ett minitest

Under min weekend i Island nyligen provade jag, med mer eller mindre njutning och i väldigt olika stadier av berusning, följande inhemska ölsorter:

Gull 3+
Pålitlig lageröl, bred smakpalett och ingen finkel, tål att drickas i stor mängd med bibehallen god smak

Thule 2+
Industriell men god, en bra kapitalistöl

Viking 1
Fadd, äcklig bismak, svavelosande - ett i negativ mening isländskt karaktärsöl

Kaldi mörk lager 3+
Mikrobryggeri - behöver jag säga mer? Mörk lageröl med mkt fina brända undertoner - ett i positiv mening isländskt karaktärsöl

Kaldi ljus lager 4
Fy faan vad gott!!! Jag drack den i min isländske kompis Hjörturs grapparum, möblerat med bokhyllor, skinnmöbler och till tonerna av isländsk skev indie. Det kan ha tryckt betyget uppåt, men ändå.

Lava 3+
För att vara en rökt stout - extremt god. Se LIL:s senaste officiella öltest, där stoutarna inte precis klarade sig bra. Mjuk och härlig smak, väldigt frisk och osöt för den här sortens öl. Den svenska importören skriver: "Eftersmaken ger rostad malt och rök som en levande vulkan i munnen" - det är ett överdrivet och pretentiöst omdöme, men den är ändå en fin öl.

Skjálfti 4
Steambeer! Jättegod, med en jävla kraft i anslaget. De isländska bönderna Bjarni Einarsson och Jon E Gunnlaugsson har verkligen gjort ett fint jobb med denna öl. Känns lite ale-lik fast det ska tydligen vara en lageröl. Frukt, beska och isländskt källvatten i en grym förening.

Island är helt klart ett up-and-coming öl-land, kan LIL:s korrespondent rapportera.

lördag 5 september 2009

Mästarmöten


Jag har tidigare gnällt lite (nåja, inte så lite) över dum TV i allmänhet och MTV i synnerhet, och vill därför gärna väga upp för dessa surgubbe-fasoner genom att hylla det danska programmet "Mästarmöten", som visas på SVT. Programmet går ut på att dirigenten Frans Rasmussen samlar framstående musiker från den klassiska världen på Fuglsangs gods på Lolland för samtal och musicerande. En otroligt trevlig idé, som dessutom genomförs på ett smakfullt och spännande sätt.

Musikerna får berätta lite om sig själva och sina karriärer, sedan får de ett stycke musik de aldrig sett förut och framför det prima vista (prima vista betyder första påseendet). Det gör de oftast med den äran, och efter varje stycke får de dirigentens beröm. Dagen avrundas med en middag med gott vin och goda samtal.

Det som gör programmet så bra är att det förutom att det är välgjort, underhållande och sakligt dessutom är folkbildande. Även jag som yrkesverksam musiker lär mig mycket av programmet, utan att det känns påklistrat eller sökt. Det är allt man vill ha av ett TV-program; mustigt, matnyttigt och så långt bort från reklamkanalernas tomma kalorier man kan tänkas komma.

tisdag 1 september 2009

Zlatan


Zlatan Ibrahimovic gjorde alldeles nyss sitt första mål i sin första ligamatch för FC Barcelona. Målet, en språngnick från nära håll, betydde 3-0 för Barcelona mot Sporting Gijon, vilket också blev slutresultatet. Zlatans epok i Spanien är precis inledd, och detta kan leda till någonting riktigt stort. Vi på Längre inåt landet lyfter på hatten och önskar bjässen från rosengård stort lycka till framöver!