fredag 31 januari 2014

Eva Dahlgrens dialog med Edith Södergran

Jag läste just Hillevi Ganetz uppsats "Kropp, själ och modernitet - en komparativ studie av Edith Södergran och Eva Dahlgren" i Feministiska Litteraturanalyser 1972-2002 och blev genast väldigt munter.

Eva Dahlgren

Jag måste erkänna att Eva Dahlgren till största del har hamnat utanför min radar. Detta faktum är en smula slående med tanke på det stora intresse som jag har ägnat åt Ulf Lundell - inte minst på denna blogg -, eftersom vi talar om en av Sveriges största artister på 1980-talet, verksam i samma genre och sfär. Mina känslor inför Eva nu tangerar de jag kände för Ulf för låt oss säga sex-sju år sedan, dvs att det rör sig om en artist som är en dinosaurie i svenskt musikliv, och just därför är en smula skrämmande och ointressant på samma gång. Jag tror att jag kommer att få anledning att uppdatera dessa känslor; Ganetz' komparation mellan Edith Södergrans poesi och Eva Dahlgrens rocklyrik är ögonöppnande. Som exempeltexter använder hon Södergrans berömda dikt "Dagen svalnar..." och Dahlgrens hit "Jag klär av mig naken".


Dagen svalnar...

I

Dagen svalnar mot kvällen...
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan...
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

II

Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte -
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart...
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta...

III

Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm...
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina sköra sköra drömmar.

IV

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.

Edith Södergran

I denna dikt ställs yta och djup mot varandra, och det manliga "duet" blir besviket av att finna hur blomman/källan/kvinnan han söker är en mogen gestalt som till och med innehar en själ. Här finns kopplingar till den piedestal-filosofi som Ulf Lundell har varit med om att etablera (och, om jag skall vara lite vänlig, till viss del nedmontera). Ebba Witt-Brattström talar om hur intellektuella unga kvinnor vid den här tiden (1910-talet) fann den platonska kärleken som eftersträvansvärd i en tid när kvinnan vann rättigheter och gjorde frammarsch i samhället samtidigt som sexualmoralen släpade efter betänkligt. Ganetz' påpekar apropå fjärde strofen i Dagen svalnar... att "det tycks som om den kropp som så länge hade fängslat den nya kvinnan måste göras osynlig för att hennes själ skulle kunna framträda desto mer tydligt."

Texten till Eva Dahlgrens Jag klär av mig naken ser ut så här:

Jag klär, jag klär av mej naken
Jag klär, jag klär av mej naken
Jag klär av mej naken
Här står jag naken för dej

Du söker djupen i mej
jag säger djupen finns i haven
Du söker ljuset i mej
jag säger ljust är det på dagen
Ge mej din nakna själ
jag säger själen och jag
Är samma människa


Jag klär, jag klär av mej naken
Här är jag

Jag klär, jag klär av mej naken
Här är jag

Jag klär av mej naken
Här står jag naken för dej


Du söker kvinnan att älska
jag säger älska med mej
Du söker vishet i mej
jag säger vis är den kvinna som överlever
Du komplicerar ett liv
jag säger liv i enkelhet
föder en ärlighet


En naken man är en naken man







I Dahlgrens text är uppbyggnaden du söker-jag säger, hos Södergran är det du sökte-och fann. Det föreligger flera rent tekniska likheter mellan de båda texterna, men det är framförallt innehållet som är det intressanta. I båda texter finns det ett komplicerat förhållande mellan ett du och ett jag. Om Södergran når frihet genom att frikoppla sig från kroppen tar Dahlgren diskussionen vidare, utifrån den position som "kvinnofrågan" har nått på 1980-talet i Sverige. Duet i hennes text har en upphöjd bild av Kvinnan och söker ljus, djup och hennes nakna själ, men får till svar att djupen finns i haven, ljust är det på dagen och kropp och själ är ett. Som Hillevi Ganetz påpekar är det ett mycket snyggt sätt att kommentera och komma runt hora/madonna-komplexet; "själen och jag är samma människa", "du söker kvinnan att älska / jag säger älska med mej". 


- - - 

Ebba Witt-Brattström om Edith Södergran: http://youtu.be/fWklUduNaYQ

1 kommentar:

Magnus sa...

Intressant text om Edith Södergran och Eva Dahlgren! Parallellerna blir verkligen uppenbara när dikten och sångtexten ställs intill varandra.
Du refererar till Ulf Lundell i din bloggtext och kanske kan sången "Nadja" ge en annan bild än den vanliga piedestal-bilden.
Den franske surrealisten André Bretons "Nadja" (hon som uttrycker orden: "Jag är den irrande själen") är, misstänker jag, den litteraturhistoriska kvinnliga förlagan till den unga kvinnan i Ulf Lundells sång "Nadja". Det är en blinkning till Breton och ett sätt för sångaren att snabbt karaktärisera personligheten hos de sköra, unga kvinnor som sångaren mött i sitt eget liv. Sången kan ses som ett försök till beskydd av en viss sorts människa eller snarare människospillra som befinner sig i den förnuftets natt som sänkt sig över västerlandet och förvägrat dagen dess skimmer. De hyperkänsliga, unga irrande själar som varken kan eller vill ta plats i det ”akademiska ghettot”. Med Bretons Nadja som fond och sångröstens pendlande mellan återhållen ilska, resignation och ömhet öppnas sången upp för fler dimensioner där även ett slags självkritik hos sångjaget inryms.

"Nadja, älskling
jag vill se dig gro
som ett skott av nytt liv
på den gren som jag sitter på
Men vem är jag
med min såg och
min ensamhet?"

Jag utgår ifrån att det är den egna grenen som sångaren sitter och sågar av och att grenen symboliserar själva konstnärskapet. Sågen skulle kunna symbolisera ”det genomskådande ögat”; alltså medvetandet. Genom att dikta om Nadja riskerar hon att bli endast ett instrument, ett medel för konstnären och inte en människa av kött och blod. Därför kan sångaren heller inte beskydda henne. Om detta är han smärtsamt medveten. Trots hopplösheten som råder i denna förnuftets natt så finns det ett hoppingivande gryningsljus som ömsint omsluter hennes kropp och lovar henne det beskydd diktjaget själv inte förmår att ge.