måndag 21 februari 2011

Low Country Blues

Rockhjälte som börjar bli gammal, sjuk och bortglömd men som med hjälp av en hipp producent släpper ny skiva och därmed upplever en ny vår - har vi hört den förut? Om jag låter raljant är det inte meningen, jag tycker mest att detta är något bra och fint, men det är slående hur väl konceptet fungerar. Jag tänker osökt på Johnny Cash med sin American-serie, Kris Kristofferson, Levon Helm, Robert Plant, Solomon Burke, och nu senast Gregg Allman som i januari 2011 släppte Low Country Blues.


Gregg Allman, Rock'N'Roll Hall of Fame-legend. Firad för sitt arbete med Allman Brothers och som soloartist. Gift sex gånger. Missbrukare av många tunga droger under lång tid. Har Hepatit C. Fick 2010 en ny lever genom transplantation. Senaste studioalbumet 1997.

Ursäkta mitt staccato-språk men det är nästan komiskt hur klyschigt rockstjärne-liv den gode Gregg har levt.

Kanske är det dock så att man måste ha varit en "Ramblin' Man" för att kunna sjunga countryblues på ett trovärdigt sätt. Jag hoppas att det inte är så, men jag är inte säker. Hur som haver är "Low Country Blues" ännu en mycket stabil skiva från T Bone Burnetts känsliga händer. Produktionen är oklanderlig, det svänger gott om bandet med bland andra Dr. John i spetsen och rytmsektionen med Dennis Crouch på bas och Jay Bellerose på trummor är lysande bra. Gregg låter trots sina sex äktenskap fortfarande påtagligt vital och sjunger, frustar och lirar hamond-orgel på ett föredömligt sätt. Låtarna är gamla godingar skrivna av legender som Muddy Waters och BB King och mycket kärleksfullt arrangerade.



Den senaste tiden har jag funnit mig själv allt djupare ned i country- och gubbrocksträsket, och Gregg Allman sänker mig vänligt men bestämt ännu en bit. För att citera en av de bästa textraderna från 2010; "Djupare, djupare, finns ingen väg tillbaks"...

Inga kommentarer: