lördag 27 december 2014

2014-listor, Erik

Brötzmann-Uuskylä på stadsbiblioteket i Halmstad, februari

Konserter
Fire Orchestra på Nefertiti, januari. Tungt, starkt, omskakande, inspirerande!
Evil Emil and the King Kong Cobras på Honky Tonk Illegal, februari. Malande, tungt svängig zydeco som höjde stämningen till topp!
Strauss Salome på Kungliga operan, februari. Bästa operan jag hört live utanför Wagner, underbara klarinetter.
Peter Brötzmann och Peeter Uuskylä på Halmstad stadsbibliotek, februari. Frijazzlegend i oväntad miljö.
Buxtehudes Membra Jesu Nostri med Göteborg Baroque, mars. Jag har sett sex konsetter med Göteborg Baroque i år och detta var den i särklass starkaste musiken, så vacker och samtidigt så sorglig; i programbladet flaggades för ett nästan erotiskt förhållningssätt till Jesu sår som är styckets tema. En fin koppling till herrnhutism och dylik kristendom som jag gått omkring och funderat på i år efter att ha läst PO Enquists fantastiska Livläkarens besök och Lewis resa under förra året.
Musik av Sven-David Sandström i Maria Magdalena kyrka, mars. Mer klarinett, nu vacker och eterisk snarare än tidig-jazzigt dekadent som hos Strauss.
Niklas Barnö Je Suis! på Nefertiti, vår. Ösig frijazz.
Perssons Pack på Pustervik, september. Avslutsturnén för dessa folkrocklegender, underbart brusande dragspel.
Fartyg 6, Brötz, september. Mer frijazz, åh så gott på Brötz 600-spelningarsjubileum.

Också värt att nämna: bluegrassfestival i Halland, Purcells ”Dido och Aeneas” på Röda sten, Glucks ”Orfeus och Eurydike” på Göteborgsoperan, Television, Tonbruket, Peter Lemarc och Linnéa Olsson på Stockholm Music and Arts, Bobo Stenson trio på Nef var sig lika, South Station Stompers på Lilla Wien, att jag såg the Refreshments inte en utan två gånger (Sundsvall samt Göteborg), mycket speciell festivalupplevelse i Falbygden och en särskilt bra spelning av folk-barock-bandet Silfver, Ulf Lundell på Solgården i Tylösand inte lika kul som i Varberg förra året, att jag såg Göteborg Baroque sex gånger (Dido och Aenas, Purcells begravningsmusik för drottning Mary, Buxtehude, Charpentiers Te Deum, Haydns Stabat Mater, Händels Fyrverkerimusik), andlig musik med Eric Schüldt i Katarina kyrka, Western Toneflyers-Thorbjörns 50-årskalas.

Trender
Frijazz, klarinett, barockmusik, kristendom



Skivor
Cecilia Persson, Open Rein
Christoper Sander, Jorden var rund
Zoe Muth, World of Strangers
Goran Kajfes Subtropic Arkestra, The Reason Why Vol. 2
Justin Townes Earle, Single Mothers

Je Suis!, Ca va?

Två skivor här från vilka mycket av materialet var bekant sedan tidigare spelningar: höjdpunkten på Cecilia Perssons Open Rein är i mitt tycke Amble-sviten, som vi hörde på Jazzkatten-galan 2012 på en av mina favoritspelningar det året, och hits som "Mama Needs a Margarita" på Zoe Muths World of Strangers spelades på hennes fina spelningar i Sverige också under 2012. Christopher Sander var däremot en ny bekantskap för mig även om han kanske inte borde vara det givet att bandet Ingenting funnits i utkanten av mitt medvetande i flera år och att han varit med och skrivit låten "Äppelöga" som Anna Järvinen spelat in. Hans skiva Jorden var rund tycker jag i vilket fall är en höjdare, mjuk, lugn, varm pop. Justin Townes Earle är en gammal LIL-favorit och även om jag inte tycker att årets skiva Single Mothers (som nästa år följs av skivan Absent Fathers samt en stor turné också i Sverige, vilket jag ser fram emot!) är lika bra som de föregående skivorna, så är det fortfarande go lyssning i mina countryöron. Subtropic Arkestra var etta på min spelningslista förra året och årets skiva är grym även om de gör sig bättre som liveband än på skiva. Je Suis är den andra nya bekantskapen för mig på årets lista, kul och energisk jazz i den friare genren.

Låtar
Christopher Owens, ”Never Wanna See that Look Again”
Franska Trion, “Kärlekens helvete”
Anna Ahnlund, “Gruset”
The Haden Triplets, “When I Stop Dreaming”
Amason, “Ålen”
War on Drugs, “Lost in a Dream”
Nisse Hellberg, ”Nu smet katten in till grannen igen”
Steve Earle, ”21st Century Blues”
Woods, “Moving to the Left”

TV
Brooklyn Nine-Nine, Historieätarna

Radio
Football Weekly, P1-morgon, Lördagsmorgon med Eric Schüldt, podcasten Staden, Lantzkampen

Sport
Utsikten–IS Halmia 0–4, Brasilien–Tyskland 1–7

Övriga höjdpunkter
Stilla sommarkväll i småstaden Norberg, tåg- och bilsemester i Sundsvall och Hälsingland, "hänga på pizzan och läsa blaskan" i Hjorthagen/Stockholm, korpfotboll, födelsedagsfirande i Halmstad i juli med nära och kära, #pensionärsliv2014, hälsa på Linna i Boston/Cambridge och Jeff i Washington D.C. i mars, jobbintervju och roadtrip i Lund och Skåne en stekhet julidag, Klingspor-bokcirkel i snökaosigt Högdalen i januari, havsbad på Gran Canaria i december.

Liberation Music Orchestra från 1969, en av de skivor som engagerat 
och inspirerat mig mest under 2014.

Vila i frid
Charlie Haden (1937--2014): så mycket av musiken som jag lyssnat på i år har han varit inblandad i! Ornette Coleman, Hadens egna Liberation Orchestra, osv.

onsdag 12 november 2014

Kindness är tillbaka!

Sedan en tid tillbaka skrivs och pratas det om Kindness lite överallt. Finns goda skäl därtill: vi har hyllat honom tidigare här på bloggen och på nya albumet tar han i mitt tycke sin grej till nästa nivå. Låter som står ut är till exempel repetitiva sexminutersballaden Geneva, det perfekta beatet i This Is Not About Us, eller det magiska samarbetet med Robyn i Who Do You Love?.

