En idé om ett modereportage

För ett tag sen satt Lo och jag och tjôtade om Dan Hylander. Lo berättade då om när han i 6-7-årsåldern varit på en spelning med DH och fått hans autograf! Lo var förstås där med sina föräldrar, och menade att hans pappas stil var så här på den tiden (ca 1991): mustasch, jeansjacka, jeans, träskor.

Vi konstaterade att det är en fantastisk stil, och jag hävdade att vi borde göra ett modereportage till Längre inåt landet, på temat: så här klädde våra pappor sig för 20 år sen! Jag satt själv den kvällen på Blue Thai iklädd en av min pappas gamla rutiga skjortor från sent 80/tidigt 90-tal, och jag tror att vi är överens om att det hade kunnat bli ett tungt stilreportage att bara scanna in ett gäng gamla bilder på hur papporna såg ut då. Herrmodet ca 1990 var hett!

Män som längtar bort #2: Into the Wild

Skäggig man läser bok ute i naturen

Sean Penns film Into the Wild från 2007, som är baserad på ett verkligt livsöde som journalisten Jon Krakauer skrivit en bok om, är en vacker och rörande tematisering av ett mycket gammalt tema i mänsklig kultur: försöket att göra sig oberoende av alla andra, av "samhällets" "förljugenhet", att leva i sanning och i absolut frihet, ensam med naturen.

Ett tämligen "manligt" kodat tema, en del av det tema som vi tog upp här på bloggen i mars i år och utlovade en serie om: män som längtar bort.

Innan jag såg filmen var jag rädd att den skulle vara något slags "Cast Away" i Alaska: en skäggig man blir vän med en volleyboll. Det lät rätt tråkigt. Men så var det verkligen inte. Större delen av filmen berättar om huvudpersonens bakgrund, orsakerna till att han bestämmer sig för att ge sig ut i vildmarken för att hitta frihet, och om hans liftande resa på väg till det stora projektet Alaska; på vägen stannar han bland annat i öknen i Nevada (?) där han tältar och blir vän med en gubbe.

Filmen berättar om hans bråkande och hycklande föräldrar, om hans inställning till college, om hans syster som han har en meningsfull relation till, och hans förtjusning för författare som Tolstoj och Jack London.

Jag är själv inte så lockad av den här frihetsidén om att frihet är att vara bortom alla andra; är väl mer kommunitaristisk än så och är ofta tvärtom lockad av en idé om frihet som meningsfullt och ömsesidigt beroende av andra människor (jfr Nina Björk, Fria själar), men den är onekligen ett mer eller mindre konstant inslag i våra samhällen och de flesta har nog i alla fall en liten dragning åt det hållet, och Into the Wild är en vacker och väldigt tänkvärd skildring av en person som tog denna dragning till en extrem.

---
SvD:s recension, av fine & pålitlige Carl-Johan Malmberg.
8 mars "Män som längtar bort"

Kampen mellan städer

Debatten om vad som skiljer Stockholm och Göteborg och vilken stad som egentligen är bäst rasar i många olika former runt om i samhället, inte minst när jag själv är i farten. Det är väldigt spännande att söka utröna skillnader städerna emellan och vad dessa kan tänkas komma av. En sak som de flesta håller med om är att stämningen i Stockholm är en smula stelare och hårdare än Göteborg. Därför blev jag väldigt glad när jag läste DN På stans lista över de 100 roligaste händelserna i Stockholm på 00-talet och fick se vad som rankades som den allra roligaste händelsen:

1. Stockholm hissar Göteborg i luften (2000)
Lördagen den 14 oktober 2000 har förevigats både i Marit Bergmans låt ”Nightlife” och flera texter. Trots att klubben bara har arrangerats ett par gånger är dansgolvet i Dianas källare knökat. Fukten droppar från taket och kön ringlar ner mot Skeppsbrokajen. Andres Lokko spelar skivor med Soulhenrik och ”blandklubben”, med både indierock och hiphop, håller precis på att slå igenom som genre.
Håkan Hellström har släppt sin debutskiva ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” några veckor tidigare och kommer till Nightlife för att festa. Fredrik Strage går till Nightlife när hans egen klubb Panda har stängt, iklädd sitt favoritplagg skinnrock med pälskrage.
– I slutet av kvällen spelade de ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och dansgolvet hissade Håkan Hellström. Det var ju inte så högt i tak i källaren där så snart hängde han i taket och folk stod nedanför och bara jublade. Jag och min fru Linda blev ihop den kvällen, hon hånglade av mig mina glasögon och jag famlade runt på dansgolvet på jakt efter dem och kände mig ocool, berättar Fredrik Strage.
En vecka senare skriver Fredrik Virtanen en krönika om kvällen i Aftonbladet. ”Håkan (…) är helt uppe i det blå, lycklig, full, kärleksbombad av en stad som aldrig kärleksbombar någon, där alla håller distansen, är coola, svåra, nervösa.”
– Jag hade ingen aning om att Håkan Hellström var där men plötsligt hänger en person och klättrar runt på rören i taket. Jag tror att det var en slump att han kom dit, jag kände honom inte i alla fall, säger Rebecka Lewis som arrangerade Nightlife.
Marit Bergman skrev låten ”Nightlife” om natten: ”It was the strangest night/Fever in the air, the moon unnaturally bright/Kids were crazy/there were madness in their eyes/all these smiling faces/and they lifted you up high”.


Jag blir rörd av Fredrik Virtanens ord om kvällen! Mycket fint!

LIL presenterar briljanta textrader #1

Jag har så länge jag kan minnas varit barnsligt förtjust i starka one-liners eller punchlines i popsånger. Tyvärr kan jag inte hitta några svenska synonymer för dessa ord, men jag tror att ni förstår vad jag far efter. I vissa fall kan det vara en enkel mening som sammanfattar ett större budskap, i andra fall en ren ordvrängning utan djupare innehåll.

Jag tycker det är värt att starta ännu en i bästa fall återkommande serie genom att publicera lösryckta textrader under denna rubrik; lite som dagens ros eller det där tänkvärda citatet som står längst ner på varje sida i ens kalender. Ett ord på vägen helt enkelt.

Först ut är en herre som varit omskriven på bloggen tidigare i höst - Allan Edwall. Jag blir knockad varje gång jag lyssnar på hans visa "Förhoppning" och den gode Allan fullkomligen brölar ut:

"Jag haver slösat bort mitt enda liv / på snus och knulla och travet!"

Globalisering i popen

Jonas Grönlund har en väldigt intressant och klok artikel i Sydsvenskan om globalisering i popen och kulturutbyten åt olika håll.

Jonas Grönlund, "Pop på världsomsegling", Sydsvenskan 11 december

Texter på svenska

"I dag är du väldigt skeptisk till svenska sångare som sjunger på engelska.

– Jo, nittio procent är ju vedervärdigt, fullständigt uttryckslöst. Jag tror att de flesta människor gör det för att de är fega och det är enklare att gömma sig bakom engelska standardfraser. De låter som sångare utan kontakt med sina egna hjärtan. Det blir ju hundra gånger mer på riktigt på svenska. Det är ju det som är så fantastiskt, varje ord väger blytungt. Men det finns ju lysande undantag: folk som skriver och sjunger bra grejer på engelska här också."
Thåström intervjuad i DN

Queen Ida

Det här är så jävla tungt och så jävla bra. Queen Ida, zydecodragspelare från Louisiana. Jag rekommenderar er att logga in på spotify och plocka fram hennes låt "Chere Duloone" (finns inte på youtube) från samlingen C.T. Gator Presents a Zydeco Dance Party!!. Svårslaget!

"while music was important to Guillory, during her young adult years while busy raising her family, she only performed for social occasions. She briefly attended nursing school but left during her first pregnancy. When her children were all school-aged, she became a part-time bus driver. As they grew, Guillory's friends began more strongly encouraging her to perform publicly.

In the early '70s, she began performing with Barbary Coast Band and with the Playboys. She was in demand, not only because of her talent, but also because female accordion players were a rarity. /.../

Despite her popularity, Queen Ida never felt music was stable enough to support her children and so continued bus driving until her youngest daughter went to school. After that, Ida began touring more frequently.

Allmusicguide

"Queen Ida also co-authored a cookbook, Cookin' with Queen Ida in 1990, which featured Creole recipes."

Wikipedia

LIL-kvalitetsmärkta uteställen #5; Nefertiti

Nefertiti är Sveriges trevligaste jazzklubb. Måhända är det inte den kategori av uteställen där det finns hårdast konkurrens men det förtar ingenting av Nefertitis charm!

Beläget i en källarlokal vid Hvitfeldtsplatsen i Göteborg finns förutsättningar för jazzig stämning; denna genre har nämligen en tydlig tendens att trivas bäst i underjordiska lokaler. Klubben är lagom stor och lagom djup, vilket är en väldigt viktig detalj när det gäller lokaler som hyser jazzband, då det inte får kännas ödsligt om det bara är 50 personer där, samtidigt som det bör gå in minst 250 personer utan att det skall bli fullständigt kaos. Detta klarar Nefertiti, samtidigt som det dessutom oftast är bra ljud och trevlig stämning.

Dessa grundförutsättningar finns på flera jazzklubbar jag har besökt runt om i Sverige, men det som särskiljer Nef på ett positivt sätt är att de har en otroligt trevlig personal och på det ett fantastiskt ölutbud. Senast jag var där slog det mig att det nästan är löjligt hur väl synkat deras utbud är med min smak; Samuel Adams lager på fat och Jever, Sierra Nevada Pale Ale, Oppigårds Single Hop Ale, Anchor Steam och Pilsner Urquell på flaska, för att nämna några.

Dessutom finns det en nattklubb som enligt uppgift skall vara riktigt vass, men som undertecknad aldrig har besökt. Trots denna uppenbara brist vad gäller en heltäckande uppfattning om etablissemanget darrar jag icke på min manschett när jag utnämner Nefertiti till #5 av Längre inåt Landets kvalitetsmärkta uteställen!

LIL-kvalitetsmärkta uteställen, #4: Red Lion

Krogen Red Lion i Majorna i Göteborg är å ena sidan inget märkvärdigt, men å andra sidan den perfekta puben för att kolla på fotboll och dricka öl. Den har allt: trevlig personal, god stämning, ett rikt sortiment av god och anständigt prissatt öl (halvliter Jever 45:-, en massa svenska ales, i allmännhet ett grymt utbud helt i våra öltests anda), helt okej mat för godkända priser.

Just det här med extremt god öl till bra priser vill jag lyfta fram. Annars är det ju ofta så att "finöl" prissätts rätt skamlöst på uteställen; ett exempel på det är kedjan som jag inte kommer ihåg vad den heter som har filialer bl a på Järntorget i Göteborg och Vasagatan i Stockholm, där en pint kostar typ 67:-. Så inte på Red Lion där jag förra helgen drack god halvliter svenskt mikrobryggeri-lager som jag aldrig hört talas om förr (man upptäcker saker på Red Lion!) och vars namn jag inte kommer ihåg för ca 50:- och en winter ale från Oppiggårds för ett liknande pris.

För alla oss som gillar öl och fotboll är Red Lion ett 5-stjärnigt ställe!

---

Tidigare kvalitetsmärkningar: Nya Tröls i Malmö, Stage Door i Göteborg, 100 knop (tillfällig) i Göteborg.

Ölkännarbloggen Schnille och Schmak gillar också Red Lion. Svenska Ölfrämjandet (!) har en inte så informativ registersida om Red Lion. Red Lions hemsida. Göteborgs-Posten gav den 12 oktober Red Lion 4 fyrar som fotbollsställe, bäst i test tillsammans med Champ's.

Två till bra fotboll- och öl-ställen i Göteborg, för kommande delar av LiL-kvalitetsmärkerserien: Whoopsie Daisy på Wieselgrensplatsen, och Paddington's vid Redbergsplatsen.

P3-syndromet

Allt är relativt, det vet vi sedan gammalt. Inte minst är det sant när man talar om musiklyssning! Förr om åren brukade jag sommarjobba som bagare och då stod i bästa fall P3 på hela dagarna. I sämsta fall stod Rix FM eller (uuurrkkk...) Lugna Favoriter på, men det behöver vi inte avhandla här.

Det är tacksamt och enkelt att komma med vassa sågningar så jag skall försöka att vara saklig. Problemet med P3, åtminstone som det var för ett par år sedan, är att de allt mer närmar sig reklamradions sätt att pumpa de låtar som ligger på a-spellistan många gånger om dagen . Oftast var det musik jag inte uppskattar så mycket, som exempelvis bling-bling-hiphop och soul, shirley clamp, pink, rihanna, osv. Detta eviga malande av annan musik än den jag uppskattar gjorde att låtar som jag i vanliga fall skulle uppfatta som mediokra fick ett helt annat skimmer, eller att väldigt bra låtar blev himlastormande, kort sagt; P3-syndromet.

Varje sommar var det några skivor som jag smällde av helt på, som jag förmodligen missat helt om jag först kommit i kontakt med dem i något annat sammanhang. Mycket av den musiken gillar jag fortfarande idag, som exempelvis Moneybrother och Christian Walz, men det är ett högt pris man får betala för dessa upptäckter. Jag förde till och med statistik över hur många "bra" låtar som spelades per dag, snittet blev 3 stycken, vilket, eftersom jag jobbade nio timmar, gav o,33 bra låtar per timme.

De senaste åren har jag lyssnat väldigt lite på radio, men på mitt nya jobb är radion ofta ett uppskattat sällskap eftersom jag jobbar ensam. Mest blir det P1, men när man som idag tröttnar på allt prat om försäkringar och städrockar och blir sugen på lite musik händer det att P4 Stockholm åker på. Och innan jag hann säga kvastskaft råkade jag ut för P3-syndromet igen; "Girlfriend in a coma" med The Smiths spelas och efter bara tio sekunder ryser jag i hela kroppen och är nära tårarna. Det är fantastiskt spännande att uppleva hur musik fortsätter att påverka, och påverkas, i alla situationer i tillvaron!

- Gillar du Beatles eller Stones? - Jag gillar Chubby

I fredags var jag på Hagabion på Laundry II, en modevisning/auktion/konsertx2 där omdesignade dvs. unika plagg såldes till högstbjudande och två band spelade och man drack öl och kanske minglade (det senare gjorde jag inte).

Den roligaste observationen var: dj:n spelade Chubby Checker och diggade verkligen, dansade så smått där hon stod. Chubby! "Knubbis". Upphovsmannen till två av mina favoritlåtar när jag var liten, "The twist" och "Let's twist again".

Markus Krunegård på Södra Teatern 23/11 och 24/11

Markus Krunegård är en stor begåvning, både när det gäller textförfattande, utförande och framförande. Under två kvällar på Södra teatern firade han sina två nya skivor "Prinsen av Peking" och "Lev som en gris dö som en hund" med att framföra albumen i sin helhet, från första till sista låt. Ett sådant koncept är, vad jag känner till, väldigt ovanligt och dessutom ganska modigt. Eftersom förutsättningarna var givna behövde man inte undra när "Jag är en vampyr" skulle komma, eller överhuvudtaget vilka låtar som skulle komma och inte komma. Man fick ett tryckt programblad med låtlista när man bänkade sig, och för mig som bekantat mig ganska väl med bägge alster den senaste tiden var det två kvällar helt utan överraskningar, vilket kändes befriande!


I måndags spelades den något mer hittiga, omedelbara skivan, "Prinsen av Peking". Första låten är tidgare omskrivna "Hela livet var ett disco", och som gäst på scen stod mannen med stort M; Mauro Scocco. Redan här var kvällen i hamn! Det var en laddad och kanske något nervös frontfigur som mötte den 414 man starka publiken, men han gjorde det med den äran. Bandet lät oförskämt bra och hade lyckats få med de allra flesta detaljer från den noggrant producerade skivan, vilket var imponerande! Ljudet var dessutom väldigt bra, och det enda man skulle kunna anmärka på var att Markus mellansnack var väl många och långa, och lite ofokuserade (han lyckades till och med presentera fel låt efter ett två minuter långt mellansnack, och fick göra ett nytt två minuter långt snack till rätt låt). Det drog ner tempot onödigt mycket på en annars helgjuten konsertupplevelse.

I tisdags var det så dags för den något mastigare, längre, flummigare skivan, "Lev som en gris dö som en hund", som i mina öron är snäppet vassare än den andra. Det var ett något mer avslappnat band, fyllt av självförtroende från gårdagskvällen som mötte publiken denna afton. Och efter introt "En hemlig plats" bjöd Krunegård på en storslagen version av titellåten, som just där och då lätt platsade på min topp tio-lista över 00-talets bästa. De första tre låtarna gick på knock, möjligen att tempot sjönk något i mitten men som helhet var också detta en storslagen konsertupplevelse och den skepsis jag först kände mot Markus Krunegårds musik är efter dessa två kvällar som bortblåst. Det var också roligt att märka hur de låtar jag fastnat minst för på skivan, som exempelvis "Fel på hjärnan", "5:e försöket" och "Livet är mänskans bästa tid" växte och kom till sin rätt på ett helt annat sätt live.

De senaste dagarna har jag gått och funderat och vänt på olika textrader från dessa båda skivor, det är verkligen ett gott betyg från min sida. Och som sagt, det är spännande att följa denna artist som lyckas utmana och förbättra normen för hur någon som fått ett storslaget genombrott med ett hyllat debutalbum bör följa upp denna succé. Oväntat, smart och djärvt, precis som musiken och texterna - jag lyfter av min hatt och bugar och bockar!

Fånig prestige

Jag är nog inte ensam om att påverkas ganska mycket av min omvärld när det gäller vilken musik man gillar. På något sätt känner man vilka artister som är "rätt" eller "fel" att gilla, och även om det självklart finns fler faktorer inblandade märker jag att jag fortfarande, 2009, påverkas av detta extremt fåniga sätt att förhålla sig till konsten.

Att utstuderat hylla något som egentligen är "fel" bevisar ju också att man lyssnar på dessa diffusa röster, och det är nog främst så det tar sitt uttryck hos mig. En fånig vilja att provocera, som faktiskt också fungerar väldigt väl i åtminstone vissa sammanhang. Jag har fortfarande kompisar som går i taket när jag hävdar att "When you're looking like that" med Westlife är en av tidernas bästa poplåtar, och då kan det ibland bli lockande att retas lite.

Denna upplevelse av vad som är hippt och inte är förstås djupt subjektiv och dessutom väldigt flytande, men ändå får jag ofta en väldigt bestämd känsla av vilken sida gränsen en artist befinner sig på. Mitt mål har länge varit att inte bry mig om sådan fånig prestige, men jag tror aldrig jag kommer kunna svära mig helt fri från det.

Det verkar på flera sätt, detta störande moment. Exempelvis tog det mig lång tid att hitta Glasvegas, eftersom de var så sönderhypade och jag inte ville vara en del av det. När jag väl tog mig tid att spana in dem tyckte jag fantastiskt mycket om det.

Hur som helst är det alltid skönt när man kan knäppa denna känsla på näsan! En av de artister jag har en slags nedärvd motvilja mot är Martin Stenmarck. Han, en lite för snygg före detta musikal- och Rhapsody in Rock-artist marknadsfördes plötsligt som svår rocker och skrev textrader som:

"Jag blundar / Håller andan lite till
Hjärtat stannar / Fan vad ska jag ta mig till."

Första skivan på svenska, "9 sanningar och en lögn" sades vara inspirerad av en utekväll som slutade i fyllecell och anmälan om våld mot tjänsteman, något före detta helylle-Martin kommenterade:

"Alla gör misstaget och dricker för mycket någon kväll... Och vem har inte velat slå ned en dörrvakt?"

Det känns bara inte helt hundra. Men lik förbaskat var "Sjumilakliv" i mitt tycke en av 2006 års bästa låtar. Och när nya singeln "1000 nålar" spelas på radion är jag där igen; jag tycker det är så jäkla bra! Jag kan inte säga att jag är stolt över det, men å andra sidan finns det ju självklart inget fel med att gilla någons musik, vem det än må vara. Samtidigt som jag nästan skäms är jag nöjd över att någon lyckas bryta igenom mitt luttrade skal av fördomar och överraska mig positivt.

Branford Marsalis Quartet på konserthuset 20/11

Branford Marsalis Quartet var länge ett av mina absoluta favorit-jazzband, mycket tack vare den lysande pianisten Joey Calderazzo. Jag såg dem live i radiohuset i Köpenhamn hösten 2005, en lokal som inte kunde varit sämre för denna energiska liveakt. Helt anpassad för klassisk musik var det ett omöjligt uppdrag att få denna konsertsal att fungera för stökig jazz, och det var nog en stor anledning till att jag lämnade radiohuset besviken den kvällen.

Sedan dess har mitt intresse för Branford och hans gäng svalnat något, men inte tillräckligt mycket för att jag skulle tacka nej till en gratisbiljett när han gästade Stockholm förra fredagen. Och det är en fröjd att känna hur en gammal kärlek väcks till liv.

Branford är, tillsammans med sin bror Wynton, en av de största förgrundsfigurerna för den moderna jazzen. Hans kvartett har spelat tillsammans i tio år, ett sällsynt fenomen inom jazzvärlden där nya projekt och vikarier hit och dit har blivit en självklar del av varje musikers karriär. I år har dock trumslagaren Jeff "Tain" Watts blivit utbytt mot den blott 18-åriga Justin Faulkner. Hur som helst har Branford lett bandet med järnhand och har nu nått fram till en punkt där bandet ledigt blandar och ger från i stort sett varje yttring som ryms inom det vi kallar jazzmusik.

Hederligt New York-ös, barock-influerade ballader, flörtar med modern konstmusik, New Orleans-sväng, fria passager a la Wayne Shorter Quartet på 2000-talet; allt detta under samma kväll borgar för en otroligt bred och en smula splittrad konsert. Det märkliga är dock att jag köper allt. I vanliga fall brukar det kännas konstigt när en artist tvunget skall visa upp HELA sin bredd under en och en halv timme, men i det här fallet fungerar det förvånansvärt bra, mycket tack vare ett innerligt och svettigt samspel mellan samtliga bandmedlemmar.

Nämnda pianisten Joey Calderazzo spelar med ett sanslöst sväng och driv i de mer energiska låtarna, men visar också prov på en väl utvecklad lyrisk sida under ett långt soloparti i "The Blossom of Parting". Basisten Eric Revis personifierar det amerikanska svänget men blommar också han ut i ljuvligt tonsäkra solopartier. Den nya unga trummisen spelar med stor självklarhet och grymt sväng, och även om han kanske tar ett steg tillbaka under de mer flytande partierna visar även han prov på en förbluffande stor musikalisk mognad!

Hela gruppen drar åt samma håll oavsett vilken slags låt de för tillfället spelar, och även om man kan imponeras över deras individuella skicklighet vore det att missa poängen. De virtuosa inslagen står aldrig i vägen för musiken, de bara förhöjer upplevelsen av den, precis som det skall vara. En fantastiskt bra och upplyftande konsert mitt i mörkaste november!

Fotbollsjournalistisk språkmisshandel. #1: kommatecknet

Något som jag har funderat ganska mycket på i år är: varför skriver så många fotbollsjournalister så dåligt? Eller åtminstone irriterande.

Kanske är det bara att de skriver många artiklar om ungefär samma saker och att det därför blir monotont.

Men jag tänker mig att det är mer än så. Att flera av dem faktiskt är pikant dåliga stilister. Jag tänkte inleda en liten serie om fotbollsjournaliststilistik här på Längre inåt landet.

Ska börja med en företrädare för vad jag tänker mig är fotbollsjournalisternas stilistiska synd #1: komma-missbrukandet. Jag tänker mig att Mats Olsson gått i bräschen för detta: det ständiga, dåraktigt envisa användandet av kommatecknet, som används i alla situationer då en annan skribent (som inte skriver om fotboll) kanske istället hade använt punkt, semikolon, kolon eller något annat för att få dynamik i texten. Men fotbollsjournalister som Mats Härd jobbar inte så. De älskar kommatecknet. Min teori är att de tänker sig att detta - tre, fyra komma i var och varannan mening - ska ge en häftig stackato-spänning till texten, en James Ellroyskt febrig dynamik. Men jag är ledsen, jag kan inte läsa det så. För mig blir det bara platt, monotont och irriterande.

Jag ger er: Mats Härd, fotbollsskribent på GP.

"Det känns bra att de läser GP på kansliet i Solna, att de lyssnar på goda råd, att de gör rätt vägval för svensk fotboll."

"Erik Hamrén låtsas inte, han vågar stå för såväl kunskap som okunskap, det är en god egenskap."

Mats Härd, GP 5 november s 58

"Det fanns klara brister i den rödblåa organisationen, det åtgärdade Hareide i paus, tätheten framför Ante Covic kunde bara luckras upp med hjälp av kantspel."

"Örgryte har överlevnadsreflexen kvar", GP 29 oktober

"Nicklas Bärkroth var ersatt av Niclas Alexandersson, han orkar inte 90 minuter, men säkert en timme, det gjorde sitt."

"Spännande ända till slutet", GP 28 oktober

"Något definitivt slut för de långa bollarna blev det inte, det lär det inte bli i framtiden heller, den nödutgången behöver varje svensk försvarsspelare, ja, de flesta andra i världen också.
Erik Hamrén har redan berättat om sina drömmar, i alla fall de på längre sikt, vad det gällde den här matchen vet jag inte, men det kunde definitivt ha blivit en drömstart."
"Det blev uppenbarligen för många tankar, knorren var inte tillräckligt bra, Marchetti klarade utan större ansträngning."

"Hamréns vägval", GP 19 november

---

Företrädare för denna kommaspäckade stil i svensk deckarlitteratur är Roslund-Hellström. Några smakprov ur Box 21 som är en intelligent deckare med hjärtat på rätta stället men vars komma-knarkande retade upp mig å det väldigaste:

"Det var som om det inte gick att svälja, hennes saliv, den fanns inte där."

WTF?? Varför i hela friden skriva "inte gick att svälja, hennes saliv, den fanns inte där"?? Varför inte "det var som om det inte gick att svälja, hennes saliv fanns inte där"?
Vidare:

"Jochum Lang vred om bilens startnyckel, satte på vindrutetorkarna, han ville kunna se ut medan han väntade. Det var en sådan dag, det skulle regna tills mörkret bröt av."

Vidare:

"De här jävla lamporna, tänkte han, jag orkar inte med dem längre, hur gör man för att stå ut med allt detta ljus?"

Vidare:

"Minuterna som försvann och det finns alltid en lösning och den här gången finns det inte det, ibland har man absolut ingenting."

Några som stod upp

1985 menade SNS konjunkturråd att Sveriges ekonomi var behärskad av egoistiska intressegrupper på samma sätt som Tanzanias, och att Chiles politik efter Pinochets kupp 1973 borde efterliknas i Sverige; 1991 talade Carl Bildt om den enda vägen; hela 80- och 90-talen hävdade tongivande svenska nationalekonomer att det var välfärdsstaten och jämlikheten som orsakade långsam tillväxt i Sverige; högern talade om den "ofantliga sektorn".

Nu för tiden, efter omvärderingar i forskningen och efter finanskrisen, talar gamle SNS-ekonomen Hans Tson Söderström om att "det är tack vare jämlikheten som Sverige haft god tillväxt", ekonomerna ser 90-talskrisen som ett stabiliseringspolitiskt snarare än välfärdspolitiskt misslyckande, osv. Det är lätt att svänga kappan efter vinden.

Därför blir min respekt desto starkare för dem som inte svänger kappan med vinden så fort tillfälle ges:



Galenskaparna och After Shave står för en studentikos Chalmersbaserad ofta tramsig humor, men är inte desto mindre värda all respekt. Det må vara stundtals tramsigt, det må vara studentikost, men det är intelligent.

Isande nära hjärtat

Nej, det uppstod inget omedelbart tycke mellan mig och Markus Krunegårds musik. Senaste singeln "Hela livet var en disco" var dock en dörröppnare som fick mig att gå tillbaka till första skivan, och väl där finner jag plötsligt mig själv hårt drabbad. (Parentetiskt kan jag tillägga att det i mångt och mycket var Mauro Scoccos medverkan som öppnade min dörr, precis som han öppnade Eldkvarns dörr åt mig en gång i tiden.)

Jag är väldigt fascinerad av gränsen mellan naivitet och banalitet, något jag rört vid tidigare på Längre inåt landet. Någonstans i trakterna av naiv uppriktighet och dum ärlighet finns grunden för textrader som berör bortom det ytliga, och Krunegård är riktigt bra på att hitta den svåra balansen som krävs.

Överhuvudtaget formulerar han tankar om livet i åldern mellan ungdoms- och vuxenlivet med en sorts överdriven detaljrikedom som målar upp en stor och allmängiltig värld, dessutom kryddat med oneliners som står för sig själv i vilket sammanhang som helst.

I en mening som "det är inte längre bara kristna vänner som gifter sig" upplever jag att Krunegård fångar mycket av mitt liv och min situation just nu, trots att det egentligen inte stämmer alls. Imponerande!

Mer live-dragspel

Jenny Wrangborg och Stormen live på SAP:s kongress, 31 oktober

I lördags såg jag på förmiddagen en väldigt bra poesi-och musik-föreställning, om man säger så. Kanske: diktläsning med musikaliskt komp. I alla fall var det en upplevelse - rörande inte på ett sentimentalt utan ett plan mellan tanke och känsla ("känslans skärpa tankens inlevelse", så att säga), mitt i politiken och samhället och livet. Wrangborg går rakt på sak och berättar och förmedlar väldigt skickligt om arbetslivet, livet och politiken. Till detta ackompanjemang av två musiker, en på piano och en på dragspel och klockspel. Sammantaget en stor upplevelse.

Och ännu ett exempel på samtida dragspel!

AMS-rock

bilden lånad från progg.se

Idag vill jag bara i korthet slå ett slag för AMS-rocken: rocken som handlar om arbetsmarknadspolitik (gärna från ett underifrånperspektiv). Ett av få exempel som jag känner till är Roffe Wikströms fantastiska rockrökare "Sjung svenska folk" från den hundprydda skivan med samma namn från arbetsmarknadsrockens stora decennium 1970-talet. (Innan sin solokarriär spelade W i "den politiska bluesrockgruppen Löpande Bandet", citat progg.nu!)

Tyvärr så hittar jag inte låten på youtube - däremot finns skivan på spotify - så jag tvingas väl säga något om hur det låter för dem som inte redan hört den. Det hela börjar med ett Chuck Berry-aktigt riff i högt tempo och därifrån är det 110% furiös bluesrock'n'roll med klinkpiano hela vägen, med berättande verser om en norrlännings liv och leverne under "flyttlasspolitikens" epok (60-70-tal: hög arbetslöshet i Norrland men expansiv industrialisering i mellan- och sydsverige; hårdför arbetsmarknadspolitik för att få folk att flytta dit jobben fanns) och lösryckta refränger med ett episkt riff och uppmaningen: "sjung svenska folk!".

"Jag måste sälja gårn i Tornedalen,
flytta till Luleå stad
Jag hörde av en kompis
att det fanns jobb på NJA
Där sa dom att jag var för gammal,
att jag skulle sticka upp till AMS
På AMS sa dom "vi är statens egen resebyrå
och vi vill inte veta av nåt trams"

Jag fick en tågbiljett till Skåne,
lämna fru och ungar kvar
Jag bodde i en barack tillsammans
med en turk och en jugoslav
Ingen av oss förstod den andre
men vi söp och längta' hem
Mitt jobb, det var att färga garner
och i timmen hade jag nio och tjugofem

När jag jobbat där ett halvår
blev det rationaliseringar
Dom skulle skaffa sig fler maskiner
så jag fick inte stanna kvar
Då tänkte jag åka tillbaka till Norrland
men blev skickad på en kurs
Expansiv är den elektriska branschen
så jag skulle bli el-montör

Sen greja dom ett jobb i Stockholm,
ute i Hägersten
Och jag fick en trea ute i Tensta
så familjen kunde flytta ner
Från Tensta ut till Hägersten
är det bara drygt en mil
Men det tar minst en timma
om man inte har råd med bil

Stan är stor och djävlig
och man känner inte en själ
Luften går knappt att andas
och nog måste det väl va fel
Men här finns gott om jobb och skolor
och det tycker jag ju är bra
Och vi ska ju alla hamna här till sist
i den förlovade stan.

Sjung svenska folk!"

http://www.roffewikstrom.nu

Öltest nr. 4

Öltest nummer 4 ägde rum lördagen den 24 oktober 2009 hemma hos Arvid i Hammarbyhöjden. Denna gång med gästspel från Elin och Jesper, som förgyllde Längre inåt landets fjärde öltest med supertrevligt sällskap och uppenbar känsla för öl.


På balkongen inför denna omgång stod 31 flaskor och burkar av olika sort och ursprung. På menyn stod raggmunk med fläsk. I köket stod Max och snodde ihop det hela med den kärlek och finess som bara någon som jobbar som dagiskock kan ha.

Utredaren/doktoranden, medicinstudenten/Libertasredaktionsmedlemmen, polisen/litteraturvetaren och jazzbasisten/dagiskocken runt bordet i Hammarbyhöjden

Max och jag (Arvid) hade snott runt halva stan i jakt på den rätta blandningen ölsorter, så gissa om det var en taggad testgrupp som satte öppnaren mot första flaskan! Musiken var listad - Eldkvarn, Mike and the Mechanics, Dwight Yoakam och Whitney Houston. Vi var redo. Ok, jag ska inte hålla er på halster längre. Här kommer testresultaten.

Löwenbrau

Betyg: 4, 3+, 4, 4-, 3

Omdömen: "fadd men väldigt god", "den har ju ingen doft", "jävligt god", "lyckad fullager", "känns som en finlager", "passar bra till raggmunk", "känns som en tolvkronors på flaska", "en touch av fult"

Carling Premier Smooth Premium Lager

Betyg: 4-, 2+, 4, 1+, 2+

Omdömen: "får man säga vinbär?", "känns som att dricka grädde, eller vatten", "självuppoffrande", "en hörnpelare", "en grå mus som står i hörnet", "vatten är också gott fast det inte smakar något", "stark fyra utan plus"

Spotlight Low Carb Lager

Betyg: 2+, 1+, 2+, 3, 2+

Omdömen: "luktar lite billigt", "smakar Halmstadsöl", "stabil billighet", "smakar mer än man tror", "har något spännande i sig", "fulöl med attityd", "inte vatten, klen"

Saxon

Betyg: 1, 1, 1+, 1, 2

Omdömen: "ful!", "de här bubblorna känner man igen - fulöl!", "smakar torkad leverpastej", "jag vill inte dricka", "smakar Loka, Loka Öl"

Blågul

Betyg: 1+, 3-, 1, 3, 3

Omdömen: "god", "en förolämpning", "jag känner varken doft eller smak, jag känner bara flott", "raggarrock", "smakar som Lisbeth Salanders förmyndare", "står på fyra ben", "den slank ner"

Raggmunken med fläsk var så god att jag inte hann ta kort innan hälften var uppätet

Liberty Ale
Betyg: 4-, 4+, 4, 3, 4
Omdömen: ”Smakar dyrt”, ”Smakar mörkare än den ser ut”, ”Choklad”, ”Luktar gott”, ”Samuel Adams”, ”Den lovar mer än den gåller”, ”Man blir bitchslappad”, ”Lakrits”, ”Fel smak ligger kvar – tvål”, ”Gräsbeska: maskros”, ”Rökig”

Newcastle Brown Ale
Betyg: 2, 4-, 3+, 4, 4-
Omdömen: “Luktar engelsk”, “Newcastle”, “Kilkenny”, “Tunnare än Newcastle”, ”Om man inte gillar det så gillar man det inte”, ”Alternativ till en stor stark”, ”En välkomnande famn”, ”Fräscht”

Comenius
Betyg: 2, 2+, 2+, 2, 2+
Omdömen: “Jag anar stordåd”, “Fult som stryk”, “Badhus”, “Eftersmak av blod”, “Månatlig rening”, “Järn”, “Lingon”

Kilkenny
Betyg: 1-, 3-, 2+, 2, 2+
Omdömen: ”Snäll engelsk ale”, ”Smaklös”, ”Gräddig”, ”Som rabarbergrädde-te”, ”Menlös”, ”Det var gott”, ”Drickbart”, ”Du klarar inte av skalan!”

Slottsskällan Pale Ale
Betyg: 3+, 4, 4+, 4+, 4
Omdömen: ”Rikt”, ”Tvål”, ”Parfym”, ”Bröd, på ett bra sätt”, ”Luktar svensk”, ”Ur ett kvinnligt perspektiv är den manlig”, ”Sämre än den andra finölen”, ”Underbart”, ”En kärlekshistoria”

Harboe
Betyg: 2, 1+, 1, 1-, 2
Omdömen: ”Luktar brända mandlar och knäck”, ”Smakar hemsk, fuktig grotta”, ”Smakar mordbrand”, ”ooh jävlar vad söt!”, ”Jag byter gärna bort min”, ”Jag kan se ambitionen så den måste inte förbjudas. – Men den smakar skit!”, ”Är jag helt förlamad?”

Breznak
Betyg: 1, överkryssad lax/1-, 2, 1, 1
Omdömen: ”Smakar piss, socker och dåligt vatten”, ”Industriell, med för mycket bubblor”, ”Smakar inte ens vatten”, ”Jag känner inte fientligheten”, ”Sämsta idag faktiskt. – Nej förra var värre!”, ”Det sämsta jag någonsin druckit”, ”Den förra var mer offensivt äcklig”, ”Den pissar mig i ansiktet”

Grebbestad
Betyg: 2, 2, 3+, 2+, 2+
Omdömen: ” – Finns det inte lite grädde i den? – Lite grädde, men mest vatten”, ”Är det den där Innis & Gunn? Smakar vanilj och så vidare”, ”Tant grön, tant brun och tant gredelin. – Och farbror blå!”, ”parodi i svenska MAD! [berättar]”, ”Ooh jag saknar svenska MAD”, ”Godare ju mer man drack den”, ”Kom igen! Nästa!”

Gösser
Betyg: 2, 2, 3, 3, 3
Omdömen: ”Friskt!”, ”Svenskt?”, ”Bacchus!”, Men va fan,den här smakar ju inte heller nåt”, ”Nu börjar vi nosa på en trea”, ”Fem av denna och sen några bättre gör en bra kväll”, ”Vattenbryn”, ”Sommar”, ”Ljummen vore den misär”, ”Feminint kan ha sina fördelar, men inte i öl”, ”Men mina klenoder har jag här inne"

Wisby Kloster
Betyg: 4, 4++, 4, 4, 5-
Omdömen: ”Det här bryggeriet har startats av killar på longboards! Med balla mustascher!”, ”Longboardåkning borde man interneras för, i Norrland. ’Du spelar hackysack – till Norrland med dig!’ – De har ju fem mil långa nedförsbackar där, det är perfekt för dem!” ”Det här är det godaste jag druckit i kväll, Erik! Det luktar gott, smakar gott, och håller i sig”, ”Smakar aprikos”, ”Ser ut som Nils Oscar på färgen”, ”Jag skulle vilja säga att mitt ledord är balanserad – Nu höjde du mitt betyg lite grann!”, ”De har kontroll hela tiden: ’Så här gör vi vår öl!’ – Nej det är ingen Punk IPA liksom. – Punk IPA är som en osäker 21-åring. Detta är mer som en frånskild 35-åring med en son som kommer på helgerna. – Och han jobbar som brandman! – Med tatuering på armen. – Men fortfarande med snygg stil!”, ”Om du inte är med Fogelström är du inte med mig Jesper! – Om man inte är med Fogelström har man inget hjärta!”

I öltest prövas vännen. "God?! Den här?! Hur kan du tycka det??"

Slottskällaren Red Ale

Betyg: 4+, 3+, 4, 3+, 4-

Omdömen: "guds andedräkt", "vill sitta och lukta på den här resten av livet", "ojojojojoj", "som en schlager, helt värdelös?!", "att komma hem ska vara en schlager", "jag måste säga: aprikos och mango", "härlig!"

Bellmans

Betyg: 3, 4+, 2+, 4+, 3

Omdömen: "fräscht", "luktar som en kulturtants parfym eller deras naturliga kroppsdoft", "så jävla gott, bästa ikväll!" "flirt över åldersgränserna", [Erik gillar Max sätt], "kulturtjej 25 år"

Einbecker

Betyg: 2, 1+, 2, 1+, 2-

Omdömen: "Federley", "fy fan", "svensk fulöl", "det här har man blivit full på många gånger = stor stark", "öl man blir bjuden på av raggare", "får man hälla ut den?"

DAB

Betyg: 3-, 3-, 3, 3, 3+

Omdömen: "barnflickan runkade av honom" [berättar ur boken Människor det varit synd om], "lite billigt", "en öl att sittdansa till", "stabil, lite Bruce", "en liten ambition", "en muskel"

Åbro 1856

Betyg: 2+, 2+, 2, 2+, 2+

Omdömen: "åååh", "skål gutår!", "vill skåla med sina vänner", "snapsvisekänsla", "svårt att se vem som skulle tycka om den här", "fan detta är en särdeles god öl", "han är en stor man"

Försoning. Öltest tar på krafterna och då behövs massage.

Samuel Adams Oktoberfest

Betyg: 3, 3, 3-, 4-, 3

Omdömen: "halvmjölkig och inte riktigt som Newcastle", "finare att se på än att ta på"

Jämtlands Pilgrim

Betyg: 3-, 3-, 3, 3+, 3

Omdömen: "som en kvinna som drar sitt finger längs ryggraden", "grekiska mogna män", "luktar barndom - luktar skogsrå", "det ser mörkt ut", "belgiskt??", "brittiskt??"

La Trappe

Betyg: 3-, 4, 2+, 4, 3

Omdömen: "belgare?", "weissbier?", "belgare?", "jävligt", "bananlack"

Innes & Gunn

Betyg: 2, 5, 2, 4, 4-

Omdömen: "vill göra gott men misslyckas", "jävligt gott", "kvällens bästa öl", "radioaktivt", "unken belgisk källare", "kärlekens tunga", "man vill träffa den i natten", "sperma"

JSPA

Betyg: 3+, 4, 4+, 3+, 3+

Omdömen: "riktigt gott", "jag är uppväxt med den här", "doftar MB", "jag börjar bli full", "den naggar på din nykterhet", "god öl så in i helvete"

Kvällens värd pekar med hela fingret

Schlössel

Betyg: 3, 3-, 2, 3-, 3+

Omdömen: "luktar jordnötter", "jag vill att du ska öppna min vildros", "det här är fulöl, jätteäckligt", "jag börjar bli full", "jag skulle kunna dricka den här en hel kväll", "man tar bussen från österskans och sitter och gråter på bussen", "smakar jordnötter"

Kwak

Betyg: 1+, 3+, 3, 4, 3

Omdömen: "Olof Palme", "onödigt söt", "2,8", "dricka till matchen", "har du knött dig före i listan" "för sött: vidrigt, naturlagsvidrigt", "det kommer ett break här som är så sjukt svängigt", "god banan", "skulle hellre äta en riktig banan än dricka detta"

König Pilsener

Betyg: 1, 2, 1, 3+, 2+

Omdömen: "Max, har du kostymbyxor på dig?", "doftar som brunstig älghona", "skitgott", "det här var väl gott?", "nej, jätteäckligt", "-vad är det för sångare? -Mike and the Mechanics"

Westmalle

Betyg: ingen uppgift

Omdömen: "det smakar utlandsresa", "fantastiskt gott", "lite bortom gott och ont", "smakar moget; smakar vuxet", "smakar svenskt mikrobryggeri", "gesundheit", "jättegod, skulle kunna köpa massa öl av den här", "he does the walk, he does the walk of life!"

Dragspel i nuet

En indikation på att vi här på bloggen inte alltid är så fel ute som man ofta förleds att tro hittade jag idag på SVT:s fina musikblogg PSL. Instrumentalpopbandet Nutid (!) har ett redigt dragspel i sin sättning.

Dessutom har jag, gammal basist, nyligen köpt en likadan skjorta som basisten i bandet (från Acnes outlet i Barkarby). Sammanträffande? Andligt släktskap? Vem vet.

Skräpmat jag minns # 1

För att balansera upp all vällagad - med eftertanke och passion för råvara - och ombesjungen mat, så tänkte jag här beskriva (och möjligtvis starta en tråd?) en riktigt usel måltid. Kanske kommer någon av mina högt ärade bloggbrödrar att hoppa på tåget. Det återstår att se.
Nå.
Jag minns med stor värme 1980. Eller var det 1981. Hur som helst: min far, brevbärare sedan sent 60-tal hade fått nya arbetsuppgifter. Han var nu fackombudsman för SEKO 3023 (dvs postarna i Halmstad). Han hade ett eget arbetsrum på Snöstorpsvägen, på väggen hängde en osannolik klocka, jag minns det när skriver detta. Bakom visarna gick ett arbetartåg under barollen "Glöm inte Ådalen 1931".
Här satt farsgubben och kämpade emot den stora ondskan, dvs. i tur och ordning Kapitalet, USA och Etablisemanget. Och försvarade vad han såg som den lilla människans rätt. ( I det här sammanhanget brevbärarens av naturens givna rätt att få full betalning för halv dags arbete).

Kvarteret bort låg ev stans första hamburgergrillar - då hette den Östergrillen, vill jag minnas. Då: exotiskt. Idag: sunkigt.
Tiden går.
Jag minns att jag ibland fick spendera några timmar på farsans arbetsrum, i brist på dagisplats. Tiden masade sig fram, men jag mindes i alla fall Ådalen 1931.
När vi blev hungriga gick vi till grillen.

Än idag kan jag minnas hur sagolikt den där hamburgaren smakade! Brödet, nästan skumpigt av all luft, som ett Jenka nästan. Löken! Inte så där hårt stekt som idag, utan den hade fortfarande kvar sin vattnighet!
Fläktarna var klumpiga och ineffektiva: långt senare satt doften kvar i kläderna som en påminnelse om måltiden. Den där lyckliga nötfärsen, knappt genomstekt och med en redan då industriell kryddning.
Och slutligen - arkadspelet som stod i ett hörn. Jag vågar inte ens chansa på vad det kostade (10 öre, 50 öre, 1 krona?) men jag minns att pappa höll emot in i det sista innan jag kunde tjata mig till att få en slant till.
Oj oj oj. Skräpmat för gudar.

Jag måste varit en plåga för farsan. Sex eller kanske sju år, med en osviklig känsla för vad som kunde provocera berättade jag sen för hans 3023-kompisar hur jag älskade Gösta Bohman, Coca-Cola och USA. Allt för att vara motvals. Var det något som var impopulärt bland postfolket så var det väl det. Samt möjligtvis ABBA.

Nu sitter jag här och undrar om månne min son kommer att bli likadan. Frågan är väl vad han ska protestera mot?
Det var lättare förr!

Nå. Skräpmatsminne #1. Hamburgare på Östergrillen.

Medan solen lyser bortom hallonbergen

Allan Edwall må vara död, men så icke hans visor! Jag är väldig obevandrad inom vis-världen, så det kanske inte var någon skräll att jag inte hade mer än en avlägsen aning om att hans låtskatt överhuvudtaget existerade fram till dess att Nyström spelade upp några väl valda bitar efter en brakmiddag på Flintyxvägen i sensomras. Dessa väl valda gjorde emellertid ett starkt intryck på mig, och några timmar på spotify senare har jag bekantat mig så pass väl med Edwalls lyrik att jag känner mig mogen för ett blogginlägg inom ämnet.

Kalle Lind skriver raljerande i "Människor det varit synd om" om hur Edwall spelade minst tre roller i alla Astrid Lindgren-filmatiseringar under 1970-talet, och det är tveklöst för dessa roller han är bäst ihågkommen, i synnerhet för dagens yngre generationer.

Men förutom att han var en mångsidig (från "Emil och griseknoen" till "Fanny och Alexander") skådespelare var han även en visdiktare av rang. Jag skulle inte ens tveka för att kalla honom skald.

Skivan "Färdknäpp" från 1981 är den jag hittills fastnat mest för, och det var från just den här skivan Nyström valde ut några låtar den där sensommardagen; "Kom" och "Du och jag" tillhör alltjämt mina favoritvisor. Den bitterljuva kärleken och kapitalismens avigsidor, samt sympati för de svaga och ofta alkoholiserade bröderna på samhällets botten kan sägas vara Allans huvudteman.

I "Du och jag" visar han prov på en skarpsynthet som är få förunnade, en otroligt koncis sammanfattning av ett alldeles vanligt, svenskt, sorgset men vackert liv. Att han är skådespelare snarare än skönsångare missgynnar alls inte hans framförande av visan, han biter till på rätt ställe och sjunger nästan viskande under de mildare passagerna. Ironin är både drypande och dräpande, men mitt i all denna stenhårda diskbänksrealism finns en djup kärlek till livet och medmänniskorna ständigt närvarande.



Ungdomen,
kärleken.
Plus det där som man kallar för passioner.
Längtande,
trånande.
Och så denna dragning till varann.

Okloka,
purunga.
Inget visste man om krassa verkligheten.
Ensamma,
urdumma.
Samt att du var tjej och jag var man.

Och så händer detta som så ofta händer
i vårt fosterland och uti andra länder
blott för detta faktum att du var en kvinna och så det att jag var man.
Unga kroppar mötas hetsigt blod som brinner
varje ledig stund, så ofta som man hinner
blott för detta faktum att du var en kvinna och så det att jag var man.

Rådhuset,
lillgrabben.
Och en liten tvåa uti Hallonbergen.
Svärmorsa
svärfarsa
Du var dum och jag var likadan
Vattkoppor,
kikhosta.
Mat och hyra och man lever jäms med rumpan.
Missnöje,
urtråkigt.
Du blev sur och jag blev likadan.

Livet är en sand som i ett timglas rinner.
Oh, du dyra liv som tynar och försvinner
trots det ljuva faktum att du var en kvinna och så det att jag var man.
Innanför vår tvåa mister livet färgen medan solen lyser bortom Hallonbergen
blott för detta faktum att du var en kvinna och så det att jag var man.

Halvpackad,
skärtorsdag
i en trevlig våning efter firmafesten.
Klädpoker,
otrogen
för att visa att man var en man.
Slagsmålet,
tandborsten.
Och en sovsäck på ett golv hos en jag kände.
Rättshjälpen,
hemskillnad.
Du fick grabben du för jag var man.

Du fick möblerna och nya grammofonen
samt min halva lön i underhåll för sonen
blott för detta faktum att du var en kvinna och så det att jag var man.
Jag blev dömd att leva ensam med förtreten.
Uteliv och fotboll dövar ensamheten
blott för detta faktum att du var en kvinna och så det att jag var man.

Midsommar,
nytändning.
Plus det där som man kallar för passioner.
Passande,
nödvändigt.
Samt en liten dragning till varann.
Hopflyttning,
svärmorsa.
Samt en liten grabb som hon har haft från förut.
Styvfarsa
Volkswagen.
Håret börjar glesna lite grand.

Livet är en sand som i ett timglas rinner. Oh, du dyra liv som tynar och försvinner.
Låt oss leva upp den lilla bit vi hinner. Du är kvinna jag är man.

Under partiet om otroheten visar Allan prov på "vis-timingen" (nu talar jag främst om albumversionen och inte den youtube-dramatisering som jag bäddat in här) som är ett omisskänligt signum hos många inom detta skrå. När man spelar väldigt mycket ensam med en (förhoppningsvis) följsam gitarrist vänjer man sig lätt vid att berättelsen kommer först, rytmen senare. När man sedan spelar med dragspel, klarinett, fiol, kontrabas och hela baletten är det svårare att förhålla sig lika fritt till pulsen, vilket medför en del slitningar. I passagen om klädpokern på skärtorsdagen blir det extra tydligt, då Allan lever sig in i denna ödesdigra händelse och hamnar lite före övriga orkestern.

Apropå "vis-timing" berättade en god vän till mig som spelar med Göteborgs Symfonikerna om hur svårt det var att ackompanjera Sven-Bertil Taube vid en serie julkonserter som gjordes i konserhuset i Göteborg förra året. Låt gå för att Edwalls fria förhållning till tempo mest blir en skön krydda i denna fortfarande ganska behändiga sättning som han använder sig av, men när en orkester på hundra man skall försöka följa en skakig gammal Taube som inte sjungit en hel låt i samma tempo under hela sin karriär blir resultatet kanske inte bara charmigt.

Det om detta. Genom hela "Färdknäpp"-skivan visar Edwall prov på fantastiskt textskrivade, och hans framföranden är som små teaterstycken, omväxlande och ofta väldigt humorisitiska. Lyssna till exempel med glädje på den dumbom han låter framföra "Som de flesta", som tycker att det där med att tycka saker överlåter man bäst till de som vet, eller den liknöjda uteliggare och alkoholist som sjunger "Sommarvisa".

Jag blev faktiskt en smula överraskad över hur välkomponerad och vass vislyrik Allan Edwall hade förmåga att skapa, kanske för att man i dagens samhälle automatiskt är en smula skeptisk mot skådespelare som sjunger in en skiva. Nu när mina fördomar rämnat håller jag honom som en av våra största skalder, och det är kul hur jag som tidigare oinvigd har mött en våg av igenkännande och gillande bland mina vänner och bekanta när hans visor har kommit på tal. Förhoppningsvis kommer bilden av Allan Edwall, skald, leva lika länge som bilden av Allan Edwall, Emils stränga far.

LIL hyllar, #5 - Kulturtanten

Golvad av förkylning på ett hotellrum i Köpenhamn vill jag passa på att låta turen i LiL:s serie av hyllningar till kvinnan komma till en våra hörnpelare i samhället, för att inte säga i mänskligheten: kulturtanten.

Ända sedan bibliotekarien i gråsprängd piafpage, träbrosch och linnetunika med uppmuntrande ord guidade mig som fjortonårig förvirrad hårdrockare till vilka böcker jag borde läsa har jag varit svag för kulturtanter. I min tonårstillvaro var det hon och hennes systrar, de man stöter på på muséerna, teatern och på promenaden längs en stenig strand, som med ett förstående leende skärskådade mig över sina små runda glasögon och sa "det kommer att bli bra". Så känns det i alla fall.

Kulturtant av okänd konstnär

Kulturtanten är en tolerant tant - tack vare all kultur hon får sig till livs är hon en fyrbåk mot inskränkthet och empatibrist. Hon förstår vikten av att alla människor ges möjlighet att ta del av kultur för att kunna bygga upp omdömesförmåga, förståelse för andra och kritiskt tänkande, och kämpar för kulturens berättigande på andra grunder än de marknadsmässiga och kortsynta.

Dessutom har hon en väldigt snygg stil. Den kan vara ganska diskret, för det behövs rätt små signaler för att visa sin kulturtantssjäl. Men vi på LiL har lärt oss se även de mest subtila - en färgglad randig strumpa, ett samiskt örhänge av renhorn, en gråsvartrandig lite tokig mössa.

Stilexempel. Ja, det är från Gudrun Sjödén.

En av de intensivaste kulturtantsupplevelser jag haft på senare tid var en grym spelning på Klubb Impra på Mosebacke nyligen. Två tanter i tunikor på en pytteliten scen i ett pyttelitet rum, där den ena satt med ett sakligt och neutralt ansiktsuttryck framför sin laptop och klickade fram elektroniska ljudkollage och den andra stod framför en mikrofon och producerade alla möjliga och omöjliga ljud med sin röst. Allt med en imponerande självklarhet och auktoritet. Bilder kommer snart i ett separat inlägg.

Kulturtanten är för mig en klippa att ta skydd bakom i en hård och stormig värld. Ur mitt feberheta danska delirium ropar jag - kulturtanter i alla åldrar, jag älskar er!

Tysk höst

För andra kvällen på rad har jag av en slump fastnat framför dumburken, och det är inte utan att jag börjar fundera på om jag borde titta mer på TV. Idag såg jag "Tysk höst", en dokumentär av Michaël Gaumitz som baseras på texter från Stig Dagermans reportageresa till Tyskland 1946, arkivfilm och animationsteknik. Med knivskarpa formuleringar, fascinerande arkivbilder och ett långsamt men sakligt tempo var det en fängslande dokumentär, på samma gång konstnärlig, informativ och tankeväckande.

Ett mikrotest av dansk öl

Förra helgen var jag i norra Danmark och spelade på en jazzfestival i den mycket lilla staden Tversted, en stad som går under epitetet "smilgropen vid havet" på sant danskt lyckligt manér. Det var en fantastiskt fin festival, och det var riktigt inspirerande att märka hur en by med 3000 invånare kan stå värd för en niodagars-festival med två till tre konserter om dagen. Allt inramat av en vältalig och vänlig publik, lokala sponsorer och grymt trevliga arrangörer! Det är verkligen kul att se sådana "omöjliga" projekt genomföras på ett så självklart sätt. Och dessutom hann jag prova två öl...

Det officiella Tversted Jazzy Days-vinet

Thor Classic 2
Ett öl som såg väldigt trevligt ut men som tyvärr inte var någon större smakupplevelse - lite för syrligt och en smula obalanserat. Robert Musil är betydligt bättre, men också klart svårare att ta till sig.


