Den mycket begåvade sångaren och kompositören Laura Mvula släppte nyligen sin debutskiva "Sing to the Moon". Musiken på skivan har stor spännvidd och visar på influenser av 60-tals-soul, jazz, gospel, och r'n'b. Mvula bedriver dock långt ifrån en museal verksamhet, utan använder denna stora palett av influenser för att skapa musik som känns väldigt modern, och som med avstamp i traditionen tar klivet ut i den öppna rymden med stora, djärva steg. Med utbildning inom klassisk komposition är det kanske inte så konstigt att hennes palett är ovanligt stor.
Skivan innehåller många starka spår, men den låt som jag har fastnat mest för är "Is there anybody out there?", som har gjort mig på osedvanligt gott humör de senaste dagarna.
Låten inleds med en ensam kontrabas som spelar en ren kvint med en rytm som för tankarna till traditionell folkmusik och spelmansstämmor. Men istället för fiol och dragspel är det Mvulas röst som strax därpå gör entré. Det är en stark men beslöjad röst, som på ett enastående vackert sätt formulerar en sinnrik melodi som rör sig elastiskt runt den öppna kvinten. Det är oerhört vackert, och produktionen (inte minst reverbet) är fantastiskt lyxig.Från denna intima öppning förändras landskapet dramatiskt i nästa del, när Lauras röst (nu dubbad) kommer mycket närmare, och plötsligt ackompanjeras av orkester, med harpa, flöjt och fioler i förgrunden. Denna växelverkan mellan den lilla och den stora världen upprepas, innan refrängen kommer. I refrängen stakas en ny riktning ut genom en ackordföljd som inleds skenbart enkelt, men som med hjälp av ett storslaget arrangemang leder in i icke-diatoniska utsvävningar. Texten är närmast desperat, men med en resignation som förstärker dramatiken, och den är framförd på ett sätt som får mig att rysa i hela kroppen. Genom hela låten får vi som lyssnar ta del av dessa kontraster och sammanfattningsvis är detta bland det bästa jag har hört i år.
Och här kan du lyssna på Spotify.
1 kommentar:
Fantastisk låt!
//Snuffy
Skicka en kommentar