onsdag 31 augusti 2011

LiL hyllar, #7 - Sade



Säg det som inte sagts om den fantastiska kvinnan Helen Folasade Adu.

Men som Dr. Cottard säger, jag ger fan i det. Hon har inte hyllats av den här bloggen än och det är hon verkligen värd.

Min kärleksaffär med Sade börjar få några år på nacken vid det här laget. Men jag minns väl vår första djupa förälskelse, som utspelade sig i juni 2003 under en semestervecka på den allra sydligaste delen av Peloponessos i Grekland. Jag hade hört henne sporadiskt även tidigare men det dröjde tills dess innan jag föll på riktigt.

Jag spenderade de heta dagarna på stranden blickandes ut över Odysseus hav, och de nästan lika varma kvällarna och nätterna sömnlös med Sade i lurarna. Det var det perfekta soundtracket till blånande vågor, solig sand, vita fasader och långa timmar av läsning under vinrankorna på taket till huset där vi bodde.

Den av Sades skivor som snurrade mest just då i min mp3-spelare var mästerverket Stronger Than Pride från 1988. Deras dittills mest avskalade, genomslickt välproducerade platta vars ljudbild är som siden mot huden. Innan jag hörde Sade hade jag aldrig kunnat föreställa mig att kombinationen syntkörer, spansk gitarr och saxofon på allvar skulle kunna få min värld att gunga.


Paul Denman längst till vänster - min önskelook 2012


Det är just i kombinationen av superproducerad ljudbild, väldigt välskriven musik och raka, enkla texter om kärlek och svek som Sades storhet ligger. Sades på samma gång svalt resignerade och passionerat ärliga röst är såklart också helt central i sammanhanget. Hon låter så sorgsen, men samtidigt så hoppfull - i sina bästa stunder skapar hon ren magi.

Sade är i mitt tycke en av de sista riktigt stora popstjärnorna. Men vi har inte blivit bortskämda med musik - efter Love Deluxe 1992 har gruppen Sade bara släppt två skivor, Lovers Rock år 2001 och 2010 års Soldier of Love. Parat med det faktum att gruppen och framför allt Sade själv är extremt medieskygga tyder det på väldigt stor konstnärlig integritet (och kanske även en del skrivkramp).

Ett tecken på Sades stora inflytande och samtidigt en lite oväntad influens är Tallest man on earths konsert på Way Out West i år. En av hans låtar avslutades i ett medley mellan hans egen musik och Sades makalösa superhit By Your Side från 2001. En överraskande men samtidigt självklar referens till Tallest man on earths känslosamma altcountry, och konsertens absoluta höjdpunkt. Det kändes som om många skäggiga själar i publiken gillade vad de hörde.

För det finns ju en tydlig koppling mellan Sades musik och den klassiska folk- och countrymusiken. Till syvende och sist bygger också Sades storhet på förmågan att gestalta och förmedla de innersta mänskliga känslorna - kärlek, förlust, sorg.

måndag 29 augusti 2011

Brad Paisley i Lisebergshallen



I lördagens spelade ingen mindre än dagens kanske allra främste mainstreamcountrymusiker Brad Paisley i Lisebergshallen i Göteborg! En biljett kostade nästan 800 kronor men det var så värt det. I mitt tycke blir country - och musik i största allmänhet - helt enkelt inte mycket bättre än Brad Paisley när han är bra. Ett ruskigt tight band med Paisleys gitarrchops längst fram, uppbackad bland annat av en riktigt grym violinist och en trummis vars sound är det fläskigaste jag hört på den här sidan av E Street Band; fantastiska hits som "The World", "Water", "This Is Country Music" med flera, framförda med totalt medryckande spelglädje - det var en otroligt bra konsert.

Youtube-klippen från Lisebergshallen har inte så bra kvalitet (mobilkameror) så jag lägger in ett klipp helt annanstans ifrån och kan bara säga: så bra lät det! Bildspelet var också det samma, och visst är jag tillräckligt mycket Buck Owens-fan för att älska riff-citatet i introt och slutet av låten, med en Buck-backdrop.

---
Brad fick väldigt bra recensioner:
"Han spelar solo i varenda låt, kommer med ideliga inpass mellan sina sångfraser och hur skicklig han än är så förefaller hans iver större. /.../ det trogna sexmannabandet The Drama Kings kan dra på med förvånansvärt mycket hårtslående tyngd utan att den lätta, självklara framåtrörelsen går förlorad." - Nils Hansson, DN.
"Att bandet låter så där avslappnat snortajt men ändå mänskligt som bara hårdturnerande amerikanska band kan göra hjälper förstås till. Liksom att Paisley själv är en jordnära och helt okonstlad fullblodsentertainer.
Han får gärna komma hit snart igen." - Håkan Steen, AB.
"Risken med ett väloljat musikmaskineri som detta är förstås att en polerad fyrkantighet kan få det musikaliska uttrycket att slockna men Brad Paisley motverkar det med charm, energi och gitarrsolon som är mer, ska vi säga, sökande till sin karaktär." - Dan Backman, SvD
"På George Jones eviga fråga ”Who’s Gonna Fill Their Shoes” svarar jag på svenska: Det finns fler än ni tror och den 27/8 fick vi se två av dem." - Om country

Blommor topp 5, #4 - Tussilago


Näst i tur på min topp fem-lista över blommor kommer tussilago.

