lördag 20 november 2010

The Guardians fotbollsbevakning är som baron Charlus

"...Monsieur de Charlus stod däremot helt fri. Och då han var enbart åskådare samverkade allt till att göra honom tyskvänlig, eftersom han levde i Frankrike utan att vara i egentlig mening fransman. Han var skarpsinnig, och majoriteten utgöres i alla länder av enfaldiga; hade han levat i Tyskland skulle de tyska dumhuvudenas enfaldiga och lidelsefulla försvar av en orättfärdig sak utan tvivel ha retat honom, men nu levde han i Frankrike, och de franska dumhuvudenas enfaldiga och lidelsefulla försvar av en rättfärdig sak retade honom inte mindre."

Proust, Den återfunna tiden (s 99 i pocketutgåvan)

Jag är en av de många svenskar som växt upp med att kolla på engelsk fotboll på TV (tipsextra, osv), och därmed också i fotbolls-världsbilden att England är en av de verkligt stora fotbollsnationerna. Varje gång EM eller VM är på gång, så lever jag i föreställningen att England är en av favoriterna till att vinna pokalen; jag känner ju till alla spelare i Englands trupp men har ingen aning om vilka ens Italiens anfallare är, så då måste väl England vara ett topplag?

Nej, gång på gång har jag förvånats över att England aldrig riktigt lyckas. Senast i somras blev de förstås överkörda av ett helt underbart tyskt lag, med 4-1 i åttondelsfinalen, och ännu en gång blev världen och framför allt engelsmännen själva negativt överraskade av det engelska landslaget.

Men inte alla blev förvånade. De senaste åren har jag läst The Guardians fotbollsbevakning på nätet, eftersom de skriver humoristiskt och skickligt, och har slagits av hur ironiskt och kallt de förhåller sig till det engelska landslaget. I somras skedde detta återigen i samband med den massiva bevakningen av VM, och jag har nått en reflektion kring detta: nästan alltid i samband med Guardians sarkasmer kring det engelska landslaget, så rör sarkasmerna också fansens och slaskpressens självöverskattning. För det är ju så att Guardian, liksom Observer och Times, är en up-market dagstidning, lite intellektuell sådär; och dessutom politiskt progressiv - inte bra för fotbollsnationalismen, för att vara oreflekterad fotbollsnationalist är ju inte riktigt politiskt korrekt. Och på den andra änden av kvalitetsspektrat finns de vidriga tabloiderna Mirror och Sun, som liksom Aftonbladet i Sverige mer än gärna reproducerar en totalt icke-tänkande sportnationalism och ställer in sitt kritiska tänkande i förmån för just det. Och det slår mig: the Guardians förhållningssätt till det engelska fotbollslandslaget är som baron Charlus förhållningssätt till Frankrike i det fransk-tyska kriget. "de engelska dumhuvudenas enfaldiga och lidelsefulla försvar av en orättfärdig sak skulle utan tvivel ha retat honom": exakt så retar Sun- och Mirror-idioternas enfaldiga och lidelsefulla försvar av en orättfärdig sak (England über alles) Guardian-skribenterna, och driver dem till att bli allt mer Englandkritiska. En klassiker som anti-nationalisterna gärna påminner om är matchen mellan England och Ungern på Wembley 1953, när ett England som också då trodde sig vara världens bästa lag ("vi uppfann sporten") förnedrades 3-6 av Ungern.

Fem exempel från VM i somras:



  • Paul Doyle ironiserar över att the Sun jämfört Englands knappa 1-0 seger över Slovenien med kampen mot apartheid (!)

  • Paul Hayward (23 juni) ironiserar över att the Mirror 1996 använde rubriken "Achtung! Surrender!" när Tyskland och England möttes i EM

  • Scott Murray (27 juni) inför matchen mot Tyskland - "Anyway, the English papers have been embarrassing themselves today, as you'd expect. It's been war this, blitz that, Churchill speeches the other."

  • Kevin McCarra (27 juni), efter att England mosats av Tyskland (1-4): "England leave the World Cup and should take up immediate residence in a museum of football history."

  • Paul Wilson (10 juli): "Now that Holland and Spain are punching their weight again, England stand alone among the so-called top-tier football nations, unmatched for underachievement. It is highly debatable whether England still deserve to be billed as a leading football nation. The only actual achievement was almost half a century ago and the Premier League that showcases our fondness for football to the world is full of foreigners and debt."
Och ett mycket fascinerande uttalande som visar exakt på vilket självbedrägeri engelsmännen lever i vad gäller hur bra deras fotbollslandslag är, och bidrar till att förklara varför de alltid misslyckas och förvånar i EM och VM. Steven Gerrard, augusti 2010: "Joe Cole är bättre än Messi".

1 kommentar:

Max Thornberg sa...

hehe, snyggt! tabloidtidningarna i england verkar onekligen helt crazy, hoppas att aftonbladet aldrig går så långt...