Förra helgen var jag strandsatt på Island. Askan från vulkanen Eyafjallajökul ställde in flygtrafiken i hela Europa. En spännande känsla av undantagstillstånd infann sig. Fast på en ö mitt ute i Atlanten fanns inget annat att göra än att omfamna Island och Reykjavik fullt ut.
Jag omfamnade nattlivet.
På fredag kväll ledde oss Ingvar, en genomtrevlig islänning i cowboyboots och diamantörhängen, till de rätta ställena. Först till Auskur - tänk Stureplan i Stockholm och Andra Långgatan i Göteborg i skön förening. Sedan till The English Bar - där två trubadurer med stora förstärkare fullständigt dränktes i det öronbedövande larmet av islänningars samtal klockan halv ett på natten. Till sist Nasa, ett konsertställe med två sinnessjukt svängiga isländska band, ett med afrikanska influenser, ett med technotyska.
Jag omfamnade nattlivet.
På fredag kväll ledde oss Ingvar, en genomtrevlig islänning i cowboyboots och diamantörhängen, till de rätta ställena. Först till Auskur - tänk Stureplan i Stockholm och Andra Långgatan i Göteborg i skön förening. Sedan till The English Bar - där två trubadurer med stora förstärkare fullständigt dränktes i det öronbedövande larmet av islänningars samtal klockan halv ett på natten. Till sist Nasa, ett konsertställe med två sinnessjukt svängiga isländska band, ett med afrikanska influenser, ett med technotyska.
Retro Stefson
Lördag kväll: halvt om halvt oinbjudet deltagande på Islandsbankis årliga bal för 1200 anställda. Maten åts fruktansvärt fort och till tonerna av Islands Eurovisionbidrag som jämte ett antal andra isländska schlagers framfördes live från scenen under varmrätten. Till efterrätten följande (varning för ljudchock vid 0.50!):
En 75 år gammal isländsk boogierockare. Say no more.
När samtalet kom klockan tio på söndag morgon om att ett plan stod redo att ta oss till Norge for en våg av besvikelse och saknad genom min kropp. Underbart är kort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar