Nu har turen kommit till tredjeplatsen på min lista över mina fem favoritblommor. Den platsen innehas av vallmo.
Vallmo skulle jag misstänka är en blomma som många har som en av sina favoriter. Den är röd, rund och harmonisk i formen, och växer vilt i de sydsvenska åkermarkerna. Den är ett romantiskt färgstänk i våra senmoderna odlingslandskaps monokulturer.
Vallmo har också en suggestiv aspekt, en mörk sida - en variant av blomman används för att framställa opium, råvaran till morfin och heroin. Är man lite poetiskt lagd kan man alltså hävda att vallmo bär på en både underbar och livsfarlig skönhet.
Min egen relation till vallmo är också tvetydig, och starkt präglad av 1) tonår, 2) kärlek och 3) Gotland. Första gången jag på allvar slogs av vallmons storhet var en sommarkväll någon gång i slutet av juni 1997. Jag var kär i en tjej men för feg för att ta några initiativ så inget hände någonsin, vi gick bara fram och tillbaka på de gotländska klapperstenstränderna, under tallarna strax ovan strandlinjen, och längs fälten in över land. På de där fälten växte massor av vallmoblommor som var smärtsamt vackra i kvällsljuset, och såklart en perfekt backdrop till min likaledes smärtsamma tonårsupplevelse av förälskelse, tafatthet och förlorade chanser.
Vallmo blåser därför liv i bitterljuva tonårsminnen som fortfarande femton år senare kan bränna till i blåa stunder. Lite som blommornas svar på Henrik Berggren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar