En helg i Halmstad

Helgen spenderades för min del på västkusten, och huvudanledningen till det var att jag tillsammans med Fredrik Nyström (en gång skjutjärnsskribent här på Längre inåt landet) agerade förband åt Eilen Jewell när hon tillsammans med sitt band gästade Immanuelskyrkan i Halmstad i fredags. Det blev en mycket lyckad kväll.

För det första var det väldigt glädjande att närmare 250 personer hade hittat till kyrkan denna strålande fredagskväll, inte minst sedan ett flertal evenemang konkurrerade om den ibland något kräsna Halmstadpublikens gunst denna afton. Jag och Nyström rev av fyra låtar, varav två från det album som han släppte förra året, och sedan var det dags för huvudakten. Eilen hade med sig tre kompmusiker; en elgitarrist, en kontrabasist och en trumslagare. Själv spelade hon akustisk gitarr och munspel. Bandet gjorde sin näst sista spelning i Sverige efter en tre veckor lång sväng, och det var ett väldigt samspelt och avspänt gäng som mötte den entusiastiska publiken. Eilen rör sig i mittfåran av altcountry-scenen (om man nu kan vara i mittfåran av en scen som per definition är alternativ) och bandet varierade sig stilsäkert och proffsigt mellan, country-, blues och gospellåtar. Förutom hennes egna låtar bjöds det på covers av bland andra Loretta Lynn och Hank Williams, samtliga valda med god omsorg.

Det är alltid glädjande när band i den här genren bemödar sig om att släpa med en kontrabas på turné, jag tycker att en stor del av countrysvänget sitter i kontrabasens sound och korta sustain som liksom driver musiken framåt. Basisten Johny Sciascia spelade huvudsakligen slapping bass och stod för ett svängigt och stabilt komp, även om gitarristen Jerry Miller (namne med gitarristen i Moby Grape, vilket kan verka förvirrande - och är förvirrande) var kvällens klarast lysande stjärna med sina ytterligt intrikata och klockrena inpass. Att han var minst tjugo år äldre än alla andra i bandet och uppträdde helt klädd i svart, med cowboyhatt och solglasögon gjorde näppeligen intrycket svagare. Det var samma sak med Zoe Muths gitarrist i vintras - tydligen är det kutym bland dagens yngre countryartister att turnera med en nestor på leadgitarr.

Jerry Miller bär solglasögon även utomhus

Efter konserten gick vi ut tillsammans för att ta ett glas, och samtliga medlemmar i bandet, inklusive Eilen själv, visade sig vara synnerligen sympatiska och ödmjuka. Det blev ett ganska långt och brokigt samtal där vi hann med allt mellan himmel och jord. Jag pratade socialdemokrati med nämnde Miller och bassträngar med Sciascia. Det visade sig att flera i bandet på sistone hade utvecklat en fäbless för belgisk öl, och det var just vad som inmundigades i ett stadigt flöde. Nyström fick reda på att huvuddelen av bandet är ateister, men förstod mellan raderna att vår vän bastraktören är ett levande exempel på en strikt katolsk republikan. Så fortsatte det in på småtimmarna och övriga frågor som dryftades var bland annat turnéliv och skillnader mellan Sverige och USA.

Som svensk kan jag ofta känna mig väldigt imponerad av amerikaner bara för att de är amerikaner - och om de då dessutom är professionella musiker inom en genre som präglat de senaste åren av mitt liv blir det naturligtvis extra spännande. Detta är en kväll som jag kommer att minnas med glädje.

Eilen and her band

På lördagen var vi för övrigt och såg Nisse Hellberg i Norre Katts park, det var också ganska bra.