söndag 17 mars 2013

Tristan och Isolde som kärleksskildring och -uttryck


Foto: Mats Bäcker/Göteborgsoperan

Nie erwachen!

TRISTAN 
Tristan du, 
ich Isolde, 
nicht mehr Tristan! 
ISOLDE 
Du Isolde, 
Tristan ich, 
nicht mehr Isolde! 

librettot

Som skildring av kärlek är Richard Wagners opera Tristan och Isolde ointressant, som sublimerat uttryck av kärlek är den fenomenalt, sublimt bra. Handlingen är ointressant: kungarikena Irland och Cornwall har varit i krig, Cornwall har vunnit och den corniske kungen Marke tar den irländska prinsessan Isolde som krigsbyte. Hon ska fraktas över till Cornwall av Markes högra hand Tristan. När Isolde ska ta livet av sig och Tristan medelst en förgiftad dryck så ger hennes kammarjungfru Brangäne istället de två en kärleksdryck, och Tristan och Isolde blir vansinnigt förälskade. Kärleken är omöjlig och det slutar med kärleksdöd. Det är en historia som med variationer berättats hundra tusen gånger, och fullständigt trivial och ointressant.

Men musiken! MUSIKEN! Den banala ramhandlingen har Wagner fyllt med fullständigt sublim musik, som gestaltar den oändliga, gränslösa kärleken, som oavsett yttre omständigheter är så mycket större än de kärl (Tristan och Isolde i detta fallet) i vilken den ska rymmas. Akt 2 är bland det bästa jag någonsin varit med om i kulturväg, när Tristan och Isolde befinner sig i skogen på natten för ett kärleksmöte -- skogen, natten, bortom kung Markes vakande ögon; Wagner laborerar här med väldigt enkla dikotomier mellan natur och samhälle, natt och dag, subjekt och objekt (Tristan du, ich Isolde), liv och död. För det handlar inte om ett försök till sofistikerad skildring av någon slags handling, utan om en gestaltning av sinnestillstånd. Aldrig har väl den absurda konstform som är operan, allkonstverket, utnyttjats till större effekt än i Tristans akt 2. Musikologen Wilfred Mellers skriver, och här är så många bra ord med:


”en trånad efter på en gång sinnenas tillfredsställelse och deras utslocknande. Mot slutet av den cykel som började med renässansen tar Wagner upp detta stoff och genomsyrar det i sin heta, lidelsemättade kromatiska harmonik med femhundra års laddning av medvetande, sinnlighet, sviken längtan och skuldkänslor, med det medvetande som fanns latent i trubadurpoesin, ehuru det då inte kunde uttryckas.”
Finns det ett bättre tema för en opera?

Inga kommentarer: