söndag 27 september 2015

När Ernst och Eric Schüldt möttes


Ernst Kirchsteiger är en levande legend inom samtida svensk tv4-kultur: mysmannen, sexsymbolen, livsnjutaren, den barfotagående sinnlige som lär tittarna att "känna in" och njuta av mat, vackra ting och livet. Nu har han tillsammans med Carina Nunstedt gett ut en bok med den underbara titeln "Lyckan i det lilla", och på bokmässan i Göteborg fick Expressen Kultur den briljanta idén att sammanföra honom med radioprataren Sveriges största Arvo Pärt-fan Eric Schüldt för ett samtal. Resultatet kan ses här: ett fint samtal om livet utifrån en ny självhjälpsbok.

lördag 1 augusti 2015

Det aitologiska

Babels torn så som Pieter Bruegel d.ä. (c. 1525-1569) föreställde sig det

"Stjärnmattan bakom, bakom! de synliga stjärnorna, den var det som icke kunde nedritas. Det var förklaringen till att frågorna var så svåra, och svaren så enkla att man nästan inte kunde tro."
PO Enquist, Lewis resa

I Staffan Ottossons bok om Gamla Testamentet, Profeter, kärlek och ond bråd död (2002), lär jag mig begreppet "det aitologiska". Många av Bibelns berättelser är mycket märkliga och kan verka långsökta. Till exempel Babels torn: berättelsen om hur människorna vill samlas på en enda plats -- en dal i Shinar -- och bygga ett enda torn till himlen för att "göra sig kända" (för vem?). Så långsökta berättelser, säger Ottosson, kan sägas ha en aitologisk funktion: de är till för att förklara något svårbegripligt, som varför människorna talar olika språk. (Enligt den bibliska berättelsen straffar Gud människornas övermod i tornbygget med att sprida dem över världen och ge dem olika språk.) En djup, filosofisk fråga: varför talar vi från början olika språk? En fråga svårbesvarad och kanske är mytens "aitologiska" form då på ett sätt det mest rimliga svaret inför förklaringarnas otillräcklighet.

tisdag 30 juni 2015

Konstbiennalen i Venedig: höjdpunkter

Tillsammans med min bättre hälft besökte jag konstbiennalen i Venedig över midsommar. Vi bytte sill, nubbe och små grodorna mot modern konst, renässansarkitektur och magiskt medelhavsljus.

Konstbiennalen arrangeras vartannat år på två platser strax väster om Marcusplatsen - Giardiniparken och Arsenale, som är ett gammalt skeppsbyggeri. I år hade många av de nationella salongerna flyttat ut till olika platser runtom i Venedig, vilket visade sig vara ett bra tillfälle att också få se några av stadens fantastiska palats från insidan.

Årets biennal har titeln All The World's Futures och har ett starkt politiskt tema. Curator är den nigeriansk-amerikanske Okwui Enwezor och han är den förste afrikanen någonsin som fått uppdraget.

De stora globala politiska utmaningarna är både svåra och ödesmättade, och intrycket av biennalen är därefter, men samtidigt är den kreativa kraften och den politiska medvetenheten och viljan så genomgående stark att vi ändå lämnade Venedig med en mäktig känsla av att förändring är möjlig.

Hela den centrala utställningen i Giardiniparken var egentligen en höjdpunkt i sig eftersom den lyckades förena skilda och ibland rentav motstridiga politiska problem till en samlad helhet med ett poetiskt och känsligt tilltal långt från det tröttsamt plakatpolitiska. Det första som möter en när man kommer in i den stora lokalen är en rund vestibul där italienaren Fabio Mauris verk om exil ställs ut. En vägg av resväskor och tillhörigheter står mitt i rummet, och på väggarna hänger målningar och tryck som på olika sätt beskriver frasen "the end".


I nästa lilla rum spelas franske Christian Boltanskis videoverk "Den hostande mannen" från 1969 upp, en mardrömslik sekvens som förmedlar stark oro och ångest och som satte en stämning som var svår att skaka av sig.


Några rum senare står och hänger egyptiskanInji Aflatouns och peruanskan Elena Damianis verk i samma sal. Aflatuon är influerad av bland annat expressionism och beskriver arbetslivets hårdhet med mjuk drömsk pensel. Damiani ställer ut skulpturer och teckningar som på olika sätt tematiserar utnyttjandet av naturresurser i Peru - jag gillade verkligen hennes pelarskulpturer om gruvbrytning.

Inji Aflatoun

Efter en högersväng (no pun intended) kommer så Isaac Juliens maratonhögläsning av Das Kapital, i byggnadens centrala auditorium. Ett antal skådespelare turas om att läsa alla tre banden av Kapitalet från pärm till pärm under biennalens åtta månader. Knappast ett effektivt sätt att tillägna sig Marx men en mäktig manifestation av en bok vars betydelse för många av biennalens verk naturligtvis är stor.


Det konstverk som gjorde överlägset störst intryck på mig var australiskan Emily Kame Kngwarreye "Earth's creation" - en enorm målning, säkert sex gånger tre meter, som med mängder av små färgpunkter tycks avbilda en sprakande ursoppa, en sammansmältning, samhörighet, flöden, eller bara skogen efter ett regn. Att stå framför den var en existentiell upplevelse och effekten var kanske lite lik den som Ove Wikström i filmen "Trädälskaren" beskriver att träd kan ha - att målningen aktiverar ett själsligt minne av en rest, en skärva av sorg över något som gått förlorat. Mer om konstnären här.




Emily Kame Kngwarreye

torsdag 25 juni 2015

Lästips: den svenska poesins essens

Det är alltid kul att se försök att sammanfatta en hel litteraturgenre på några få rader. Ett lyckat sådant läser jag här, på Den långsamma bloggen som drivs av bibliotekarien Lennart Erling i Tvååker, Halland.

I sitt inlägg sätter han samman titlar från 87 svenska diktsamlingar, och resultatet är beundransvärt pregnant poesi.

Några strofexempel som jag verkligen gillar:

en förmiddag i Sverige
landskap i gult och guld
landskap för länge sedan
fosterlandet under jorden

den blåa himlen
gyllene stunder
ljuskantring, jordrök
tre vägar, vid askens rötter

röster, stenar, sånger
ändå, gluggar och sprickor
ådernät i åderträet

att färdas med en fågel
den dunkla vingen, genomfärd
resor i din tystnad

ord när hösten faller
vägvisare till underjorden
vid nattens tröskel


En av dem vars titlar syns - Werner Aspenström


lördag 27 december 2014

2014-listor, Erik

Brötzmann-Uuskylä på stadsbiblioteket i Halmstad, februari

Konserter
Fire Orchestra på Nefertiti, januari. Tungt, starkt, omskakande, inspirerande!
Evil Emil and the King Kong Cobras på Honky Tonk Illegal, februari. Malande, tungt svängig zydeco som höjde stämningen till topp!
Strauss Salome på Kungliga operan, februari. Bästa operan jag hört live utanför Wagner, underbara klarinetter.
Peter Brötzmann och Peeter Uuskylä på Halmstad stadsbibliotek, februari. Frijazzlegend i oväntad miljö.
Buxtehudes Membra Jesu Nostri med Göteborg Baroque, mars. Jag har sett sex konsetter med Göteborg Baroque i år och detta var den i särklass starkaste musiken, så vacker och samtidigt så sorglig; i programbladet flaggades för ett nästan erotiskt förhållningssätt till Jesu sår som är styckets tema. En fin koppling till herrnhutism och dylik kristendom som jag gått omkring och funderat på i år efter att ha läst PO Enquists fantastiska Livläkarens besök och Lewis resa under förra året.
Musik av Sven-David Sandström i Maria Magdalena kyrka, mars. Mer klarinett, nu vacker och eterisk snarare än tidig-jazzigt dekadent som hos Strauss.
Niklas Barnö Je Suis! på Nefertiti, vår. Ösig frijazz.
Perssons Pack på Pustervik, september. Avslutsturnén för dessa folkrocklegender, underbart brusande dragspel.
Fartyg 6, Brötz, september. Mer frijazz, åh så gott på Brötz 600-spelningarsjubileum.

Också värt att nämna: bluegrassfestival i Halland, Purcells ”Dido och Aeneas” på Röda sten, Glucks ”Orfeus och Eurydike” på Göteborgsoperan, Television, Tonbruket, Peter Lemarc och Linnéa Olsson på Stockholm Music and Arts, Bobo Stenson trio på Nef var sig lika, South Station Stompers på Lilla Wien, att jag såg the Refreshments inte en utan två gånger (Sundsvall samt Göteborg), mycket speciell festivalupplevelse i Falbygden och en särskilt bra spelning av folk-barock-bandet Silfver, Ulf Lundell på Solgården i Tylösand inte lika kul som i Varberg förra året, att jag såg Göteborg Baroque sex gånger (Dido och Aenas, Purcells begravningsmusik för drottning Mary, Buxtehude, Charpentiers Te Deum, Haydns Stabat Mater, Händels Fyrverkerimusik), andlig musik med Eric Schüldt i Katarina kyrka, Western Toneflyers-Thorbjörns 50-årskalas.

Trender
Frijazz, klarinett, barockmusik, kristendom



Skivor
Cecilia Persson, Open Rein
Christoper Sander, Jorden var rund
Zoe Muth, World of Strangers
Goran Kajfes Subtropic Arkestra, The Reason Why Vol. 2
Justin Townes Earle, Single Mothers

Je Suis!, Ca va?

Två skivor här från vilka mycket av materialet var bekant sedan tidigare spelningar: höjdpunkten på Cecilia Perssons Open Rein är i mitt tycke Amble-sviten, som vi hörde på Jazzkatten-galan 2012 på en av mina favoritspelningar det året, och hits som "Mama Needs a Margarita" på Zoe Muths World of Strangers spelades på hennes fina spelningar i Sverige också under 2012. Christopher Sander var däremot en ny bekantskap för mig även om han kanske inte borde vara det givet att bandet Ingenting funnits i utkanten av mitt medvetande i flera år och att han varit med och skrivit låten "Äppelöga" som Anna Järvinen spelat in. Hans skiva Jorden var rund tycker jag i vilket fall är en höjdare, mjuk, lugn, varm pop. Justin Townes Earle är en gammal LIL-favorit och även om jag inte tycker att årets skiva Single Mothers (som nästa år följs av skivan Absent Fathers samt en stor turné också i Sverige, vilket jag ser fram emot!) är lika bra som de föregående skivorna, så är det fortfarande go lyssning i mina countryöron. Subtropic Arkestra var etta på min spelningslista förra året och årets skiva är grym även om de gör sig bättre som liveband än på skiva. Je Suis är den andra nya bekantskapen för mig på årets lista, kul och energisk jazz i den friare genren.

Låtar
Christopher Owens, ”Never Wanna See that Look Again”
Franska Trion, “Kärlekens helvete”
Anna Ahnlund, “Gruset”
The Haden Triplets, “When I Stop Dreaming”
Amason, “Ålen”
War on Drugs, “Lost in a Dream”
Nisse Hellberg, ”Nu smet katten in till grannen igen”
Steve Earle, ”21st Century Blues”
Woods, “Moving to the Left”

TV
Brooklyn Nine-Nine, Historieätarna

Radio
Football Weekly, P1-morgon, Lördagsmorgon med Eric Schüldt, podcasten Staden, Lantzkampen

Sport
Utsikten–IS Halmia 0–4, Brasilien–Tyskland 1–7

Övriga höjdpunkter
Stilla sommarkväll i småstaden Norberg, tåg- och bilsemester i Sundsvall och Hälsingland, "hänga på pizzan och läsa blaskan" i Hjorthagen/Stockholm, korpfotboll, födelsedagsfirande i Halmstad i juli med nära och kära, #pensionärsliv2014, hälsa på Linna i Boston/Cambridge och Jeff i Washington D.C. i mars, jobbintervju och roadtrip i Lund och Skåne en stekhet julidag, Klingspor-bokcirkel i snökaosigt Högdalen i januari, havsbad på Gran Canaria i december.

