Efter en något dämpad men hjärtlig förvärmning på Rörstrandsgatan där det politiska läget i allmänhet och Juholt och sossarnas läge i synnerhet avhandlades var det med något bekymrade sinnen men höga huvuden vi anlände till spelplatsen där Steve Earle och the Dukes & Duchesses stod beredda att underhålla oss. Konserten inleddes med förstasingeln från senaste albumet I'll never get out of this world alive, Waitin' for the sky, och fortsatte med ett par ytterligare låtar från samma skiva. Sedan varvades hits från förr med ett flertal nyare alster, i en väl avvägd spellista.
Jag erfor en inledande besvikelse över ljudbilden, som på senaste skivan domineras av en visserligen lite väl framträdande men dock väldigt behaglig kontrabas, och som live ersattes av elbas vilket gjorde att svänget och dynamiken blev en smula lidande på låtar som Little Emperor och The Gulf of Mexico, åtminstone i mina kräsna öron. Överlag kan det väl konstateras att det finns roligare arenor för rockmusik än Filadelfiakyrkan, exempelvis hade säkerligen både Cirkus och Debaser Medis varit lämpligare.
Innan en alltför negativ ton fullkomligt tar överhanden över detta blogginlägg vill jag säga att Steve Earle är ett yrkesproffs och att han utan tvekan ger valuta för de 450 kronor som man fick spendera på biljetten. Bandet är proffsigt och stabilt, Steve sjunger/grymtar helt fantastiskt och tre timmars konsert (inklusiva paus) gör att det är svårt att klaga. Det kändes emellertid som en dag på jobbet för Steve & c:o och tack och lov har de en otroligt hög lägstanivå, för jag är säker på att det finns mer att kräma ur det här gänget. Att jag skulle vara besviken vore en grov överdrift, men kanske hade jag hoppats på lite mer.
Sin vana trogen bjuder Steve på en eklektisk konsertupplevelse där det bränner till ordentligt i den irländska avdelningen, bland annat med en grym version av The Galway Girl, och i flera av de fina balladerna, medan mer brötiga alster som Meet Me in the Alleyway och Taneytown lämnar mig tämligen likgiltig.
Det som verkligen engagerar bloggtrojkan, och stora delar av publiken, är när han i de sällsynta men innerliga mellansnacken pratar om betydelsen av invandring (“The truth is that immigration is our past, our present and, if we have a future, that as well”) och fackföreningar.
När han senare avslutar konserten med att, ensam kvar på scen, böja ned huvudet och knyta näven är lyckan fullkomlig, och våra bekymrade sinnen flyger tillsammans med alla eventuella invändningar ut genom kyrkportarna. We love you, Steve!
---
Recensioner i SvD och Expressen (Göteborgs-spelningen)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar