Inlägget om bostadsbilagan i Financial Times här nedanför är väldigt bra tajmat. Det kan ju onekligen få en att reflektera över om man trivs där man bor, om man skulle vilja bo någon annanstans istället, och i så fall var.
Igår kväll var ett av de tillfällen då jag för egen del kan konstatera: jag vill bo precis där jag bor.
Efter att ha jobbat sent gick jag ut med en bunt olästa tidningar på balkongen vid halv nio-tiden. Jag satte mig i som vanligt i min campingstol från tidigt 90-tal. Efter några minuter landade koltrasten som bor i den stora björken precis nedanför min lägenhet på sin gren högst upp i trädet och började konversera med kvarterets andra koltrastar. Så sjukt vackert att jag gick sönder lite inuti.
Samtidigt som en sval vindpust rasslade i björken tittade jag upp mot kvällshimlen, där en massa svalor flög omkring högt uppe. De flög omväxlande in och ut ur skenet från den nedgående solen, som hunnit försvinna från husfasaderna men som nu fick svalornas vingar att flimra av ljus. Bortom tallarna på kullen ur ett fönster längre bort hördes ljudet av en fotbollsmatch.
Det extremt tillfälliga i allt det här vackra blev till en väldigt existentiell upplevelse av förgänglighet och enkelhet. Det var så underbart skönt att vara vid liv just den stunden. Jag kan alltså konstatera att själv behöver jag inga muralmålningar i "fortified settlements" eller ett "stately home" med egen fiskesjö för få vardagen att kännas meningsfull. Det räcker med en campingstol på en balkong i Hammarbyhöjden, bland de socialdemokratiska modernisternas "luft, ljus och susande tallar".
2 kommentarer:
Wow!
Mycket fint!
Skicka en kommentar