Tussilago har, när man väl kommit över det fåniga namnet (som betyder hostdämpare), väldigt fina kvalitéer.

Den är ju en av de första blommor man ser på våren. Redan i februari-mars kan den ju börja dyka upp längs vägkanter och i diken. Tussilago är en fighter som faktiskt inte står maskrosen långt efter i gatsmarthet. Det är så härligt att se den trotsa smutisga, brundammiga väggrenar och sunkiga dikesrenar på vårkanten.

På mina vårpromenader i söderort är tussilagon ett välkommet sällskap där den tittar upp i högarna av gammalt grus som hundratals små gula återspeglingar av den första vårsolen.

Tussilago är lite som vägarnas kung, en slags botanikens byracka, en luffarblomma. Vem kan inte ta en sådan till sitt hjärta?


Recept på tussilagohonung, tussilagopannkaka och tussilagocigaretter (testas på egen risk)! OBS hatten, västen och inte minst strumporna!

fredag 26 augusti 2011

Blommor topp 5, #5 - Kaprifol

Kaprifol - countryblomman


Trogna läsare vet att vi gillar listor här på LiL. För att dröja kvar lite i sommarkänslan tänkte jag således lista mina fem svenska favoritblommor här på bloggen. Vi börjar med femteplatsen.

Kaprifol har alltid legat mig väldigt varmt om hjärtat. För mig fyller kaprifolens utseende och doft lite samma funktion som flera av mina favoritcountrylåtar - den påminner mig om hembygd, hemlängtan, och om de avtryck ens barn- och ungdomsårs landskap har gjort i en.

Kaprifol växer nämligen frekvent på många ställen i Bohuslän, landskapet där jag är uppvuxen. Häckarna och pergolan runt huset där jag vuxit upp är fulla av kaprifol, den växer överallt på öarna, längs stränderna och i klippskrevorna vid västerhavet. Det är dessutom en väldigt vacker blomma, lite orkidélik, samtidigt som den också har ett obehagligt drag av att klänga sig fast vid annan vegetation och långsamt kväva den.

På samma sätt kan ju tanken på ens uppväxt utanför en tråkig småstad i periferin kännas på samma gång vacker och kvävande. De bästa countrylåtarna kan plocka fram en stark hemlängtan hos mig, samtidigt som jag är väldigt glad att ha tagit mig långt bort hemifrån.

Och det är just den här slitningen mellan nostalgi och ångest inför ens hemtrakter som kaprifol väcker hos mig.

Mainstream-sväng

Jag har, min vana trogen, spenderat en del av sommaren som bagare och har i sedvanlig ordning drabbats av P3-syndromet. Varje gång jag hör någon mainstream-dänga på radion och reagerar över att jag gillar vad jag hör är det en och samma person som sjunger; Katy Perry.

Jag tror att det, förutom den coola produktionen och Perrys uppenbara talang, beror främst på en sak, nämligen att det svänger!



Låt mig rent parentetiskt påpeka att Kenny G:s inhopp näppeligen gör denna video sämre!

måndag 22 augusti 2011

Festivalsommaren 2011

Eftersom höstljuset så smått börjar leta sig ned längs Hammarbyhöjdens fasader känns det som ett bra läge att sammanfatta festivalsommaren 2011. Vad sågs, vad missades? Vilka var de oväntade överraskningarna, vilka levererade, vilka var besvikelserna?

Först lite om det jag inte såg. Vem hade till exempel inte velat åka till Newport Folk Festival, denna våta LiL-dröm till festival. Lineupen i år var helt knäckande. Gillian Welch med ny platta i ryggen, The Decemberists likaså, Justin Townes Earle, Earl Scruggs (!!!), Emmylou Harris, Ramblin' Jack Elliot, Wailin' Jennys... alltsammans i ett litet kustsamhälle i Rhode Island i USA. Nästa år ska jag försöka åka, jag tror att det kan bli en oförglömligt folkig upplevelse.

Emmylou på årets Newport Folk Festival - O.M.G.!!


Årets Way Out West i gamla goa Götet inleddes med en extrem besvikelse. Jag kan faktiskt inte påminna mig att jag varit så besviken någon gång tidigare i mitt vuxna liv. Trots att vi var ute i mycket god tid (mer än tre timmar innan spelstart) kom vi inte på Trädgårn där Warpaint spelade på festivalens första kväll. Vid tjugo i tio meddelades att ingen mer skulle släppas in förrän kvart i ett, efter att allt var över. Frustrationen och maktlösheten mildrades som tur var lite senare på Brew House med stora mängder sprit och en förvisso väldigt bra spelning med det unga stockholmsbandet Those Dancing Days.

Boo hoo me no see


Andra höjdpunkter från WOW var Christian Kjellvander (med en nersaktad avskalad Oregon Coast som klimax), Explosions In The Sky (basisten en Emile Hirsch-kopia i mexarskägg, hoodie och laptop!!!), Pulp (Jarvis gjorde karatesparkar över huvudet, var på ett strålande humör och körde bara hits) samt slutligen göteborgsbandet Little Dragon som gjorde en magiskt bra konsert på Storan på fredagsnatten (Yukimi!!!!!!!).

Yukimi Nagano, sångerska i Little Dragon


Stilmässigt bjöd årets festival på färre hipsters än vanligt, det var en mer blandad och vardaglig publik i år. Jag såg till och med en del rutig skjorta-trekvartsbyxor-turistsandaler-outfits. Om förra årets totaltrend var hög herrfrisyr var två andra i centrum 2011: shorts och kängor, och Iphonepungen. Grungen är tydligt närvarande, framför allt på tonåringarna. Jag såg många unga slynglar i Kurt Cobain-page, småblommig sidenskjorta, shorts och Dr Martens. Väldigt bedårande. Och accessoaren Iphonepung bars av var och varannan festivalbesökare. 2011 års upprullade chinosbyxa? Vi får se hur långlivad denna trend blir, min spådom är: mycket snart stendöd.

Lillebror med Iphonepung


Årets stilbubblare och största glädjespridare på WOW var helt klart mannen som stod bredvid mig på Anna Järvinens gig. Han såg exakt ut som en Grymlingsmedlem 1991 (även åldersmässigt): väldigt solbränd, som om han spenderat hela sommaren på gotländska stränder, Pugh-hatt med navajobård och allt, Göran Lagerberg-skjorta, tygväst och cowboyboots. Killen har inte sett nån anledning att ändra stil sedan dess, och det hedrar honom. Jag mös inombords av att vi möttes just där och då och tänkte att det nog finns ett parallellt LiL-universum mitt ibland oss trots allt.

Grym look


Helgen innan WOW spenderade jag på en liten ö långt ut i det nordbohuslänska havsbandet där dansfestivalen Secret Island Nation gick av stapeln för sjunde året i rad. Tänk en technoklubb i Berlin full med glada tyska hipsters flyttad till en karg strandäng där man utropar en egen nation, Schweutschland, och dansar i dagarna tre. Flummigt? Javisst, men så galet roligt. Två "scener", en på ängen och en på stranden. Café och bar byggda av drivved, tygremsor och presenningar. Solnedgångar över ett majestätiskt västerhav. Ansiktsmålningar, fjädrar, maniskt malande techno, kärlek och inre resor. Allt sponsrat av EU-kommissionen. Jag kommer tillbaka, lita på det.

Hedfeeling i Schweutschland


Nu till helgen äger så sommarens tredje stora festivalhändelse rum. Bland bokningarna till Popaganda här i Stockholm ser jag extra mycket fram emot Midlake och JJ. Det är aldrig bra med för höga förväntningar, men det blir första gången jag ser skäggen från Texas och jag känner mig som ett barn dan före julafton, det är bara att erkänna. JJ:s göteborgsbalearica kan nog också bli fint i augustinatten.

Midlake


Det är helt enkelt med ro i sinnet som jag lägger festivalsommaren 2011 bakom mig och börjar längta till hedfeelingens högtid nummer ett - hösten.

söndag 21 augusti 2011

Clapton-fashion

På 70-talet var ett slagord "Clapton is God". Antagligen syftade man på den look som han uppvisar på denna bild.

fredag 19 augusti 2011

Zoe Muth



Bloggen ligger i sommarvila, och kommer antagligen snart tillbaka i gammal god form när luften är frisk, svampplockarstövlarna tas på, och Ulf Lundells andliga skiva Evangeline låter bättre än någonsin.

Men sommarvila eller inte, vissa obestridliga sanningar måste proklameras. Som: Seattle-baserade Zoe Muths nya skiva Starlight Hotel är fantastiskt bra! Kalle Oldby på P4 Country gillar den, Bengt Tedeborg på Rootsy gillar den, folk på Country Dalarnas forum gillar den, ge den en lyssning! "I've Been Gone" som framförs i liveklippet ovan är öppningslåten på skivan.