måndag 27 september 2010

Bra musik i klädaffärer, igen


I förra veckan var jag en dag inne på Solo för att köpa en mössa. Musiken var det mäktigaste jag hört i en skivaffär sen Jackson Browne och Springsteen live: Peter LeMarc live! Enormt. Så gubbrock att man knappt kan tro det. "Det finns inga mirakel", en maffig liveversion med en massa orgel. I mitt bizarro-universum den coolaste musik som finns. Jag menar: svulstig gubbrock med orgel som låter som en varmare version av nån Dire Straits-livegrej från 1987. Och mannen ser ut så här:

mysgubbe

--
DN På stan skriver om musik i affärer:

"Urban Outfitters meddelar att de bara spelar musik som är till salu i butiken, 'huvudkontoret köper in skivor och så får vi spellistor och order att spela det och det si och så ofta'. American Apparels samtliga butiker streamar den Brooklynbaserade och pitchforkrockiga radiostation, Viva radio, som är knuten till företaget ('jag tycker inte det funkar så värst bra' säger en anställd). H&M har ett musikråd som handplockar den musik som spelas och väljer bort musik med 'kränkande budskap'."

Plura bakom galler


En av Längre inåt Landets största favoriter - både när det gäller gubbrocks-skaldande och mat-tv - blev idag dömd till tre månaders fängelse för narkotikabrott. Låt vara att herr Jonsson är en favorit i många avseenden, men detta är självklart inte mer än rätt. Pinsamt agerat av en man som borde veta bättre!

Det blir emellertid spännande att se hur Plura skall hantera fängelsestraffet. Blir det blogg från andra sidan muren? En ny avskalad platta om upplevelsen? En fängelseturné på svenska anstalter när straffet är avklarat? Vad som än händer kommer Längre inåt Landet att fortsätta bevaka saken.

söndag 26 september 2010

Feministbandanan

Vi har ju skrivit en del om bandanas här på bloggen, och fått med många coola bandanabärare - från Magnus Lindberg till Pat Benatar, från Waylon Jennings till Suicidal Tendencies - men vi har missat en av de absolut coolaste: feministbandanan, eller som den också kan kallas, Simone de Beauvoir-bandanan!

Få har ju burit bandanan - i bred bemärkelse, här skall vara ingen skillnad mellan sjalett och bandana - så stolt som den franska filosofen och författaren de Beauvoir (1908-86), författare till bland annat Det andra könet (1949) och Mandarinerna (1954). Se bara på nedanstående bildbevis:

de Beauvoir med Jean-Paul Sartre

de Beauvoir med fans

Och i Sverige bär dessutom den briljanta Nina Björk den stolta feministbandanatraditionen vidare!

fredag 24 september 2010

Nya tider

Jag har efter ett bedrövligt bloggfacit och ett nedslående valresultat äntligen ryckt mig i den berömda kragen, och har nu tillräckligt med kött på benen för att presentera ett antal nya musikaliska bekantskaper för den kära (men kanske något svältfödda) läsekretsen.

Nya och nya förresten, vi talar, med ett undantag, om musik inspelad på 1970-talet, men nya för mig är de i alla fall.

För några veckor sedan var jag i Malmö och besökte då den mycket sympatiska skivaffären folk & rock, som bland annat är butiken där jag för första gången insåg att countrymusik kan vara bra på riktigt. När jag kom in i butiken spelades en av mina absoluta favoritlåtar, "Willin'" med Little Feat, och jag var tvungen att gå rakt fram till expediten för att framföra mina komplimanger. Det hela slutade med ett långt och innerligt samtal om musik, företrädesvis musik från perioden 1970-75 och jag lämnade butiken med en nyinförskaffad skiva med John Prine och en hel rad matnyttiga tips på skivor jag ännu inte lyssnat på.


John Prine ja, vars fantastiska skivomslag förärades ett eget blogginlägg härförleden, det är en man att räkna med om man gillar singer-songwriters inspirerade av folkrock och country. Det är en mycket bra skiva med lite underfundiga texter som rekommenderas varmt.



Graham Nash - "Songs for Beginners" (1971) är nästa skivtips. Graham Nash var med i the Hollies och senare i supergruppen Crosby, Stills & Nash som efter första skivsläppet dessutom fick sällskap av Neil Young. "Songs for Beginners" är Nashs solodebut och kom till i samband med uppbrottet från hans dåvarande flickvän Joni Mitchell. Det är i mina öron en helgjuten platta med mycket sympatiskt piano-gubbrocksound.



Gerry Raffertys skiva "City to City" från 1978 var ytterligare ett tips från folk & rock-expediten. Jag fick dagen efter detta möte av en slump höra Raffertys debutskiva "Can I Have My Money Back" hemma hos en kompis, och fastnade omedelbart för det sköna soundet. Om debuten präglas av folkrock med mycket fioler är "City to City" mer storslagen men samtidigt slickare och mer välproducerad och innehåller exempelvis brottarhiten "The Ark" med sin omisskännliga brölsaxintroduktion. Soft pop-rock av god kvalitet.



Jesse Winchester fick jag upp ögonen för då han medverkade som gäst i "Spectacle", Elvis Costellos tv-show där han bjuder in olika musiker han gillar för att ha djuplodande och ytterst artiga samtal om musik samt jamma en och annan låt tillsammans. Costello jämställde där och då (givetvis ytterst artigt) Winchester med storheter som Neil Young, Randy Newman och James Taylor. Och viss Elvis, Jesses självbetitlade debutalbum från nådens år 1970 är faktiskt riktigt bra. Det är inspelat i Kanada, dit Jesse flydde från USA för att slippa undan Vietnam-kriget, och medverkar gör bland annat Robbie Robertson och Levon Helm från the Band.



Vi avrundar tipshörnan med en rykande färsk skiva, inspelad så sent som 2005! Låt gå för att skivans upphovsman vid tillfället var 64 år gammal, jag talar om Neil Diamonds "12 songs". Detta är en oerhört stämningsfull skiva producerad av Rick Rubin, och medverkar gör bland annat Tom Pettys gitarrist Mike Campbell och Billy Preston, som en gång i tiden spelade med the Beatles.

Tack och adjö, med hopp om bättre kontinuitet framöver!

torsdag 23 september 2010

Höst-andlighet med Van

Efter det bedrövliga valresultatet i söndags vill jag rekommendera lite andlig verklighetsflykt med den gudaktige caledonian soul-mannen Van Morrison. Dagens andliga Van-tips är låten "Foreign Window", en flummig sak med munspel, kör och Byron-referenser från den klassiska oboerock-skivan No Guru, No Method, No Teacher från 1986.







Se också: Van och Bob Dylan lirar "Foreign Window" tillsammans, och Van berättar om låtens historia.

Se också:


Var det någon som sa "hedfeeling"? Skivan Common One från 1980

onsdag 15 september 2010

Riksdagspolitik och sport

Häromdagen hade Aftonbladet en riktigt fin artikel utifrån en opnionsmätning de gjort bland Sveriges riksdagsmän och -kvinnor, om vad för sporter de gillar och vilka deras favoritlag i fotboll är.
Noterbart:
  • de enda partierna där mer än 10 procent av ledamöterna har handboll som favoritsport är S och V
  • de enda två i riksdagen som hejar på BK Häcken är socialdemokrater
Där finns av artikeln att döma inga halmianer i Riksdagen, men er som bor i Halmstads kommun vill jag uppmuntra: rösta SAP i kommunvalet och kryssa Richard Kompass! Han är sosse, och ordförande i ISH:s fotbollssektion och jobbar på Korpen i Halmstad. Sosse, korp och IS Halmia - what's not to like?

tisdag 14 september 2010

Van Morrison som sökare

Brian Hinton, Celtic Crossroads: The Art of Van Morrison (Sanctuary Publishing, 2000)


Liveskivan It's Too Late to Stop Now (1974): Van som ledare för sitt
magiska band The Caledonia Soul Orchestra


Jag har tidigare här på bloggen lyft fram Van Morrison som rockhistoriens för mig främsta artist. Detta gör jag utifrån Vans musiks enorma rikedom (jag tänker då på grejerna från Astral Weeks, 1968, till det tidiga 90-talet), såväl musikaliskt och instrumentalt som "innehållsmässigt" och andligt. Om Håkan Lahger tycker att Ulf Lundell - på den Vassa eggen - är den enda artist som inom rockmusikens form lyckats spegla livets komplexitet, så vill jag snarare nominera Van till den posten.

En skribent som åtminstone delvis skulle hålla med mig där är Brian Hinton, som har skrivit Van Morrison-biografin Celtic Crossroads. Hinton börjar faktiskt sin biografi med att bråka med en annan Van-biograf för att denne hävdat att Van inte är en poet. Det är han visst, säger Hinton som har tagit en doktorsexamen i engelsk litteratur från Oxford och därmed har viss auktoritet på området. Det finns en fem-sex stycken Van-biografier och Hinton inriktar sin på Vans poetiska och andliga sida: detta är Van Morrison som sökare.