Bryghuset Vendia Ale 3
Vendia är ett av många mikrobryggerier i norra Danmark, och det är inte utan att man blir sugen på att åka på ölcykelsemester i detta område... Hur som helst hade jag höga förväntningar på detta öl som bryggdes endast 6 mil bort från staden vi var i, men jag blev lite besviken. Det doftade gott och fylligt men även om det var ett ganska elegant öl var smaken för tunn och dog ut alltför snabbt. Knappt värt de 70 kronor det kostade.

Kristian Wedel, ordkonstnär

Häromdagen var jag på Härlanda bibliotek, mitt lokala folkbibliotek, för att hitta litteratur om östra Göteborg. Utbudet var magert alternativt utplockat/utlånat; jag kom över en jubileumsskrift från Kålltorps egnahemsförenings (där vill jag bo!) 75-årsjubileum men inte mycket mer om just östra Gbg. Men förstås lånade jag också några andra Göteborgsböcker. Däribland kåsören Kristian Wedels Sextiotre skäl att åka till Hisingen. Ännu en pärla i Göteborgslitteraturen och den kåserande litteraturen av en det småputtriga kåseriets mästare, Kristian Wedel. Som är oväntat ung ser jag på Wikipedia; han är född 1971 men hans kåserier är så knastriga, finurliga och småputtriga att de blir tidlösa; kunde lika gärna vara skrivna av någon född 1925.

Jag har tänkt mig att skriva några fler inlägg här på bloggen om stilistik och om skribenter som jag tycker skriver bra och dåligt. Kanske framför allt intresserar jag mig för sportjournalistkommateringen, fotbollsskribenters ytterst irriterande och gemensamma ovana att strössla sina texter med alltför många kommatecken, antagligen i syftet att få till någon slags förhöjd spänning i texten, en stackato-effekt. Kristian Wedel dyker dock upp i detta tema som en rak motsats: inte som ett avskräckande exempel på hur man inte ska skriva, utan tvärtom som en förebild: så här man kan skriva bra.

Without further ado vill jag presentera tre citat från Sextiotre skäl att åka till Hisingen, som jag tycker exemplifierar Wedels fjäderlätta, eleganta kåseristil. Något för oss wannabe-kåsörer att läsa och inspireras av.

1
Siv Albertsson och Siv Bengtsson på Hattnytt vid Vågmästarplatsen.

”Hattnytt är från golv till tak fullt av pillerburkar, rosa tårtliknande kvarnhjul, bubbliga solhattar, baretter, tyrolerhattar, baskrar och skateboardkepsar.
Här finns kubbar som är så glade att bäraren i princip måste berätta tröttsamma vitsar. Här finns gräddvita Panamahattar som är så snitsiga att några bomullsplantager borde ingå i köpet, baskrar som är så gudomliga att Greta Garbo borde ingå, kepsar som tydligt kräver sin ståplatsläktare, stråhattar som skulle glädja vilken hederlig häst som helst och blanka cylindrar som nästan luktar punsch redan i butiken.”

2.
Bilverkstad vid Hjalmar Brantingsplatsen.

”I ett gult trähus med tjärat tak vid Hjalmar Brantingsplatsen står Ove Lundström i blå overall under en vit Passat med trasig stötdämpare på höger bak. Radion säger: ”…och det var röstningsnummer fyra, Fernandoz, En dag den sommaren”, medan den gamla stötdämparen lossar i ett svart snöfall av fnas och oljedamm.
- Bilarna är bra nuförtiden, säger Ove. Han tillägger att det var annat på hans första arbetsplats för drygt 40 år sedan. De fick in en fiskbil en gång. Reparatören plockade ut några fisklådor som låg kvar och då säckade hela bilen ihop.
Kurt och Oves bilservice är egentligen ett slags fornminne – ett stilla solgassigt 1950-tal med liten knastrig grusparkering och bruna träportar mot ett dunkelt inre av glykolflaskor, kepsar, slangklämmor, oljefilter, tändstift, slangstumpar. Det dammgrå oljeskiktet blänker; ett handfat med liten skär handborste släpper vattnet ner i en tunna; på baksidan växer meterhöga tistlar över en kulle av gamla avgasrör.”

3.
Kyrkogårdspromenad.

”Att promenera på kyrkogårdar är en nött litterär genre där alla förolämpande klichéer verkar tillåtna. Fyrmästaren? Han var nog barsk med röd skäggkvast och nio salta barn. Hemmansägaren? Han tuggade väl potatis under slokhatten. Sadelmakaren? En ängslig krämare som räknade skinnen varje morgon.
Å andra sidan kan offren inte klaga (får man hoppas) och vem kan hålla någon ordning på världen utan sina fördomar.
Såna här ruskdagar i mars darrar buxbomen runt gravarna och lyktorna glittrar under regnet. Den tusenåriga linden ligger utslagen som en blöt solfjäder. Kyrkan står bakom en vägg av vatten.
Man kan också gå på morbidpromenad och jaga inskriptioner. /…/”

Public service

Sveriges Television visade ikväll en konsert med Bobo Stenson Trio inspelad i den svenska granskogen. Med hjälp av motorsågar och lyftkran fick röjde man väg och fick flygeln på plats för att skapa en atmosfärisk konsertplats åt den fantastiska pianotrion. Ibland måste man lyfta på hatten för den statliga televisionen. Hela konserten finns på svt play fram till 24/11, och den är riktigt bra!



---
Uppdatering november 2011
Den fantastiska livespelningen i skogen med Bobo Stenson trio ligger inte kvar på SVT Play, men hela finns istället på youtube: börja här.

Gumrock

"Sonic: Jag tycker att ni de senaste åren hittat fram till er bästa period. Sedan har ni förstås andra generationer av fans som gillar andra tidsepoker med Eldkvarn. Hur känns det att så många följt er så länge?
Plura: I och med 'Atlantis' (2005) började det dyka upp många äldre damer i publiken. Vi brukar säga att vi inte spelar gubbrock utan gumrock."

Sonic nr 44 2008, s. 38.

Lukten av blod

Sprängfullt Madison Square Garden. Publiken, till kanske 95% vita män mellan 19 och 59, reagerar med instinktiva vrål vid varje hård tackling. Blodet rusar genom både spelare och åskådare. En missmodig suck om spelet går vidare och spelarna lämnar varandra i fred.
När däremot en tackling bemöts av en svingad klubba, eller en vänsterkrok någonstans mot bålen – då ställer sig plötsligt 20 000 djur upp i stolarna och vrålar. Mer! Mer!

Och ruset när slagsmålet är ett faktum. Skulle domaren bryta nu skulle han bli hatad. Varje krok, uppercut och sving möts av högröstat uppskattande. När någon faller till isen ber alla att motståndaren ska hinna få in en till innan domarna är där och bryter.

---

Längs en aveny i Bronx. Fyra vitingar – uppenbart vilse. Taxichauffören lämnar sällskapet innan de hunnit konstatera att avsläppet skett på fel ställe. Han var lika ny och ovan i det här området. Körningar från Manhattan till Bronx hör inte till de vanligaste. Inte många gula bilar passerar den här avenyn.
De vi frågade efter vägen passade alla på att uttrycka farhågor för vad vi höll på med. Gå nu raka vägen, inga avvikningar och gå inte tillbaka samma väg. Verkliga hot, eller vill man passa på att ingjuta lite oro och cementera eventuella fördomar som besökarna har?

En gång – på 50-talet – bodde det cirka 600 000 judar i Bronx. Nu bor det 50 000 kvar, men de har flyttat till stadsdelens ytterområden. Av 1.3 miljoner i Bronx är nästan hälften spanskspråkiga. Trettio procent afro, 10 procent vita. Albanmaffia har på håll ersatt italiensk. I södra Bronx är upptill 40 procent av hushållen – per definition – fattiga.

En del blickar man fick – och det här kan vara ren inbillning från undertecknad – påminde mig om den där publiken i MSG. Slagsmål i en hockeymatch hör inte till spelet per se – men det händer, och det gör matchen, tävlingen, mer dynamisk. Hot eller våld hör inte till den kultiverade människan – men det ligger i vår natur, och den bär vi med oss, hur mycket kulturell fernissa vi än släpar med oss.

Nå. Vi överlevde inbillade och verkliga hot och kom till sist fram dit vi skulle. Och vi kom därifrån också. Manhattan upplevdes som en trygg famn när vi kom tillbaka.

Klubb Impra 9 oktober

Jag gillar att tänka att vi på Längre inåt landet är en gemenskap. Vi och våra nära och kära som Lars "mama swing" Ekman och många fler. En gemenskap både i praktiken - vi umgås - och en slags värdegemenskap. De två första inläggen på bloggen konstaterade "i denna anda vill jag verka" och "män i skog" och visade bilder på Ulf Lundell och Plura i skog. Där, och med namnet på bloggen, syftade vi på och till en vilja att utvecklas genom att försöka syssla mer med saker som vi inte tidigare haft nån självklar ingång till, som gubbrock och skogsromantik. Gubbrock - definierad på ett visst sätt, mer om det snart - och skogsromantik hör helt klart till de värden som vår värdegemenskap bygger på.

Efter att Max, Arvid, Kajsa och jag på kvällen 9 oktober, samma dag som det stora taberaset i Bagarmossen, gått på Klubb Impra på Mosebacke, tog tre av oss en stor mjölk på en bar på Götgatan och filosoferade kring två ytterliga värden som vi håller högt och vill hålla högt: improvisationsmusik och jämställdhet mellan könen. Det är dessa två företeelser som föreningen Impra bygger på, det är en förening för mer jämställdhet inom improvisationsmusiken.

kulturtants-improvisationselektronika

Denna kväll, den 9 oktober var det två band som uppträdde och därefter var det jam session. Först ut var Marie Selander - Lise-Lotte Norelius duo, en blytung duo av kulturtants-improvisations-electronica med kombon elektronik och röst och en låt på femton-tjugo minuter som så att säga gick utanför ramarna på det vanliga. Därefter spelade trombontrion Karin Hammar - Peter Danemo - Max Thornberg mer konventionell och svängig jazz. Därefter var det jam session med deltagande av bland andra Lina Nyberg, Erika Alexandersson och Ester Årman. Det var mäkta gött det hela, litet och intimt och mycket fin stämning.

sex personer på scen, sex personer i publiken = DIY

jam session

Bälgaspelssöndag i Bagarmossen

I söndags spenderade vi på LiL och våra nära och kära Lars och John en fin eftermiddag i Bagarmossen i bälgaspelets och (den föreställda) folklighetens tecken. Arvid och jag promenerade från Hammarbyhöjden genom Kärrtorp till Bagis, med stopp för att beundra ekologiska radhus, John kom hela vägen från Gärdet, Max cruisade runt med basförstärkare; som flugor mot ljuset drogs vi till den utlovade soppan och bälgaspels- versus Allan Edwall-lyssningen.

Spenatsoppa med ägg. Mycket gott!

Det blev ett formidabelt tabberas med spenatsoppa, ostkaka och kokkaffe.

ostkaka och kokkaffe

boysen

Max fick av Lars pris som veckans folkligaste för att han drack mjölk till maten, Arvid läste en dikt av Stig Sjödin, "Bandvalsaren" ur samlingen Sotfragment från 1949, John gladde oss med sin närvaro och bidrog med ytterligare entusiasm för Alf Hambe och kunskap om dragspel, Lars stod värd med bravur, och själv mös jag bara.

mjölken

Det var på det hela tagen en extremt trevlig eftermiddag. När sällskapet började brytas upp tog Lars och jag bilen och "drog en repa": först spanade vi in KF:s kvarn och arbetarbostäder i form av radhus på Kvarnholmen ("det egentliga startskottet för den nya funktionalistiska arkitekturen i Sverige", skriver Wikipedia), och sen åkte vi till ett nedlagt pappersbruk i Nacka, allt detta i ösregn och med en radioteater om Fantomen (ja, seriefiguren) på radion.

Som om inte allt detta var nog med att skämma bort sig själv så gick Max, Arvid och jag därefter till Mosebacke för Klubb Impra. (fortsättning följer)

Pluras politik

En iakttagelse till i det pågående temat om musik och politik, efter konstateranden om att Frank Baude (r) gillar Lasse Stefanz med mera: Plura är sosse! Härligt.

"Gruppens frontfigur, Plura Jonsson, gillar jag också av ett
annat skäl: Han har markerat sin tillhörighet till socialdemokratin
inte bara genom att ha uppträtt live på ett par socialdemokratiska
partikongresser utan till och med genom att bära partimärke på
rockslaget."

Enn Kokk, på sin blogg, "Eldkvarn: Kärlekens låga – en mässa + Svart blogg"

Kicken, var är den?

Att Längre inåt landets favorit Mauro Scocco har producerat Markus Krunegårds nya singel "Hela livet var ett disco" är uppenbart från första tonen; introt skulle kunna vara hämtat från vilken låt som helst på "Herr Jimsons äventyr".



Detta samarbete har lett fram till vad jag skulle vilja säga är Krunegårds bästa låt hittills. En riktigt bra låt med snygg och tänkvärd text och dessutom en stark refräng. Med träffsäkert tonläge skildrar han övergången mellan ungdomens glada dagar och stora förälskelser till det etablerade och trygga vuxenlivet utan överraskningar.

Intelligenta textförfattare på svenska behöver vi fler av, och jag som tidigare ställt mig på lite lagom distans från Krunegård-tåget är nu beredd att hoppa på. Idag ges jag ett utmärkt tillfälle då ösgöten släpper inte mindre än två plattor; "Prinsen av Peking" och "Lev som en gris, dö som en hund". Av första singeln att döma verkar det vara värt att fördjupa dig i dessa rykande färska skapelser!

Människor det varit synd om

"Människor det varit synd om" är skriven av Kalle Lind, mannen bakom "En man med ett skägg"-bloggen, och är till stor del baserad på texter från hans blogg. Kalle är en man som enligt egen utsago sysslar med radio, tv, böcker och övrigt, men som enklast kännetecknas av sitt enormt stora intresse för gubbar i allmänhet och bortglömda anekdoter om dessa gubbar i synnerhet.

För oss som har läst hans blogg känns det som ett ganska säkert kort att skaffa den här boken. Även om bloggen är en smula ojämn är lägstanivån hög och allt som oftast renderar läsningen av inlägg i skratt med öppen mun, oavsett om man läser ensam eller i grupp.

Just dessa skratt med öppen mun blev ett problem för mig när jag tog del av denna litterära sammanställning av olika personer som på ett eller annat sätt råkat illa ut. Jag läste boken i kollektivtrafiken, samt på en sen avgång på tåget till Halmstad. Att sitta och skratta högt för sig själv må vara härligt men det medföljer automatiskt en känsla av skam när det sker i sådana sammanhang. Dessutom kan det upplevas störande att det sitter en halländsk pajsare och skrattar så att han gråter inklämd på den smockfulla bussen i rusningstrafikens Stockholm.

Men även om boken kan ge vissa negativa biverkningar måste jag rekommendera den. Den är helt enkelt förbaskat kul. Kalle behärskar språket väldigt väl och är en mästare både på att göra en kort historia lång, få in meningslösa men underhållande extrafakta och att få till punchlines.

Boken behandlar så vitt skilda karaktärer som Moses, Ulf Lundell, Astrid Lindgren och Nikita Chrusjtjov och tar för det mesta upp små och bortglömda händelser som mer eller mindre lyckat får dessa personer att framstå som ömkansvärda. Egentligen är den röda tråden ganska tunn och man kan lika gärna läsa ett kapitel hit och dit som att läsa hela alstret sammanhängande.

Jag skulle kunna citera och hänvisa till lustigheter i oändlighet, men jag väljer att göra det enkelt för mig genom att helt enkelt hänvisa till bloggen "En man med ett skägg" (länk finnes här på sidan) eller den här sidan där du kan inhandla boken billigt.

Man tänker sitt

Fredrik Wenzel och Henrik Hellström

Min allergi mot svensk film fick en undergörande kur av Ruben Östlunds "De ofrivilliga". Om det inte hade varit för den filmen hade jag nog inte känt en så stark lust att se Henrik Hellström och Fredrik Wenzels "Man tänker sitt". Igår kväll gjorde jag slag i saken och gick till Sture på Birger Jarlsgatan för att se den.

"Man tänker sitt" är en långsam, vacker och lite pretentiöst mystisk film. Det som fångade mig först var titeln, som jag tycker väldigt mycket om även efter att ha sett filmen. "Man tänker sitt" är nyckelord som genomsyrar hela berättelsen, och "Man tänker sitt" är filmens budskap sammanfattat i tre av våra vanligaste svenska ord som tillsammans bildar en poetisk helhet som både skänker insikt och väcker frågor. Så här beskrivs filmen på hemsidan:

"Man tänker sitt skildrar livet i ett svenskt radhusområde genom den elvaårige Sebastians ögon och tankar. Han ser Jimmy som bor hos sina föräldrar trots att han har barn själv. Han ser Anders som precis har fått bygglov till en carport. Mischa som letar efter fisk där dagvattnet rinner ner i sänkan och bildar en bäckfåra. Han kom som gästarbetare på sjuttiotalet men blev kvar. Sebastian ser sin mamma och grannarna. Han ser asfalten ruttna och stockrosor äta sig in i grundläggningen och spräcka betongplattan som lagts direkt på marken. Försvagning, trångt rotutrymme, vattenbrist och låga näringsvärden. Radhusområdets spänningar och oskrivna regler gör att ett uppbrott inte kan ske utan våld."

Handlingen är löst baserad på citat ur 1800-talsförfattaren H.D. Thoreaus mest berömda verk "Walden", och även om dessa ord ofta är väldigt fina och tänkvärda kan jag emellanåt inte låta bli att irritera mig på att det är en 11-årig pojke från Falkenberg som via voice-over förmedlar denna ganska tunga poesi.

Jag tilltalas dock väldigt mycket av det här sättet att skapa film. Det är ett oerhört långsamt berättande, många långa svepande kameraåkningar genom detta anonyma radhusområde i Falkenberg och förbi män i olika åldrar och situationer i livet som promenerar genom skog. Det finns en poetisk ambition som jag verkligen kan uppskatta, och stundtals är stämningen verkligt fantastisk. Erik Enocksson har skrivit musiken, som höjer filmen som helhet väsentligt. Otroligt välkomponerad men enkel musik som tar tag i åskådaren och får filmen att emellanåt lyfta till högre höjder.

Det är en slags idéfilm som lämnar väldigt mycket outtalat med en handling som är långsam på gränsen till stillastående. Tyvärr räcker det inte hela vägen fram för min del; vissa scener är magnifika men ibland tappar filmen både fart och spänning och trots att dialogen ryms på ett A4 känns vissa karaktärer övertydliga. Det är dock ett ytterst lovvärt försök att göra något konstnärligt och annorlunda, och det är kul att ännu en gång få ett positivt intryck av en svensk film. Dessutom är det härligt att få njuta av halländsk dialekt på bio... Fotot och musiken är bland det vackraste jag sett och hört i svensk filmväg, och jag ser fram emot att få följa dessa filmskapares framtida arbeten, då jag misstänker att detta är ett sätt att skapa film på som kommer kräva år av putsning för att nå fulländning.

För vidare läsning rekommenderas den här intervjun med Fredrik Wenzel och Henrik Hellström.