Vem är Sveriges svar på Jackson Browne? Tre kandidater

Ibland så lyssnar jag på Jackson Browne - till exempel "Too Late for the Sky" - och tänker att det här, det är verkligen perfekt rock. Tystlåten, finslipad, väl avvägd rock. Piano, smakfulla gitarrlicks och en vacker sångröst. Och så tänker jag: varför gör inte fler musik så här? Utan distade gitarrer, utan attitydproblem.

Här kommer tre förslag på svenska motsvarigheter till Jackson Brownes magiska 70-tal.

Basse Wickman, "Out on the Road"
Om man ska snacka om en svensk motsvarighet till Jackson Browne så är Basse Wickman den självklara startpunkten. Han var nämligen den första som tog till Sverige sjuttiotalets västkustrock - Gene Clark, Eagles, Jackson - och högst medvetet gjorde musik i just den genren. Så här har Lennart Persson skrivit om Basse:

"I dag dräller vårt land av musiker och sångare som skamlöst och ofta begåvat lutar sig mot en amerikansk singer/songwriter tradition, men när Basse Wickman på sjuttiotalet gjorde samma sak var han inte bara först, han var också ganska ensam"

"Pionjär" känns kanske som fel ord när man beskriver just en person som anammar en viss genre och skriver in sig själv i den; när man lyssnar på Wickmans sjuttiotalsgrejer - det finns en bra samling Revisited på Spotify - så känner man helt igen idiomet från västkustikoner som Jackson. Därför är Basse W en självskriven kandidat till titeln "Sveriges svar på Jackson Browne". Mot honom talar dock i mitt tycke att han sjunger på engelska; jag tänker mig att om Jackson Browne var svensk så skulle han skriva texter på svenska, "för det blir mer personligt då".

Dan Hylander & Raj Montana Band, "Farväl till Katalonien" (1981)

Midtempo, ca fem minuter lång? Check. Piano-orgel-kombination? Check (med Hasse Olsson, också i Lundells kompband, på orgel och Clarence Öfverman på piano, no less). Snygga gitarrlicks? Check. Självömkande/känslig text om förhållanden som på ett vagt sätt försöker säga något om samhället? Check. En helt fantastisk låt - utan tvekan en av mina favoriter av svenska låtar alla kategorier - med text som är oförbehållet gubbrock:

"Så som barn i Barcelona när vi möttes som i trance
Över Ramblas ljumma nätter sjöng vårt blod i febrig dans
Vi dränkte våra jävlar och vi drack för drömmarna
för att jag alltid skulle älska dig med samma galna glöd
Jag minns ett särskilt leende, ett skratt i ögonvrån
ett sätt att hålla glaset och ett stycke av en sång
Bara skärvor av ett liv som var så nära mig just då
Att mina läppar skalv av kärlek när dom viskade ditt namn

Aha, Aha, farväl till Katalonien
Aha, Aha, farväl till Katalonien

osv"

Ja, det här är en riktigt stark kandidat till att vara "Jackson Browne på svenska". Den har allt, skulle jag vilja säga.

Björn Afzelius, "Europa" (1984)

Youtube-versionen som jag valt, en liveversion från 1989, är brötigare och mer "party" (Triple & Touch som vaggar i takt och spelar tamburin!) än originalet, men också i liveversionen är Jackson-faktorn hög: känslosam och politisk man som vädrar sin alienation och sin politiska vilja, orgelriffande, och en internationell kontext á la "Lawyers in Love". Fram till i höstas så kände jag bara till Afzelius som en proggare, med en outlier i snyftaren "Tusen bitar" som jag älskade som barn (och älskar än idag), men i höstas visade en kompis mig in i Afzelius märkliga 80-talsvärld av boogie, dansband, Creedence-covers och episk gubbrock som "Europa". Och även om Afzelius till viss del bara var förkastlig (exempel ett, två, tre), så måste jag säga att jag verkligen gillar Afzelius för att han hela det nyliberala åttiotalet både gjorde många bra låtar ("Höst", "Hold om mig", "Vi älskar dig, Amerika", "Medan bomberna faller", osv) och höll fast sina vänsterbudskap. Afzelius gjorde under 80-talet stora turnéer och var vid sin död den bäst säljande svenska artisten någonsin, men gjorde samtidigt vulgära politiska drapor som "Svarta gänget" vid valrörelsen 1985, där han rakt ut hävdar att Moderaterna är fascister. Man kan tycka att han överdriver rätt rejält i "Svarta gänget", men jag kan säga att nu när jag varit i USA, där hegemonin står längre högerut och där motsvarigheten till "Svarta gänget" i grova, vulgära politiska uttalanden alltid, alltid kommer från högern ("Obama är socialist och ett större hot mot USA än vad Sovjet var", osv), så är jag jävligt glad över att Afzelius i grund och botten sympatiska vänsterpolitik är den folkliga extremism som är mest grundad i vårt land. Och kolla på videon ovan: folklig svensk sommarunderhållning á la 1989 med brölsaxofonist i jeansjacka, Triple & Touch-män i väst och picknickande publik. Men texten till detta åtta minuters epos handlar om det politiska engagemanget i 68-generationen och hur det omvandlats över tid:

"Plötsligt öppnades våra ögon, plötsligt hörde vi alla ljud.
Plötsligt var vi en del av världen, plötsligt tog vår ungdom slut.
Vi såg ett brinnande barn i rummet, vi såg en iskall kravallpolis,
vi såg en yngling, som , med en stridsvagn, tog en annan ynglings liv.
Och vi störtade ut i ljuset, och vi flämtade efter luft,
och vi slipade våra sinnen somm till strid.
Nu var sanningens timme inne; vi skulle ändra historiens gång;
Vi var klovkorna i en avgörande tid.
Gamla vänner, kom fram! Låt mej trycka er hand!
Låt mej tacka för allt det vi gjorde!
Vi var framtiden då, och våra segrar består
som dom gör när man gjort det man borde.

Det är en sanning, bland många andra, att i varje form av kamp
finns det några som, när man lyckas, alltid råkar gå längst fram.
Men om stridslyckan plötsligt vänder, och när viljan är allt man har,
och man söker dom främstas händer finns dom inte längre kvar.
Men skillnaden är go' vänner, att den som alltid springer bort
bär också nederlagen med sej i sin grav.
Men den som stridar om den så stupar, och därmed häcklats av smitarna,
bär segerhuvan alla sina da'r.

Opportunister gå hem! Ni var aldrig min vän!
Och vem behöver väl livströtta poser?
Det ni stödjer för da'n skall ni snart lämna kvar,
för ni driver dit vindarna blåser! /.../"

Jag har skrivit tidigare om min respekt för Galenskaparna och After Shave för att de stod upp mot Bildtregeringens högerpolitik, stod upp för vad som är rätt. Och Afzelius 80-90-tal är ett exempel på samma sak: en populär artist som förmår blanda politiskt engagemang med underhållning, politiken är inte allt men den finns där. Afzelius politiska låtar är bättre än Jackson Brownes, men "Europa" är inte bara en politisk låt utan också episk gubbrock när den är som bäst. Stilpoäng också för brölsaxofonist i jeansjacka med upprullade ärmar!