Liberation Music Orchestra från 1969, en av de skivor som engagerat 
och inspirerat mig mest under 2014.

Vila i frid
Charlie Haden (1937--2014): så mycket av musiken som jag lyssnat på i år har han varit inblandad i! Ornette Coleman, Hadens egna Liberation Orchestra, osv.

onsdag 12 november 2014

Kindness är tillbaka!

Sedan en tid tillbaka skrivs och pratas det om Kindness lite överallt. Finns goda skäl därtill: vi har hyllat honom tidigare här på bloggen och på nya albumet tar han i mitt tycke sin grej till nästa nivå. Låter som står ut är till exempel repetitiva sexminutersballaden Geneva, det perfekta beatet i This Is Not About Us, eller det magiska samarbetet med Robyn i Who Do You Love?.

Men dagens tips blir tillbakalutade, saxofonmjuka With You (Feat. Kelela). LA-sångerskan Kelela lägger likt en kalifornisk Monica Zetterlund försiktig, innerlig sång över syntbasgångar och melankoliska saxofonslingor som smeker skjortan av Stuart Matthewman.

Kindness nya alster känns som musik för regniga höststäder och ensamma lördagseftermiddagar; en välmanikyrerad och lotionlen hand att hålla i när höstvinden viner.


fredag 7 november 2014

Parks and Recreation - en fyllemeditation (med viss spoilervarning)

"There has never been a sadness that can't be cured by breakfast food."

Orden är Ron Swansons, en man vi bloggat om tidigare här på LiL, i avsnitt tretton av sjätte säsongen av Parks and Recreation. Två av seriens huvudkaraktärer ska lämna staden (och serien?) på obestämd tid. Seriens huvudperson Leslie Knope (briljant spelad av Amy Poehler) gråter när flyttbilen som Chris och Ann sitter i rullar ut ur den lilla staden Pawnee i Indiana där det hela utspelar sig. För att trösta föreslår Ron, Leslies medelålders och mustaschprydde chef med fäbless för träslöjd, kött och nattväktarstat, frukostmat för att dämpa saknaden. En djupt mänsklig och vacker gest.

Ron Swanson - genererar svår mustaschavund

Parks and Recreation har producerats sedan 2009. Jag har följt serien sedan starten. Seriens livstid och dess olika vändningar har därför gått hand i hand med händelser och företeelser jag själv upplevt, som jag påminns om när jag tittar. Den har en stämning som jag trivs väldigt bra i. Persongalleriet är fantastiskt, och återspeglar några helt centrala facetter av vad det innebär att vara en västerländsk nutidsmänniska. Samtidigt plockar Parks and Recreation upp många teman som jag tycker väldigt mycket om, och som också går igen här på bloggen: vänskap, politik, öl, hantverk, musik, staden vs landet, hipstermode, skägg, sökande, kärlek...

Andy Dwyer - sångare i bandet MouseRat

Avsnitt tretton rörde mig särskilt. Kanske för att den dramatiska förändringen i serien sammanfaller med en insikt om förändringar i mitt eget liv - goda ting som jag uppskattat och älskat, och som inte längre spelar samma roll. Mutationer och skiften som pågår så långsamt att det är först vid en given tidpunkt som vikten av förändringen blir märkbar. Insikter som knappt kan formuleras annat än som banala konstateranden: tid som går - tid som förlorats. Rutiner som inte längre finns kvar, tankevärldar som glöms. Konstellationer av vanor och vänner och samband och sammanhang som plötsligt en dag är borta - precis som Chris och Ann när de kör i sin flyttbil mot Michigan och ut ur bilden.
Chris och Ann

Parks and Recreation är kanske en av de mest relevanta speglingarna av samtiden under 10-talet, som vi mycket snart genomlevt hälften av. Serien är också en fast punkt i mitt eget liv, och ett elixir i den meningen att den finns kvar, att den förändras med mig, att den fortsätter att ta temperaturen på en splittrad samtid med ett obönhörligt gott humör.

Jag behöver lite breakfast food - tack Parks and Recreation för att du finns!

Leslie Knope