You get what you give

Jag fick närapå en aha-upplevelse nyligen när jag i flera olika sammanhang (bland annat i Mauro & Pluras kök) fått höra den gamla favoriten "You get what you give" med New Radicals. Dels insåg jag vilken fantastisk låt det är, dels insåg jag att nostalgi kan drabba även min generation.

Missförstå mig rätt nu, jag är en nostalgisk person och har så länge jag kan minnas fått en av lika delar ångest och glädje uppbygd knut i magen så fort jag tänkt tillbaka på "gamla" tider, men vad gäller musik har jag på något sätt lyckats inbilla mig att nostalgi endast är förbehållet 1960-talet och tidigare. En ologisk och korkad tanke, men jag har egentligen aldrig tänkt igenom det utan bara haft en förnimmelse av hur det ligger till. När jag nu hörde New Radicals monsterhit från 1998 igen så var det första gången på nästan tio år den nådde mina öron. Jag hade deras debutskiva och lyssnade dessutom väldigt mycket på den, men jag hade nästan helt glömt bort dem. Plötsligt var jag tillbaka i tiden precis före millennieskiftet, en tid som regerades av musikvideor i allmänhet och voxpop i synnerhet. Det är nog första gången jag fått en så stark nostalgisk upplevelse av en låt, i alla fall av just själva musiken. Klart att det finns låtar som för alltid är associerade med vissa ögonblick, men i det här fallet handlade det bara om nostalgi inför musiken. Videon ja, den är för övrigt fantastisk, och som Arvid sa: "scenen med huvudet under glassmaskinen är episk". Se själva:



Jisses vad populära sådana där fiskarhattar var förresten!