Van föddes 1945 i en protestantisk arbetarfamilj i Belfast. Efter skolgången jobbade han ett tag bland annat som fönsterputsare, men fick sedan sitt största (kanske enda) intresse musik som yrke, när han började som sångare i olika showband som spelade längre gigs baserade på covers. Vans pappa var ett stort countryfan och därmed hade Van med sig den musiken redan, men i showbanden spelade man mer dansvänlig musik baserad på rock'n'roll. Förutom rock'n'roll och country var van också ett bluesfan. När han spelade i Tyskland i början av 1960-talet plockade han också upp ett större intresse för soul och R & B från afro-amerikanska soldater som var posterade där. Förutom att sjunga spelade Van också saxofon och gitarr.

1964 var Van med och bildade R&B-bandet Them, som var starkt influerat av engelska band som The Downliners' Sect. Them fick över åren bland annat hitsen "Here Comes the Night" och "Gloria", och spelade flitigt i Nordirland och Storbritannien. De flyttade 1965 till London.

1967 flyttade Van till USA för att börja en solokarriär och jobba med skivbolagsgubbar som han kände från tiden med Them. Hitten "Brown Eyed Girl" (som från början hette "Brown Skinned Girl", men det var för känsligt för skivbolaget) var en av de första låtarna som Van spelade in solo, men LP:n Blowin' Your Mind gavs ut utan Vans medgivande och till och med utan att han fick veta det på förhand. Van var redan vid denna tid känd för att vara svår att jobba med, eftersom han var så individualistisk och lynnig, och med starka idéer om hur han ville ha sin musik. 1968 flyttade Van med sin amerikanska flickvän och hennes son till den lilla staden Cambridge vid Boston, och bildade där ett nytt, softare band med bland annat kontrabas och flöjt (spelad av en filosofistudent vid Harvard). LP:n Astral Weeks spelades in 1968 i New York med det bandet plus studiemusiker bland annat från Modern Jazz Quartet. Astral Weeks är en luftig, flummig, väldigt jazzig skiva med långa delvis improviserade låtar; Elvis Costello kallar den "still the most adventurous record made in the rock medium".

1969 flyttar Van och Janet till Woodstock, NY, som då - före festivalen - är en undanflykt från storstan. Van vill komma iväg från Astral Weeks loosa jammande och vill starta ett mer tight band med bland annat tre körtjejer - "part of the general sweetening of the sound", konstaterar Hinton. Med detta band spelar han in LP:n Moondance, "consciously presented as music for a new era" och "lessons on how to run your life happily", en rakt igenom fantastisk skiva med bland annat låtarna "Brand New Day", som Van skrev efter att för första gången ha hört The Band och blivit knäckt över hur bra de var, och "And It Stoned Me", om vilken Van säger:

"And It Stoned Me is about a real experience. It's just about being stoned off nature. Remembering how it was when you were a child and just got stoned from nature and you didn't see anything else."
Efter denna fantastiska LP tyckte Van ännu en gång att det var dags för en förändring - det är slående hur han under detta magiska 70-tal aldrig var nöjd trots att han gjorde den ena rakt igenom enastående skivan efter den andra - och ville starta en a cappella-gathörns-grupp, som skulle göra låtar influerade av a cappella-sång i afro-amerikanska områden i USA. Det blev inte av även om gathörnsgruppsidén står kvar i LP:n som kom därefter, Van Morrison, His Band and the Street Choir.

Hinton säger: "Ever since," - efter att han trots allt inte gav sig in på en helt annan väg med gathörnsgruppsidén - "his music has alternated between the twin poles of Astral Weeks and Moondance; drifting impressionism and tight, compact, tuneful songs".

1971 flyttade Van och Janet, på Janets initiativ, till Kalifornien, ute i bergen norr om San Fransisco. Ännu en gång skaffar Van ett nytt band, och spelar i SF in LP:n Tupelo Honey, som släpps i november 1971. Han har vid denna tid osannolikt nog - med tanke på hans bakgrund i showband som kunde spela 4 gigs per kväll 7 kvällar i veckan - drabbats av scenskräck, och uppträder under en period bara på små ställen i Kalifornien, gärna oannonserat. Han gjorde också, obetalt, ett program i lokalradion i San Fransisco, där han spelade sin favoritmusik. LP:n St Dominic's Preview kommer 1972 och Hard Nose the Highway 1973. 1972 flyttar Janet ut och de är på väg mot skilsmässa, men Van har blivit av sin scenskräck och bildar ett nytt band, med det episka namnet The Caledonia Soul Orchestra - Caledonia var romarnas namn för området norr om området Britannia som de själva kontrollerade; dvs norra Skottland. Van var alltså i Kalifornien, och hade bott i USA i fem år, men återkopplade till sitt nordirländska arv (han har också skotskt påbrå).