Men dagens tips blir tillbakalutade, saxofonmjuka With You (Feat. Kelela). LA-sångerskan Kelela lägger likt en kalifornisk Monica Zetterlund försiktig, innerlig sång över syntbasgångar och melankoliska saxofonslingor som smeker skjortan av Stuart Matthewman.

Kindness nya alster känns som musik för regniga höststäder och ensamma lördagseftermiddagar; en välmanikyrerad och lotionlen hand att hålla i när höstvinden viner.


fredag 7 november 2014

Parks and Recreation - en fyllemeditation (med viss spoilervarning)

"There has never been a sadness that can't be cured by breakfast food."

Orden är Ron Swansons, en man vi bloggat om tidigare här på LiL, i avsnitt tretton av sjätte säsongen av Parks and Recreation. Två av seriens huvudkaraktärer ska lämna staden (och serien?) på obestämd tid. Seriens huvudperson Leslie Knope (briljant spelad av Amy Poehler) gråter när flyttbilen som Chris och Ann sitter i rullar ut ur den lilla staden Pawnee i Indiana där det hela utspelar sig. För att trösta föreslår Ron, Leslies medelålders och mustaschprydde chef med fäbless för träslöjd, kött och nattväktarstat, frukostmat för att dämpa saknaden. En djupt mänsklig och vacker gest.

Ron Swanson - genererar svår mustaschavund

Parks and Recreation har producerats sedan 2009. Jag har följt serien sedan starten. Seriens livstid och dess olika vändningar har därför gått hand i hand med händelser och företeelser jag själv upplevt, som jag påminns om när jag tittar. Den har en stämning som jag trivs väldigt bra i. Persongalleriet är fantastiskt, och återspeglar några helt centrala facetter av vad det innebär att vara en västerländsk nutidsmänniska. Samtidigt plockar Parks and Recreation upp många teman som jag tycker väldigt mycket om, och som också går igen här på bloggen: vänskap, politik, öl, hantverk, musik, staden vs landet, hipstermode, skägg, sökande, kärlek...

Andy Dwyer - sångare i bandet MouseRat

Avsnitt tretton rörde mig särskilt. Kanske för att den dramatiska förändringen i serien sammanfaller med en insikt om förändringar i mitt eget liv - goda ting som jag uppskattat och älskat, och som inte längre spelar samma roll. Mutationer och skiften som pågår så långsamt att det är först vid en given tidpunkt som vikten av förändringen blir märkbar. Insikter som knappt kan formuleras annat än som banala konstateranden: tid som går - tid som förlorats. Rutiner som inte längre finns kvar, tankevärldar som glöms. Konstellationer av vanor och vänner och samband och sammanhang som plötsligt en dag är borta - precis som Chris och Ann när de kör i sin flyttbil mot Michigan och ut ur bilden.
Chris och Ann

Parks and Recreation är kanske en av de mest relevanta speglingarna av samtiden under 10-talet, som vi mycket snart genomlevt hälften av. Serien är också en fast punkt i mitt eget liv, och ett elixir i den meningen att den finns kvar, att den förändras med mig, att den fortsätter att ta temperaturen på en splittrad samtid med ett obönhörligt gott humör.

Jag behöver lite breakfast food - tack Parks and Recreation för att du finns!

Leslie Knope

måndag 20 oktober 2014

Dagens låt, Göteborgs-Posten


Progg/jazzrocktrion Kvartetten som sprängdes kompar Bernt Staf på dennes platta Valhall, 1973. Dungen före att Dungen fanns.

Genom civilingenjören/gitarristen/flöjtisten Finn Sjöbergs hemsida får jag dessutom tag på dessa magiska foton från Kvartettens storhetstid på 1970-talet:


måndag 13 oktober 2014

Bästa inslaget i valkampanjen 2014

B.B. 

Mitt favoritinslag i 2014 års valrörelse är helt klart när den globalt influerade jazzmusikern Bengt Berger -- själv säger han att han spelar country and eastern -- känd från band som Arbete & Fritid, Rena Rama, Spjärnsvallet, Archimedes Badkar, Bitter Funeral Beer Band, Stockholms Gahuklubb, Chapter Seven, Enteli, Kalousch, Old School, Viltvarning, STRIKE, och Beches Brew dök upp i Vänsterpartiets kulturpolitiska kampanj, som en av många kulturprofiler som ordlöst men med en låt, en video eller liknande tog ställning för Vänsterpartiet i valet. Berger, som har med låten "Babel Twist", presenteras lakoniskt med den lysande kulturgubbe bilden från ovan och så denna helt magiskt kulturmarxistiska presentation.

"Bengt Berger är jazzmusiker (trumslagare), kompositör och producent. Berger har studerat nord- och sydindisk musik sedan 1960-talet i bland annat Indien och spelar tablas och mridangam. Under 1970-talet studerade han västafrikansk xylofon- och slagverksmusik i Ewe- Brong-Ahafu och Lo-Birifortraditionerna i Ghana."
 Jo, det är ju en bit från Da Buzz och Springsteen, svensk politiks två största partier, det här.

* * *
fyra topplåtar med Bengt Berger: "Till mera" med Beches Brew, "Engelska kanalen" med Arbete & Fritid, "Badiboom" med Archimedes badkar, "Taivas kesän valkaistua palttinaa" med Mirja Mäkelä.

tisdag 17 juni 2014

Anna Ahnlund på Södra Bar 11/6 2014

I onsdags förra veckan var jag en del av den vältaliga publik som hade det stora nöjet att få bevittna Anna Ahnlunds releasefest på Södra Bar vid Mosebacke Torg i Stockholm. Anna nämner själv influenser som Dungen, Turid, Linda Perhacs och Beatles, namn som förpliktigar men samtidigt ger en rättvis fingervisning av det musikaliska innehållet. Till detta kan vi addera underbart välformulerade låtar, och det gäller i synnerhet texterna som skruvar sig långsamt mellan stora och små iakttagelser på ett sätt som öppnar för fantasieggande associationer och känsla av sammanhang. Bandet är understundom nio musiker starkt, och låtarna framförs med ackuratess med de tre körsångarna och Annas plysch-onepiece som särskilt lyckade detaljer. Poetiska texter på svenska av det här slaget är en fröjd att höra, och Anna och bandet utnyttjar samspelet mellan texternas finstilta detaljer och de intrikata musikaliska inpassen på ett mästerligt sätt. Det är proggigt i bemärkelsen improvisatoriskt, utsvävande, nyfiket, och soundet domineras av täta körstämmor, tvärflöjt och härligt ärtiga gitarrer.



En av kvällens höjdpunkter är när Anna inledningsvis, ensam på scen, framför Tellus Korona, som är en tolkning av den italienske nobelpristagaren Salvatore Quasimodos dikt "och plötsligt är det afton". Hennes tonsättning av denna text är långsamt flytande, med en melodi som dröjande vecklar ut sig. Detta ger en god anvisning om vad som väntar resten av kvällen, och jag upplever denna afton en sann musikalisk vederkvickelse. En annan favorit är den bitterljuva Kalaset, som med sitt snabba gitarrplock och vackra melodi ger tyngd åt den försiktigt jublande texten:

nu flyr jag till kalaset
äntligen blir det av
och flyr från lilla aset
hon som satt i mitt hår
alltför länge
med för stora
och för tunga ord för mig

Skivan är nu släppt på Havtorn Records och rekommenderas varmt!



Här är en länk till Anna Ahnlunds soundcloud.

* Se videon till Glömmer aldrig:

onsdag 7 maj 2014

Tyska hippies, ca 1900



I helgen var jag på bio och såg dokumentären Freak Out! (regisserad av Carl Javer), om en grupp borgerliga tyska ungdomar som ca 1900, trötta på borgerligheten och materialismen, flyttar ut på landet i Schweiz, till en kulle som de döper till Monte Verita, för att leva vegetariskt och självförsörjande. De har okonventionella kläder, långt hår och männen skaffar långt skägg  -- likheten med 60-70-talens hippies är tydlig, och den kopplingen görs också fint genom intervjuer med en forskare i Kalifornien som vittnar om hur tyska flummarimmigranter, de kallades Naturkinder, som kom på 1910-talet för att undvika kriget startade den kaliforniska hippieestetiken att se ut som Jesus. I filmen får man bl a höra den magiska historien bakom jazzstandarden "Nature Boy", som skrevs av en av Kaliforniens tyska ökenhippies, och se filmmaterial från när han träffade Nat King Cole som spelade in låten och gjorde den till en hit -- en go kulturkrock. 

 tyska urhippies på Monte Verita

proto-hippie, ca 1917

Annat gott material i filmen är sånt som Monte Verita-hippien Gusto Gräsers ca 70-åriga bayerska lärling som berättar om att han var student i München på 20-talet (?) men hoppade av efter att ha träffat Gusto, och vandrade i två år, eller chefen för dagens Monte Verita-museum som berättar på underbar schweizertyska om hur kollektivets succé förstörde det lugn de var ute efter och drev upp markpriserna så att deras konstnärsvänner inte längre hade råd att komma dit (känns det igen?). Så fint när han säger ungefär: "det är som när man griper något och i gripandet förstör man vad man ville gripa".

lördag 5 april 2014

Baseballkepsens uppsving

Toronto Blue Jays-keps


"hur bär man en baseballkeps utan att se ut som en idiot -- 
det är en fråga som ibland dyker upp i modetidningar"
P1 Stil, 4 april


Arvid kommenterade häromdagen trenden/anti-trenden normcore, att klä sig medvetet vanligt eller som en ogenomtänkt klädd amerikansk turist från 90-talet. Ett inslag i denna trend, men som jag tror har ett uppsving också helt oberoende av normcore, är basebollkepsen!

Detta är ett av mina favoritplagg, av någon anledning, kanske för att jag växte upp på 90-talet och lyssnade på skatepunk som jag skrev om i ett av mina första inlägg här, och jag har fascinerat följt baseballkepsens uppsving de senaste åren. Så sent som 2010 skrev jag i min huvudbonadsspaning från Way Out West att "basebollkepsen, den huvudbonad som jag själv föredrar, var i princip utdöd, och endast buren av de besökare som allra minst såg ut som modebloggare." Men de senaste 2-3 åren har jag sett många fler kepsar, t ex i hipsterkvinnakombon baseballkeps -- lång rock, vilket förvånat mig. (Genom internetsökning hittar jag att baseballkepsen var ett bärande inslag i Acnes vår-sommar-kollektion 2012.)

Oakland Raiders-keps. Populär bland hip hop-lyssnare under tidigt 90-tal efter att bl a NWA
burit Raiders-merch, fortfarande en logga med subkulturell prägel. "The city of Oakland's working-class background and 'underdog status' compared to its neighboring city of San Francisco is cited as the foundation of the Raider Nation and its image, as is the influence of 'outlaws' such as owner Al Davis and players like Ted Hendricks, John Matuszak, Bob Brown, Jack Tatum, and Lyle Alzado in creating a bad boy image" -- Wikipedia

New York Yankees-keps. Berömd logga, bästsäljare

Nu i veckan körde P1:s program Stil ett helt program om baseballkepsens uppsving! Programmet är mycket intressant (och diskuterar också bandanas!) och spårar uppsvinget för kepsen tillbaka till 1996 då den välkände och hyllade regissören Spike Lee tillverkaren av kepsar om en röd Yankeeskeps att  bära (matchande till sin jacka) på World Series-finalen det året. Tidigare hade kepsarna bara tillverkats i lagets färg, dvs i Yankees fall marinblått och vitt. Men Spike Lee fick sin röda Yankeeskeps, syntes i teve med den på, och detta blev startpunkten på produktionen av baseballkepsar i alla möjliga färger och även spridning av kepsar utifrån kretsen av fans av olika baseballlag. Stil diskuterar i och för sig också hur rappare i slutet av 80-talet bar keps -- framför allt från footballaget Oakland Raiders -- vilket ledde till spridning av Raiderskepsar bland hip hop-lyssnarna, men Lee verkar också ha varit viktig. I programmet görs en jätteintressant intervju med en företrädare för kepstillverkarna New Era som har licens för att göra lagkepsar för alla de fyra stora US-amerikanska proffsligorna MLB, NFL, NBA och NHL. Han förklarar att baseballkepsarna i USA kan delas in i två typer: med böjd skärm och låg krona och i lagets färger, burna av lagets egna fans -- som Blue Jays-kepsen ovan. Den andra typen är färgstarka och kanske mönstrade kepsar med andra former, som bärs mer som ett mode-statement än som stöd för laget. I Sverige har vi väldigt lite relation till sporten baseball och ingen bär kepsen för att visa stöd för laget. Här dominerar New York Yankees starkt med Los Angeles Dodgers som tvåa. Det är den böjda skärmen som leder fast med konstiga färgkombinationer; Yankeeskepsen säljs t ex här mest i svart, rött, navy och grå.

Nu när baseballkepsen varit ovanligt trendig i ett par år lär den väl försvinna ur modet snart igen, men den kommer fortsätta vara ett intressant plagg.

fredag 21 mars 2014

Aufhebung i modevärlden

Sällan har modevärlden varit så hegeliansk som våren 2014.

Det kan ju inte annat än svindla för en gammal idéhistoriker när en läser om det som alla tycks skriva om, prata om och klä sig i just nu: normcore.

Vad är då normcore? Termen kommer sig av det amerikanska fenomen där unga företrädesvis välutbildade människor med en trygg tillgång på kulturellt och, får man förmoda, ekonomiskt kapital har börjat klä sig som Seinfeld 1995: boxiga blåjeans, vita opersonliga sneakers och generisk bomullsskjorta. Det är ett opersonligt modeideal där limiterade sneakers i crazyfärger och dyra designerplagg ersätts av beige bomullspolo och vita tubsockor i turistsandaler från den lokala stormarknaden.


Det är inte fjärran att tolka normcore som en reaktion mot modets jakt på unika uttryck. Man verkar försöka nollställa trendbegreppet och återgå till ett demokratiskt klädideal som alla har råd med och där ingen sticker ut. Problemet är ju bara att vi nu, när normcore som begrepp börjar sprida sig, redan kommer att se befintliga normcore-bärare söka sig vidare mot nya uttryck. Samma gamla visa, men i ny form.


Jag tycker ändå det är intressant att läsa om normcore, eftersom det tycks som om modet just nu befinner sig i en rörelse där det måste upphäva sig självt och börja om på ny kula för att kunna komma vidare. Alla subkulturer och epoker är så genomexploaterade, uppklippta, remixade och realiserade att ett dialektiskt modekliv är ofrånkomligt. I normcore ser vi kanske hur modet ställer in och upphäver sig självt för att det är det enda sätt på vilket det går att komma vidare. Historien kliver in med sin järnhand och vrider de färgglada gympaskorna ur våra händer.

För egen del gör mig normcore-trenden, utan att vara helt klar på varför, lätt illamående. Men Jerry Seinfeld som modeideal gör Längre Inåt Landet tummen upp för!



För vidare läsning i saken rekommenderas följande:

GQ:s fantastiska slideshow "Normcore essentials every man should have"

Rodeo om vådan av normcore

Bon skämtar om normcore

lördag 1 mars 2014

”Varje gång hon kommenterade något blev det stumt”

I dagarna läste jag Lena Anderssons hyllade roman Egenmäktigt förfarande, som handlar om ett ojämlikt förhållande mellan en kulturskribent och poet, Ester Nilsson, och en uppburen konstnär, Hugo Rask. Poeten förälskar sig handlöst i konstnären och tror att de ska spendera resten av sina liv ihop, men han är undflyende också efter att de legat med varandra: har en kvinna i Borås eller Malmö, har eventuellt ihop det med en av sina medarbetare, svarar inte på Esters sms och mejl, utan tycks ha sett samvaron med henne som ett stickspår och en distraktion snarare än som början på något. Likt George Costanza i Seinfeld-avsnittet The Pez Dispenser inser Ester att den som vill mest i ett förhållande allt är i underläge: den som vill minst sätter takten. Och mellan Ester och Hugo är det tveklöst Ester som vill mest. 

Det finns också en annan, relaterad maktordning i deras förhållande (om man kan kalla det så). Redan i början av deras dejtande framgår det, även om Ester då accepterar det som en förutsättning:
”Varje gång hon kommenterade något blev det stumt. Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa. Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom.
Ester gjorde en inre notering om brist på nyfikenhet och generositet, men lät det inte påverka andakten hon kände.”
Och det här tycker jag är intressant. Att över huvud taget inte vara intresserad av en person, att inte vilja träffa den mer efter en träff eller två, är en sak, rätt okomplicerad. Men detta är mer mångfasetterat: (o)jämlikheten i själva samtalet, i umgänget med den andre, i intresset för vad den andre har att säga. I fallet Ester Nilsson och Hugo Rask är det kanske riggat: han är en äldre, berömd konstnär; de träffas genom att hon anlitas för att hålla ett anförande om hans konst på en tillställning där han är närvarande, och sedan för att hon ska intervjua honom för en kulturtidskrift. Det framgår efterhand att han inte vill ha något jämlikt förhållande utan vill vara dyrkad som den kulturpatriark han är, ett ensidigt förhållande. Även det kan man kanske förstå (om än inte ursäkta): bekvämare kan det inte bli. (Det är också identiskt en annan kärleksskildring jag läste i veckan, i Sun Axelssons roman Nattens årstid, där jagberättaren är i ett hemskt förhållande med en 25 år äldre poet i Chile. Scenen då Gabriel, som han kallas i romanen, har fest omgiven av yngre beundrande manliga poeter och tidigare och nuvarande älskarinnor, samtidigt som hans syster uppmanar den plågade huvudpersonen att anpassa sig, är brutal och etsar sig fast som bild av patriarkatet.) I mer utspädd version är ämnet svårare och intressantare: en holmbergsk, vardaglig ojämlikhet. Jag undrar hur jämställd man är på det sättet.

Och jag tänker på Hansson de Wolfe Uniteds tillbakalutade jazzrock som jag lyssnat på de senaste dagarna, låten ”Existensmaximum” från 1980. Tilltalet där framstår som den raka motsatsen till Hugo Rask.

”Jag har en tro på dig
Jag vill lära känna dig
Du inspirerar mig
Med din tanke, med ditt ord
Säg mig, om jag inspirerar dig?
Du ställer dig så nära mig
Inte bara ord, vi är vad vi gör och allt vi kan
Ingenting är nog, tills vi kan beröra varann
Som du säger
Leva är att leva på existensmaximum
Du attackerar mig med din ömhet och din kind
Och jag ska nog attackera dig med känslan 
som visar sig i melodin
[saxbreak]
Jag har en tro på dig
Du har något att säga mig”

måndag 17 februari 2014

Avd. oboerockhits: ”Town Feeling”




Efter att ha hyllat klarinetten vill jag komma tillbaka till vår gamla favoritgenre oboerock och nominera en låt till den kanske mäktigaste oboerock-hiten någonsin: Kevin Ayers ”Town Feeling” från 1969. Extremt laidback, pårökt psykedelia med härligt nonchalant sång, flummig text och där riffet spelas på oboe.

söndag 16 februari 2014

Klarinetthelgen som gick

Salome håller fram Johannes döparens avhuggna huvud, i en uppsättning av Salome 
på Metropolitan Opera 1907. Bild från wikipedia.


Det var en bra helg för klarinetter. I fredags var jag på Kungl. operan och hörde Richard Strauss fantastiska häxbrygd till opera Salome från 1905, där klarinetterna ylar modernistiskt redan i första scenen, ”Wie schön ist die Prinzessin Salome heute Nacht” där den kungliga vaktens chef Narraboth beundrar den vackra (men galna) prinsessan Salome, samtidigt som den infångade predikanten Johannes (döparen) hörs från sin fångenskap. Därifrån ballar det bara ur ytterligare i självmord, mord, incestuös stämning, och mildare nekrofili. Inte sällan ackompanjerat av dekadenta klarinetter, på sätt som illustrerar vilket fantastiskt instrument detta är.*

Sedan idag var jag i Maria Magdalena kyrka och lyssnade på studenter från KMH framföra mässor av Sven-David Sandström och Igor Stravinskij. Stravinskijs jämntjocka verk var inget att skriva hem om men Sandströms var riktigt, riktigt bra. Frihetsmässan, som uruppfördes 1996 och är en mässa med den traditionella Kyrie till Agnus Dei-inramningen fast med texter från Tomas Tranströmers dikter, har två solister, sopran och klarinett, och som J. konstaterade så ligger de så nära varandra att de nästan smälter ihop som två röster i en fantastisk klanglig kombination. Istället för dekadent, modernistisk och proto-jazzig var klarinetten här himmelsk.

Vi har tidigare här på bloggen hyllat oboerocken, symboliserad av Van Morrisons No Guru, No Method, No Teacher (och har på sistone också gång på gång lyssnat på Wayne Shorters sopransax hos Joni Mitchell); kanske är det dags att vi ger också oboens träblåskollega klarinetten samma erkännande.


*Alex Ross skriver i sitt mästerverk The Rest Is Noise elegant och träffsäkert om Salomes stil och tonspråk:
”At the climax, the head of John the Baptist lies before Salome on a platter. Having disturbed us with unheard-of dissonances, Strauss now disturbs us with plain chords of necrophiliac bliss. For all the perversity of the material, this is still a love story, and the composer honors his heroine's emotions. 'The mystery of love,' Salome sings, 'is greater than the mystery of death.' Herod is horrified by the spectacle that his own incestous lust has engendered. 'Hide the moon, hide the stars!' he rasps. 'Something terrible is going to happen!' He turns his back and walks up the staircase of the palace. The moon, obeying his command, goes behind the clouds. An extraordinary sound emanates from the lower brass and winds: the opera's introductory motif is telescoped--with one half-step alteration--into a single glowering chord. Above it, the flutes and clarinets launch into an obsessively elongated thrill. Salome's love themes rise up again. At the moment of the kiss, two ordinary chords are mashed together, creating a momentary eight-note dissonance.
The moon comes out again. Herod, at the top of the stairs, turns around, and screams, 'Kill that woman!' The orchestra attempts to restore order with an ending in C minor, but succeeds only in adding to the tumult: the horns play fast figures that blur into a howl, the timpani pound away at a four-note chromatic pattern, the woodwinds shriek on high. In effect, the opera ends with eight bars of noise.”

tisdag 11 februari 2014

Expedition till världens ände

Vad är bra teve? Vad vill man se på teve? En sak som jag gillar är helt klart en dokumentär där en geolog ute på ett avtinat sommar-Grönland plockar upp en miljoner år gammal sten för att analysera bakterier på den, och börjar resonera om likheterna mellan människor och algmattor:





Eller där en marinbiolog i "Fuck everything and become a pirate"-t-shirt talar om att olika artgrupper historiskt dör ut då och då, med ett par miljoner års mellanrum, och att vi idag kan vara på väg till samma situation:




Kort sagt, jag rekommenderar Daniel Denciks film Expedition till världens ände från 2013, som finns kvar på SVT Play i en vecka till.

måndag 10 februari 2014

All My Life




 ...
My heart and I agreed to wait
for you, I’m glad.
It seems so long ago
Joy, that I never knew
Time never will exist for me
And you again

Strophe 3
[Instrumental]

Strophe 4
My heart and I agreed to wait
for you, I’m glad.
It seems so long ago
Joy, that I never knew
Time never will exist for me
And you again 


Så här mer än femtio år efter Ornette Colemans genombrott med dunder och brak i slutet av 50-talet är det väl hans tidiga skivor -- Shape of Jazz to Come, This Is Our Music, Free Jazz etc -- som utkristalliserat sig som hans mest erkända klassiker, men en skiva som man inte bör missa är Science Fiction från 1972. Här finns topp-spräckjazz som ”The Jungle is a Skyscraper”, men också två fantastiska låtar med sång, av indiska Asha Puthli, varav en är kärleksballaden (!?) ”All My Life” (för en musikologisk analys, se Nathan A. Frink här). Energin i kompet är stor med två trummisar och en frenetisk Charlie Haden, samtidigt som de fyra blåsarna bara kommer och går och spelar temat, i fantastisk kombination med Puhtlis sång. Och det hela blir så fint, och samtidigt så starkt. NPR: ”There's not even a solo here, but the strength of the internal harmonies — and the band's sheer force — buoys the whole sloppy, surprisingly tender and wonderful mess.”


Tre till fantastiska låtar just nu:
Avett Brothers, ”The Clearness Is Gone” (2013)
Colin Blunstone, ”I Don't Believe in Miracles” (1972)
Joni Mitchell, ”Refuge of the Roads” (1976)

onsdag 5 februari 2014

Arvids 2013

Här kommer gift trettiplusman förstås sist på bollen (kanske för sent?) men ger sig själv dispens och delar några listor för året tjugohundratretton enligt nedan. (btw - nu är det 2014 och nästa nyårsafton har HALVA TIOTALET GÅTT)

Scen
Sufflören på Dramatens Lilla Scen, oktober - Andreas T Ohlsson från Uddevalla
SCUM-manifestet på Stadsteatern, januari - isärplockad som man
Kendrick Lamar i Slottskogen, augusti - feeeeeeet bas och ännu fetare rhymes
Kaah på Liseberg, augusti - kärlek i luften och sjukt sväng
Lune i Annedalskyrkan, augusti - stockholmshipsterromantik/parodi
bubblare: Uffe i Varberg, juli - ovärdigt folkparksgnäll i trasiga armybyxor

Andreas T Olsson

Skivor:
Kasey Musgraves - Same Trailer Different Park
Abidaz - In och ut
Queens of the Stone Age - ...Like Clockwork
J Cole - Born Sinner
Håkan Hellström - Det kommer aldrig va över för mig
Kurt Vile - Walking on a Pretty Daze
Mark Kozelek and Jimmy LaValle - Perils From the Sea
Prefab Sprout - Crimson/Red
Justin Timberlake - the 20/20 Experience
Franska Trion - Rim och ramsor
bubblare: Christian Kjellvander - The Pitcher

Abidaz


Kasey Musgraves


Låtar:
Asap Rocky - Long Live Asap
Justin Timberlake - Mirrors
Lana del Rey - Young and Beautiful
Postiljonen - On the Run
J Cole - Land of the Snakes
Azelia Banks - 212
Mariah Carey - #Beautiful
Local Natives - Heavy Feet
Ghost - Per Aspera Ad Inferi
Charlie XCX - You're the One
Lune - Standing Eagle
Pearl Jam - Yellow Moon

Lana Del Rey

Annat bra:
Farstabröllop under äppelblommor, House of Cards, laps på Hammarbybackens baksida i snålblåst och snödrev, redlös subway-måltid i Varberg inför Uffe efter strandhäng i solen och våra rekordsnabbt tömda öl och gammeldansk, Saab 9-3, ensamdrink en lördagkväll på 47:e våningen Ritz Carlton Tokyo, nysnön i Mayrhofen, västerhavet flera omgångar, cykel längs hallandskusten och de bedövande vidderna, piroger och vodka och vänskapligt våld och tung tung bas i Berlin, och söderortspromenader i ständigt större cirklar.

tisdag 4 februari 2014

Get Lucky


We're up all night for good fun
We're up all night to get lucky

(via Twitter)

fredag 31 januari 2014

LIL-bokcirkeln, #5: "Inte skära bara rispa"

 Agneta Klingspors Inte skära bara rispa: Kvinnodagbok 1962-76 (1977)

Högdalen, januari 2014. Funkis, tallar och snöyra

En vackert snöig dag i Högdalen träffades Längre inåt landets bokcirkel för vår femte bok: efter alster av Carin Holmberg (bloggen här, här), Susan Faludi, Gun-Britt Sundström och Cora Sandel var det nu dags för Agneta Klingspors Inte skära bara rispa: Kvinnodagbok 1962-76. Denna ärliga, raka dagbok som går rakt på sak om sådant som är viktigt, visade sig vara inte bara bra läsning utan kanske ännu bättre som bokcirkelmaterial: när de tre deltagarna läste högt från olika utvalda stycken, växte Inte skära bara rispa än mer hos oss alla tror jag. För den är så intensiv i sitt sökande och sitt diskuterande att den som läser nästan kan bli matt, och många briljanta passager kan så gå en förbi.

Det citeras

Denna kväll var inte heller ”bara” en bokcirkel om en briljant bok, utan fantastiskt nog lyckades vi också kombinera det med handbolls-EM på teve, soppa, vin, och gott häng med olika vänner som kom och gick i det folkhemskök där större delen av kvällen utspelades. 

Men tillbaka till Inte skära bara rispa. Vad är det som gör den så bra? Jag kan inte tala för alla bokcirkeldeltagare men jag tänker så här: envist, bestämt borrar Klingspor konsekvent i ett fåtal Stora Frågor. Från förordet och annat har vi förstått att denna ”kvinnodagbok”, skriven av Klingspor från 16 års ålder till 32, mötte delvis hård kritik när den kom: ”jag kräks när jag läser Agneta Klingspor” skrev en recensent, och det verkar som att -- moralistiskt? -- både en och annan ogillade hur många män (älskare) som passerar revy. Och det är sant att den är väldigt centrerad på författarens förhållande till män. Återkommande kritiserar hon sig själv för att inte umgås tillräckligt med kvinnor, inte bry sig tillräckligt om kvinnor, inte leva tillräckligt i ”kvinnogemenskap”; ”Det är en brist hos mig att inte kunna berätta om mina kvinnliga kamrater. De finns där och nu anser jag det viktigare att utveckla kamratskap med kvinnor än med män. Ändå skriver jag inte om dem.” Men (som Nabokov skulle sagt), spelar det någon roll vad  det handlar om? Är inte det viktiga hur Klingspor skriver? I slutet av Inte skära bara rispa, när hon mer eller mindre bestämt sig för att publicera sina dagböcker, reflekterar hon så här över sina dagböcker jämfört med Anaïs Nin:
”Anaïs Nin beskriver människor. Få människor har en djup effekt på henne. Hon är iakttagerskan. Hon beskriver människor som blommor på en äng och hon går runt och luktar på dem. Jag är tvärtom. Jag beskriver mer min känsla för en människa, vilken effekt vår samvaro har i mitt liv.”
Och det tror jag är centralt. Inte skära bara rispa är ingen katalogaria utan en bok som borrar sig in till roten av några stora frågor: individualism kontra gemenskap, förhållandets roll i livet, familjen. Männen är ansiktslösa figurer som kommer fram i enstaka scener, scener som snarast är avstamp för författarens tankar än delar av en  ”handling”. Skildringarna är drastiska -- från den konkreta scenen med närvaro och rum, till de mycket större, abstrakta problemen. Så här kan det låta:

 ”Mitt sköte bultar av dig. /.../ Vår sista kärleksakt, Henrik. Jag orkar inte med dina självmordsförsök, ditt destruktiva drickande. Du förstärker min destruktivitet när jag just håller på att upptäcka positiva sidor i livet. Socialismen, en utväg. Min kamp mot dig är bl.a. en kamp för socialismen, handlingar som frigör. Jag vill inte dö med dig. Vi lämnar varandra i extas.”
Så koncentrerat! Ett annat exempel:
”Jag har samhället inom mig. Min längtan till gemenskap och behovet av ensamhet (kollektivitet--individualitet). Min passivitet, modlöshet mot mitt häftiga engagemang. Kampen mot mannens dominans och kampen för mannens utvecklande av sitt känsloliv.
Jag äter fisksoppa med Samuel. Samuel talar om det omedvetna, det osynliga, icke-verbala. Han är arkitekt och ritar efter det omedvetna, lyhörd och lyssnande. Han talar om Hegel och dialektiken. Det är skönt att se hans rynkor och yviga hår. Han stryker med fingret över min haka, ömhet, tycker om honom.”
Notera övergången från  ”mannens utvecklande av sitt känsloliv” till ”jag äter fisksoppa med Samuel”! Den är typisk. Abstrakt -- konkret. Och så abstrakt igen. Jag läser Inte skära bara rispa som en tankebok. Den har ingen namedropping, väldigt lite av sammanhängande narrativ. Extremt bra.

Eva Dahlgrens dialog med Edith Södergran

Jag läste just Hillevi Ganetz uppsats "Kropp, själ och modernitet - en komparativ studie av Edith Södergran och Eva Dahlgren" i Feministiska Litteraturanalyser 1972-2002 och blev genast väldigt munter.

Eva Dahlgren

Jag måste erkänna att Eva Dahlgren till största del har hamnat utanför min radar. Detta faktum är en smula slående med tanke på det stora intresse som jag har ägnat åt Ulf Lundell - inte minst på denna blogg -, eftersom vi talar om en av Sveriges största artister på 1980-talet, verksam i samma genre och sfär. Mina känslor inför Eva nu tangerar de jag kände för Ulf för låt oss säga sex-sju år sedan, dvs att det rör sig om en artist som är en dinosaurie i svenskt musikliv, och just därför är en smula skrämmande och ointressant på samma gång. Jag tror att jag kommer att få anledning att uppdatera dessa känslor; Ganetz' komparation mellan Edith Södergrans poesi och Eva Dahlgrens rocklyrik är ögonöppnande. Som exempeltexter använder hon Södergrans berömda dikt "Dagen svalnar..." och Dahlgrens hit "Jag klär av mig naken".


Dagen svalnar...

I

Dagen svalnar mot kvällen...
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan...
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

II

Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte -
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart...
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta...

III

Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm...
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina sköra sköra drömmar.

IV

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.

Edith Södergran

I denna dikt ställs yta och djup mot varandra, och det manliga "duet" blir besviket av att finna hur blomman/källan/kvinnan han söker är en mogen gestalt som till och med innehar en själ. Här finns kopplingar till den piedestal-filosofi som Ulf Lundell har varit med om att etablera (och, om jag skall vara lite vänlig, till viss del nedmontera). Ebba Witt-Brattström talar om hur intellektuella unga kvinnor vid den här tiden (1910-talet) fann den platonska kärleken som eftersträvansvärd i en tid när kvinnan vann rättigheter och gjorde frammarsch i samhället samtidigt som sexualmoralen släpade efter betänkligt. Ganetz' påpekar apropå fjärde strofen i Dagen svalnar... att "det tycks som om den kropp som så länge hade fängslat den nya kvinnan måste göras osynlig för att hennes själ skulle kunna framträda desto mer tydligt."

Texten till Eva Dahlgrens Jag klär av mig naken ser ut så här:

Jag klär, jag klär av mej naken
Jag klär, jag klär av mej naken
Jag klär av mej naken
Här står jag naken för dej

Du söker djupen i mej
jag säger djupen finns i haven
Du söker ljuset i mej
jag säger ljust är det på dagen
Ge mej din nakna själ
jag säger själen och jag
Är samma människa


Jag klär, jag klär av mej naken
Här är jag

Jag klär, jag klär av mej naken
Här är jag

Jag klär av mej naken
Här står jag naken för dej


Du söker kvinnan att älska
jag säger älska med mej
Du söker vishet i mej
jag säger vis är den kvinna som överlever
Du komplicerar ett liv
jag säger liv i enkelhet
föder en ärlighet


En naken man är en naken man







I Dahlgrens text är uppbyggnaden du söker-jag säger, hos Södergran är det du sökte-och fann. Det föreligger flera rent tekniska likheter mellan de båda texterna, men det är framförallt innehållet som är det intressanta. I båda texter finns det ett komplicerat förhållande mellan ett du och ett jag. Om Södergran når frihet genom att frikoppla sig från kroppen tar Dahlgren diskussionen vidare, utifrån den position som "kvinnofrågan" har nått på 1980-talet i Sverige. Duet i hennes text har en upphöjd bild av Kvinnan och söker ljus, djup och hennes nakna själ, men får till svar att djupen finns i haven, ljust är det på dagen och kropp och själ är ett. Som Hillevi Ganetz påpekar är det ett mycket snyggt sätt att kommentera och komma runt hora/madonna-komplexet; "själen och jag är samma människa", "du söker kvinnan att älska / jag säger älska med mej". 


- - - 

Ebba Witt-Brattström om Edith Södergran: http://youtu.be/fWklUduNaYQ

söndag 26 januari 2014

Ulf Lundells romankaraktärsnamn



Jack (1976): Jack Råstedt, Bart Bengtsson, Harald Åhm

Sömnen (1979): Tommy Cosmo, rocksångare  

Vinter i paradiset (1979): luffaren Bengt Pavlo Gustavsson, som varit före detta knarkkurir, före detta succéförfattaren Julius Tonker (mycket bra!)

Kyssen (1981): Kenneth Carlsson (bu! för normalt...)

Hjärtats ljus (1983): popsångaren Finn Walden, författaren Leo Forssman och frilansjournalisten Odd Nessnakometz (!!! MVG i namngivande)
citat från omslaget: Det här handlar om Odd Nessnakometz, bland annat. En man i trettiofemårsåldern, journalist, freelance, som lever sitt liv i ensamhet och försök till värdighet i en lägenhet vättande mot norr i staden Stockholm."

Saknaden (1992: konstnären Florian Douhan som försöker få ordning på sitt liv

Friheten (1999): Romanen handlar om en medelålders författare, Tom Wasser och hans tillvaro i lägenheten på Södermalm, Stockholm, i stugan på Österlen och på resor i Italien. Han är fri från förpliktelser; inget fast förhållande, barnen klarar sig själva, han avstår från alkohol och han skriver inget. Vad gör man med sin frihet?
[EDIT: också vännen Crock Status!!! Tack anonym kommentator för det]

Värmen (2005): rockartisten Poul och författaren Bull Baldini, assistenten Sunny (MVG)

Vädermannen (2008): målaren Georg Boell, med hus på Österlen och i Provence (lite tamt namn, men plus för yrket och geografin), "den något bedagade rockstjärnan X och författaren Monk" (cit SvD) (mycket bra!)

Allt är i rörelse (2012): fotografen Joar "Red" Cirroan och rockartisten Ugg Madekus (!!!!!!)

lördag 11 januari 2014

Eriks 2013-listor


Spelningar
Goran Kajfeš Subtropic Arkestra på Scandic Rubinen, augusti (bloggat). Mind: blown.
Tristan och Isolde på Göteborgsoperan, februari (bloggat). Större än livet!
Honey Boy Slim and the Bad Habits på Göteborgs Bluesförening/SS Marieholm, juni. Fest!!
Beach House på WOW, augusti. Tungt, fantastiskt liveband.
IKI på Nefertiti, december. Inspiration!
hedersomnämnanden: Tame Impala och Mariam the Believer på WOW, Håkan Hellström på tv (Skansen), Uffe i Varberg, Brittens Peter Grimes på Kungl. operan



Skivor 
Maria Eriksson, Stjäl det du behöver
Saturday Looks Good to Me, One Kiss to End It All
Nord och Syd, Som en människa
Neko Case, The Worse Things Get...
Håkan Hellström, Det kommer aldrig va över för mig
Christopher Owens, Lysandre
(om den kom under året: Matthew E White, Big Inner)

Låtar, övriga
Eleanor Friedberger, ”My Own World”
Slow Fox, ”Hard Work”
Johan Blohm, ”Bad Case of a Broken Heart”
Beachwood Sparks, ”Desert Skies” (gammal men nysläppt version)
Israel Nash Gripka, ”Woman at the Well”
Caitlin Rose, ”No One to Call”

Övriga höjdpunkter
Disputationsfest i en klubbstuga; förfesta inför Uffe på klipporna i solen i Varberg med öppna skjortor & dito sinnen, Uffe i högtalarna, öl och gammeldansk i struparna; avskedsmiddag i Köln med ett underbart gäng; Gelsenkirchen; läsa Klingspor i Paris; fantastiskt bröllop i Farsta; snowboard i Polen med 'Detaljen'; Lewandowskis fyra mål mot Real Madrid och Bayerns Barcakross; Visby; Halmiaseger hemma mot Landskrona; ”nights I can't remember, friends I'll never forget”.

fredag 3 januari 2014

Max 2013

Dags för årsbästalistorna, som vanligt så här års. Och precis som vanligt är det en kraftigt haltande lista - inte heller i år har jag lyckats konsumera lika delar ny litteratur, film, poesi och musik, men här kommer en sammanfattning av vad jag faktiskt har lyckats ta del av:

Låtar

Of Montreal - Fugitive air
Quadron - Better off
Haim - Falling
Veronica Maggio - Jag lovar
Kendrick Lamar - Poetic justice
Lovers - Luxury
Vampire Weekend - Step
Julia Spada, Mack Beats - Lägg dig ner
Icona Pop - Girlfriend
Nicole Sabouné - I Surrender
Drake - Started from the bottom
Nord & Syd - En av er
Håkan Hellström - När lyktorna tänds
Steve Martin, Edie Brickell - When you get to Asheville
Looptroop Rockers, Cleo - Hårt mot hårt
Daniel Gilbert - Vipera Berus
Peace - Float forever
The Black Heart Rebellion - Ein Avdat
Simone Dinnerstein, Tift Merritt - Night and dreams
Emmylou Harris, Rodney Crowell - Hanging up my heart
New Found Land - Nothing's ever been easier
Daughter - Youth
Samling - Varje sekund, varenda minut
Cult of Luna - In awe of
Solange - Some things never seem to fucking work
Skogen Brinner - Pundarvarning
James Blake - Overgrown
Junip - Line of fire
Kurt Vile - Pure Pain
Britta Persson - Walk my bike
Caitlin Rose - No one to call
Iron & Wine - Caught in the briars
Xenia Kriisin - Firearms
Makthaverskan - Antabus
Mattias Alkberg - Skända flaggan
Rhye - Last Dance
Laura Mvula - Is there anybody out there?
Saturday Monday, Julia Spada - The Ocean
Youth Lagoon - Mute
Phosphorescent - Song for Zula
Beach Fossils - Clash the truth
Yo La Tengo  Ohm
Matthew E. White - Will you love me
The Embassy - I-D
Klabbes Bank - Protect the forest
A$AP Rocky - Long Live A$AP

Skivor



Laura Mvula - Sing to the moon



Iron & Wine - Ghost on ghost



Håkan Hellström - Det kommer aldrig va över för mig



Quadron - Avalanche



Matthew E White - Big Inner




Simone Dinnerstein, Tift Merritt - Night


Konserter

Kendrick Lamar, Håkan Hellström, Beach House, Dungen - Way out West, aug 2013
Matthew E White - Hornstull Strand, sep 2013
IKI, Vi drar på jazzklubb, Nefertiti, nov 2013



Böcker

Jag har läst mycket skönlitteratur i år, men inte mycket nytt. En som förtjänar att nämnas är Helena Östlunds "Kari 1983", som är en mystisk och svårgreppad läsning med ständiga upprepningar, nästan helt utan interpunktion. Jag kan inte säga att jag älskade den, men den har stannat kvar i mitt medvetande. Maria Svelands "Hatet" är viktigt läsning inför 2014, annars har jag fått mina största kickar av Marguerite Duras och Vladimir Nabokov, men de är ju tyvärr borta sedan länge.

Övrigt
Bastudbad på Domarudden, Viasats Premier League-sändningar, Palestina-turné med besök på Taybeh Beer (Västbankens enda mikrobryggeri) i juni, semlor på POCK, Bibimbap på Arirang, spontan ölprovning på Hus 13 i Varberg dagen efter Ulf Lundells spelning, handboll i Hamburg, IS Halmias damers serievinst och efterföljande avancemang till elitettan.