Tiden med Caledonia Soul Orchestra beskriver Hinton som en "creative pinnacle" för Van, och en period när han hade ett av världens bästa band; spelningar från denna period är med på listor när tidningar som Mojo listar rockhistoriens bästa spelningar. Ett vittnesmål från detta är live-dubbel-LP:n It's Too Late to Stop Now som kom 1974. Trots detta splittrar Van redan 1974 bandet, och förklarar sig senare med "there was nothing else to do within that particular context". Vilket återigen speglar hur rastlös han var musikaliskt under 70-talet.

LP:n Veedon Fleece, med låtar som Van skrivit under en period på Irland, släpps 1974 men efter det går Van in i en period när han inte släpper någon musik utan spelar in grejer hemma som aldrig kommer ut, och ägnar sig åt new ageigt andligt sökande och sätter sig in i olika religioner och läror. Först hans framträdande på The Bands avskedskonsert i San Fransisco november 1976 betecknar Hinton som Vans återkomst till publiken.

Efter detta kommer två av de LP:s som jag gillar allra mest, Wavelength 1978 och Into the Music 1979. Det är två extremt softa, souliga skivor som speglar Vans new ageiga intressen med låtar som "The Healing Has Begun", "Kingdom Hall" och "Take It Where You Find It". Här förenas referenser till hans mammas Jehovas Vittnen-tillhörighet ("Kingdom Hall" = Rikets sal) med långa call and response-avsnitt om "Change, change come over / Change come over /
Talkin' about a change".






Van med band framför "Kingdom Hall" på Saturday Night Live, november 1978.

Brian Hinton betonar att Van är en poet kanske inte genom att man vill sätta sig ner och läsa hans texter utan musiken, utan genom hur han framför texterna, med sina tvära kast mellan sinnesstämningar och sina många improviserade textstycken. Så är det också med de andliga grejerna på Wavelength och Into the Music - jag skulle inte vilja läsa en diktsamling av Van, men när det gäller att förmedla texter på ett löjligt inlevelsefullt och samtidigt nyansrikt sätt i samklang med grymt svängiga och tighta band, är Van i mitt tycke oslagbar - se bara låtar som just "Kingdom Hall" som är så sjukt svängig soulpop så att man trillar av stolen.

Van betonar vid ett tillfälle i boken att han aldrig har varit en rockartist, att han aldrig har gjort rock. Och det är ett intressant påpekande. Han tar country, R&B, soul, jazz och folkmusik och gör av detta sin egna musikaliska blandning, med som jag visat ovan ofta föränderliga sättningar, och med personliga, ofta obegripliga texter.

måndag 6 september 2010

Ölhösten har börjat

Häromdagen konstaterade två av LiL:s skribenter att det är hög tid att ordna ett öltest snart igen. Helt rätt tänkt visar det sig, eftersom DN redan hunnit testa nio nya höstöl.

Det är ett klart intressant test, med en väldigt bra blandning av öl. Särskilt Brewdogs nya alkoholfria öl Nanny state verkar spännande. Men också Mohawk Barley Wine, en ölsort som ännu inte medverkat i något av testerna här på LiL.

I väntan på att Längre inåt landet tar sig samman och öppnar kapsylerna, rekommenderas läsning av våra tidigare öltest - länkarna till dessa finns i högerspalten.

Nils Oscar Barley wine - ännu inte testat av LiL

onsdag 1 september 2010

Jag mötte Lassie: Magdalena Ribbing

Jag tänkte göra ett försök med att starta (ännu) en serie här på Längre inåt landet, den här gången en något mindre djuplodande och seriös sådan.

Jag minns hur jag som grabb alltid läste Expressens fredags-bilaga med förtjusning (första gången jag använder orden 'expressen' och 'förtjusning' i samma mening!) - dels tack vare Petter Karlssons utflippade krönikor, dels tack vare deras "Jag mötte Lassie"-ruta på insändarsidan. Jag tycker, då som nu, att det är ett roligt, spännande och nästan rentav nödvändigt inslag i alla publikationer av god kvalitet. Här kommer Längre inåt landets första kändisspaning:



Jag såg Magdalena Ribbing (folkvettsexpert) på Valhallavägen idag runt lunchtid. Hon doftade gott och var som vanligt ful i håret, i övrigt uppträdde hon korrekt.